Erik Lundin: Zebrapojken

Det börjar bli hög tid att fråga sig hur många uppväxtskildringar vi egentligen tål innan ämnet har urvattnats helt. För några veckor sedan släpptes Hurulas lika lysande som plågsamt självbiografiska »Klass« och nu kommer Erik Lundins efterlängtade debutalbum »Zebrapojken«, också det en mörk historia vilande på samma tema men från en annan del av landet.

Namnet är inspirerat av zebrateorin, den om barns randiga känslor och plötsliga hopp mellan lycka och sorg, och över tio spår visar Erik Lundin upp hela sitt starka känsloregister. Det är stundtals fantastiska berättelser. Som textförfattare befinner han sig högt upp på den svenska scenen.

Men ju högre du klättrar desto hårdare blir fallet, vilket gör albumet till en bergochdalbana där de låtar som inte riktigt räcker till dippar alldeles för djupt och drar ner helhetsupplevelsen. Där har givetvis producenterna Nisj och Måns Lundberg ett ansvar, de borde kanske ha ryckt in. Man kan också tycka att det med tanke på Erik Lundins penna och enorma flow skulle finnas mer material att ta av.

Likafullt är höjdpunkterna, magiskt fina »Helvetet i huvudstaden« och nattsvarta »Euro«, utmärkta låtar som bevisar att Erik Lundin i sina bästa stunder är Sveriges förmodligen skickligaste rappare.

Förväntningarna på albumet har naturligtvis varit skyhöga sedan den hyllade EP:n »Suedi« slog ned som en bomb i musik-Sverige för snart fyra år sedan. Det här är lika avskalat och brutalt ärligt och för det mesta riktigt, men tio spår visar sig tyvärr vara ett eller två för många. Vissa låtar ser bättre ut i texthäftet än vad de låter i ett par hörlurar och skulle göra sig bättre som poesi.