Uppe på nio

Foto: Dustin Condren
Strand Of Oaks-Tim klarade inte längre av världen och bestämde sig för att berätta om det. (Ur Sonic #78, november 2014.)
Juldagen, 2013. På väg hem till Mount Airy, Pennsylvania, från helgfirande i uppväxtstaden Goshen, Indiana, ett par veckor efter att han spelat in det sista till sin nya skiva betitlad »Heal« och kort efter att han tatuerat in »Survive« på insidan av sin högerarm, sladdar bilen tillhörande Timothy Showalter och hans fru Sue på en isfläck och krockar med inte bara en långtradare utan två. Deras lilla Honda trycks ihop, slungas runt, blir mos.
Paret borde inte överleva. Men de gör det.
Trots en allvarsam skallskada ser Tim till att mixa klart Strand Of Oaks fjärde fullängdare bara två dagar senare. Där och då förvandlas albumet till något klart mer högljutt än hur det lät före olyckan.
Han hade inte dött, han var alltjämt vid liv. Det gäller att ta chansen medan man kan.
– Det fanns inte längre några som helst ursäkter till varför jag ska hålla tillbaka. Och det är likadant när jag står på scen nu. Det är på liv och död. Sak samma om jag får skrapsår och rivmärken. Om någon i publiken märker att jag inte bryr mig på scen är han eller hon välkommen att slå mig på käften. Jag menar det. Den dag jag tar det jag gör för givet bör jag aldrig mer ägna mig åt det.
För Tim Showalter blev 2014 året då artister slutade med omskrivningar och gick rakt på kärnan. Där han sitter i Lilla Hotellbaren på Söder i Stockholm, några timmar innan han ska spela på stället, nämner han Ryan Adams senaste skiva, Sharon Van Ettens »Are We There« och »Benji« med Sun Kil Moon som exempel.
– Där finns ingen bullshit.
Detsamma kan väl sägas om ditt album.
– Ja! Nästan så det blir obekvämt, om du frågar mig. Jag var rädd när jag gjorde skivan. Inte på grund av texterna, men jag trodde ingen skulle bry sig om mitt allra mest privata. Men det visade sig vara precis tvärtom. Många verkar kunna relatera till problemen jag sjunger om.
Redan före bilolyckan, alltså medan han ännu jobbade med det som blev »Heal«, visste Tim att skivan skulle bli en vändpunkt.
Mer än så, det var ett måste.
Under allt kringflackande som föregick och följde på »Dark Shores«-plattan 2012 gick han fullkomligt vilse i sig själv. Var inte nöjd med hur hans skivor lät, vad han gjorde av sin karriär och sina relationer, hur han själv mådde och betedde sig. Han hade till och med slutat lyssna på musik, som så länge han kunde minnas varit hans viktigaste energikälla. En blöt turnékväll i Malmö utvecklades till ett uppvaknande. Där han drack och skrattade med främlingar greppade han plötsligt vidden av sin ensamhet. Insåg det omedelbara behovet av hjälp och förändring. Men i stället för att uppsöka terapi vid hemkomsten började han skriva låtarna som kom att utmynna i »Heal«, Strand Of Oaks hittills starkaste album och ett av årets mest angelägna släpp på det stora hela. Denna soniska kanonkula som utan omvägar siktar in sig på lyssnarens mellangärde är en hänsynslöst ärlig och bitvis skrämmande uppgörelse med alkoholism, mental instabilitet och utomäktenskapliga affärer. Men mitt i allt också en vidöppen, inget mindre än vidunderlig kärleksförklaring till musik.
– Även om jag så klart hoppades att andra skulle höra och gilla skivan gjorde jag den bara för mig själv, säger han. Den är väldigt självisk, på så sätt. Från början hade jag tänkt att kalla den »Survive« men ändrade till »Heal« eftersom skivan i så hög grad var en nystart. Slutligen sa jag som det faktiskt var. Länge hade jag bäddat in mina ord i en massa symbolik. Som på »Pope Killdragon«-plattan där det personliga filtrerades genom John Belushi eller vad som helst. En skrivmetod jag egentligen gillar men den här gången behövdes något annat. Jag klarade inte längre av världen, och behövde få berätta om det. Ta »Shut In«. Vänner som har hört den säger »den låter precis som du är«. Som jag sjunger i låten har jag aldrig klarat av att prata om pengar och det var likadant med pappa för vi hade alltid ekonomiska problem. För en utomstående kan »I hate talking about money« kanske framstå som något vem som helst kan slänga ur sig, men i mitt fall är det så verkligt det kan bli.
– Men det mest ledsamma på skivan är raden »I stopped listening to music«. Exakt så var det. I fyra–fem år ägnade jag mig över huvud taget inte alls åt något jag älskade, så långt från mig själv hade jag fjärmat mig. Jag var så djupt deprimerad att jag liksom stängde ner allting, nästan som i ett chocktillstånd domnade jag bara bort. Kunde inte längre hantera känslor. Det är egentligen först på sistone jag har hittat en massa band som jag missade under den tiden. Alldeles nyligen upptäckte jag The National! Skulle rentav vilja påstå att »Trouble Will Find Me« var skivan som tvingade mig ur min »inte lyssna på musik«-fas. Inte heller har jag kunnat sluta spela Radioheads »The King of Limbs«. Har säkert hört den minst femhundra gånger den senaste månaden…
Till utseendet må Tim Showalter likna en biker med dunkla avsikter (Lemmy lär vara en stilförebild) men det visar sig snabbt att han är en högst inbjudande individ, en lufsig och vänligt sinnad björn draperad i skinnjacka. Kollisionen mellan ruffig yta och känsligt inre återspeglar även ljudet av »Heal«, som lyckas förena southern rock-riff, nittiotalistiskt indieskrammel, bedårande melodier och de där skumma synthsjoken som präglade hans andra album »Pope Killdragon« från 2010.
– Efter »Dark Shores«, när jag mådde som sämst, kände jag: »Jag vill inte göra det här längre. Om jag fortsätter att spela med säkra kort och aldrig tar chanser är det lika bra att lägga av.« Att göra »Heal« så som jag gjorde den och så som den blev tror jag, ärligt talat, räddade mitt liv. Det kostade på känslomässigt, men samtidigt var det befriande. Jag mådde väldigt bra under själva inspelningen. Jag och [producenten] Ben Vehorn låste in oss i studion och stannade där dagar i sträck, befann oss som i en bubbla. När vi då och då tog pauser la jag mig ner på golvet och så spelade vi Isley Brothers, deras sjuttiotalsgrejer. Alltid Isley Brothers. Sedan fortsatte vi.
– Jag kommer ihåg min oro då jag skickade skivbolaget mina första demos från inspelningen. Jag trodde att de skulle säga: »Vad fan håller du på med?« I stället blev deras respons: »Vi har alltid vetat att du haft det här inom dig.« Därefter skrev jag fem låtar till av bara farten.
Tim Showalter tillskriver gode vännen Kristian Matsson en stor del av äran för att han till slut sakta men säkert kom på rätt köl. Svensken som är känd som The Tallest Man On Earth tog med amerikanen ut på vägarna under en period när ingen, allra minst han själv, trodde på honom. Kanske ännu viktigare var att Matsson uppmuntrade sin blivande skivbolagskollega att ge ut de synthtunga demos (»Så som jag egentligen ville att den skivan skulle låta«) som Strand Of Oaks hade på »Dark Shores«-materia-let. Detta resulterade i EP:n »Darker Shores«, ett av många viktiga steg på vägen fram till »Heal«.
Även på »Heal« lyfter Tim Showalter på hatten till The Tallest Man On Earth. I titelspåret sjunger han »Thank you Kristian for keeping me clean« och refererar till en av hans texter.
– Han skulle kunna vara min bror, säger Tim med stort allvar. Nej, han är min bror. Jag älskar honom.
Den passningen är en av flera saluter till andra artisters musik på albumet. I texten till samma låt lyfts även Sharon Van Ettens »Give Out« fram. En annan låt, »JM«, är både i ljudbild och text en hyllning till bortgångne Songs: Ohia-mannen Jason Molina, en stor Showalter-hjälte. Det rungande öppningsspåret »Goshen ’97« lånar oblygt av Dinosaur Jr runt »Where You Been« och fastställer detta faktum genom att J Mascis själv får fyra av ett av sina karaktäristiska gitarrsolon.
– Mest på skoj sa jag till skivbolaget: »Det hade varit kul om J Mascis kunde spela på den här.« Tjugofyra timmar senare hade han gjort det. De mejlade och frågade. Själv pratade jag aldrig med honom! Inte en endaste gång!
Fortfarande inte?
– Nej! Jag vet ärligt talat inte om han har hört resultatet än. Han kanske inte ens minns att han har spelat det där. Jag gav honom aldrig några instruktioner. Antagligen lyssnade han på den en gång, pluggade in sin gitarr och la sen sitt parti över låten. Sedan var det klart.
»Goshen ’97« handlar om när Showalter som ensam tonåring på glid mest som av en slump kom i kontakt med indierock och plötsligt fick en mening med sitt liv; »That’s where the magic began«, som han sjunger.
– Jag var femton år och det enda jag gjorde var att lyssna på »Where You Been«. Gitarrsolot på »Out There« är nog mitt favoritgitarrsolo alla kategorier. Det är helt overkligt att han som min låt inspirerats av de facto spelar på den…
– Det fanns ingen skivaffär där jag växte upp, fanns egentligen ingenstans där man kunde komma i kontakt med musik – allra minst bra musik. Inte heller hade vi kabel-TV så jag såg aldrig på MTV. Jag visste inte vad punkrock var, men jag visste att jag på något sätt var annorlunda. Jag passade inte in någonstans. Men av en kompis storebror fick jag en dag ett kassettband med New Order, Joy Division, Pixies, Gang of Four, tidiga Clash. Han sa: »Lyssna på det här!« Så, jag lyssnade på min pappas gamla bandspelare och… blev förlöst. Det förändrade allt. Annars vet jag inte vad som hade hänt. Hade antagligen gått ner mig i droger. Eller hamnat på kåken. I stället blev jag besatt av att hitta skivor. Eftersom jag var själv om det här intresset fanns inga regler att förhålla sig till, så som det annars lätt blir i större städer: »Vi är straight edge-kids och lyssnar bara på Minor Threat«, typ. För mig var det självklart att lyssna på Metallicas »Ride the Lightning« sida vid sida med Tom Waits eller Jeff Buckleys »Grace«. Och det där är med mig än i dag, i turnébussen kan mina bandkamrater bli vansinniga på mig för att jag varvar Def Leppard med »Unknown Pleasures«… De tycker inte att det går ihop men vadå, det är ju bara fantastisk musik.
– Hur som helst blir jag vansinnig på band som på fullt allvar tycks tro att deras musik har uppkommit ur ingenting. Som om de aldrig påverkats av någonting. Själv säger jag hellre till min publik: »Lyssna på det här också, det här är band jag älskar.« Jag menar, Paul Westerberg borde få en stor check utskriven av nittiotalet som tack för att han i princip skapade det decenniet med »Alex Chilton«. [skratt]
– Vilket påminner mig om att det enda som stör mig med den här turnén är att den innebar att jag missade The Replacements spelning i New York. Det var inte på någon festival utan en hel, egen konsert med dem. Den hade jag verkligen velat se.
– Men i slutändan är nog det viktigaste för mig att vara ute och spela live. I början när jag skulle uppträda var jag extremt nervös. Trodde det kanske kunde bli för mycket för mig, att jag skulle slå sönder gitarren och hamna på hispan. Men nej, det är överväldigande på ett positivt sätt. Vid varje spelning kommer alltid någon fram och inte bara småpratar utan ofta berättar något väldigt personligt. Trots att vi inte känner varandra. Där finns ingen barriär. Det ut- bytet skulle jag inte vilja vara utan.
– Jag kommer aldrig bli lika bra som Bruce Springsteen, men jag läste en gång att när det började lossna för honom kom hans fans på samma sätt fram till honom efter konserterna för att prata. Kanske är det så att när sådant sker vet man att man befinner sig på rätt spår.
På Lilla Hotellbarens komprimerade scen på Folkungagatan i Stockholm inför en hängiven publik en måndagkväll i mitten av oktober ger Tim Showalter och hans band allt. Det är rockigt och naket om vartannat, elektriskt och emotionellt, både utlevelsefullt och introspektivt, i alla avseenden ganska rörande, från en som har bestämt sig för att överleva till andra som försöker. Han avslutar med att göra Bruce Springsteens personliga men underskattade klasskildring »Used Cars« ännu mer personlig, får den att kännas ännu mer underskattad, får den att kännas ännu mer.
Efteråt vill ingen slå Tim på käften. Däremot är det många som vill prata och ge honom en kram. ■
Relaterat
