Strand Of Oaks: Eraserland

Förra månaden, efter att Talk Talks Mark Hollis gick bort, la Timothy Showalter ut en strandbild på sociala medier.

Det var till stranden i Wildwood, New Jersey, som Showalter tog sig för att få inspiration till musiken som nu utgör »Eraserland«, Strand Of Oaks sjätte fullängdare.

Det var också på den folktomma strandremsan som Strand Of Oaks-sångaren var nära att avsluta sitt liv.

En inre röst sa till Showalter att han borde ta sig ut i havet och bara försvinna. Tyngd av depression gick Showalter en kall och solig dag längs stranden med Talk Talks klassiker »Spirit of Eden« i lurarna. Och plötsligt vände det. Fotot av stranden och den skarpt blå himlen tog Showalter i exakt det ögonblick han insåg att han skulle klara sig.

Stranden återkommer i »Visions«, en av flera känslomässiga höjdpunkter på »Eraserland«. »Glad it’s just me on the beach, if I were you I’d stay the hell away from me«, sjunger Showalter över en sorts spöklik spektral americana.

Inlägget om Talk Talk visar förstås hur mycket Hollis musik har betytt för Timothy Showalter. Men det visar också hur mycket musik i allmänhet betyder för Strand Of Oaks-mannen.

I hans värld är musik på riktigt.

Det är också känslan efter att ha levt med »Eraserland« några veckor; Strand Of Oaks gör här lika kraftfull som känslig amerikansk rock som inte förställer sig utan är hundra procent på riktigt.

Showalter låter »Eraserland« igenom som att han inte hör hemma. Långa skuggor av turnéliv och dåligt leverne kastas över textrader. Bara ytterligare en spelning, ytterligare en dag, sedan blir det kanske bättre. Det enda som betyder något på riktigt är kärleken till hustrun Sue (väldigt fint tonsatt i »Keys«) samt till musiken.

Till sin hjälp i studion backas han upp av hela My Morning Jacket minus Jim James. Resultatet låter, i de långsammare och mer episka spåren, som The War On Drugs. Allra mest griper »Eraserland« tag när Strand Of Oaks lämnar riffrocken och saktar ner. Som i oändligt sorgsna och avslutande »Forever Chords« eller akustiska andningspausen »Wild and Willing«.

Eller då »Visions«. Jag hör en yngre släkting till Neil Youngs »On the Beach« och då inte bara för strandbilderna. »The world is turnin’, I hope it don’t turn away«, skaldade Neil på sjuttiotalet.

En generation senare håller Timothy Showalter sig kvar på jorden tack vare musikens kraft.