Scott Walker

Tittar du på »Idol«?

– Nej.

Deltagarna i det programmet drömmer om att bli stjärnor. Har du någonsin gjort det?

– Nej, inte ens i tonåren. Jag började som musiker genom att spela i en massa band i Hollywood. När The Walker Brothers bildades var vi förstås upprymda över att spela ihop. Men jag tänkte aldrig på att bli berömd. Eller på vad det skulle innebära. Jag var inte ens sångare i bandet. Jag spelade bas och körade. När vi fått skivkontrakt skulle vi spela in »Love Her«, en låt som krävde en mörk röst. Jag hade mörkast röst så jag fick sjunga. Det var så Walker Brothers hittade sitt sound. Om det inte vore för den låten skulle jag nog bara ha fortsatt spela bas. Jag skulle ha varit studiomusiker.

Hade du varit lyckligare då?

– Jag vet inte.

Få artister har vantrivts lika mycket i strålkastarljuset som Scott Walker. Hans grupp Walker Brothers beskrevs som »det blonda Beatles« när de erövrade sextiotalets London med hitsen »The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore« och »Make it Easy on Yourself«. De kom från Kalifornien och gjorde smäktande ballader med storslagna, spectorska orkesterklimax (andra singeln, »Love Her«, arrangerades av Phil Spectors förstemekaniker Jack Nitzsche).

Walker Brothers var inte bröder och hette inte Walker. De valde namnet eftersom det stod »Walker« på falsklegget som John Maus använde för att få uppträda på klubbar i Los Angeles. Han och trummisen Gary Leeds badade i groupies och sprit när trion slagit igenom. Scott Engel festade också hårt. Men det blev snart uppenbart att han avskydde rollen som tonårsidol, eller idol över huvud taget. Han var mer intresserad av Ingmar Bergman och Jean Paul Sartre än av popmusik. Och ju blygare han blev, ju mer han led bakom sina mörka solglasögon, desto högre skrek fansen.

»Att bli en internationell underhållare inom alla områden«, svarade John när tidningen Fab 208 frågade Walker Brothers vilka mål de hade. »Att bli en internationell stjärna«, sa Gary. »Att bli människa«, sa Scott. Han kände sig inte som det, vare sig i Walker Brothers eller som soloartist efter gruppens splittring. Det hjälpte inte att kritikerna hyllade hans Jacques Brel-tolkningar eller utnämnde honom till en ny Frank Sinatra. 1969 röstades Scott Walker fram som årets TV-artist och årets manlige sångare av tidningen Music Disc & Echo. »Sådana här omröstningar är skrämmande«, sa han i sitt tacktal. »Man tror att man har lämnat allt bakom sig men så händer det här. Det är som att gäckas av ett spöke vart man än går. För nio månader sedan trodde jag att en meteorit skulle komma och utplåna mig från jordens yta – men det hände inte.«

Efter att hans fjärde album, klassikern »Scott 4«, floppat ägnade Scott Walker större delen av sjuttiotalet åt halvdana countryskivor och sprit. Walker Brothers återförenades men tjänade inte mycket pengar på att turnera eftersom Scott vägrade sjunga de gamla hitsen. Han gjorde ett undantag 1978 och följde med Walker Brothers på nostalgiturné. Men efter en spelning i Manchester, inför en stojig nattklubbspublik som knappt visste vilka som stod på scen, utvecklade han en svår livefobi. Han har inte stått på scen sedan dess.

På »Nite Flights«, Walker Brothers sista album från 1978, skrev Scott låten »The Electrician« om tortyren som USA hjälpte till att organisera i Sydamerikanska diktaturer. Den inleds med ödslig, iskall ambient, blommar ut i romantiska och till synes malplacerade stråkar, och avslutas i samma kompakta mörker som den började. Texten är tvetydig. Det borras, mördas och skriks men i dödsögonblicket ljuder latinogitarrer likt en plötslig sadomasochistisk njutning.

David Bowie älskade »The Electrician« så mycket att han bad Scott Walker producera hans nästa skiva. Men den skygge exilamerikanen var upptagen med sin egen musik. »The Electrician« blev utgångspunkten för den abstrakta och teatraliska rock han ägnat sig åt på »Climate of the Hunter«, »Tilt« och »The Drift«. Albumen har getts ut med elva års mellanrum: 1984, 1995 och 2006. Under de tysta perioderna har myten om honom vuxit. Scott Walker beskrivs ofta som ett av rockmusikens förlorade genier, likt Syd Barrett eller Sly Stone, men till skillnad från dem fortsätter han att göra musik som inte liknar något annat.

Det senaste decenniet har han också varit en smula mer produktiv än under åren mellan hans förra två album. Han skrev musiken till Leos Carax film »Pola X«, producerade Pulps sista album »We Love Life«, var värd för Meltdown-festivalen i London 2000 och sjöng till och med en låt på soundtracket till Bond-filmen »The World is Not Enough«. Men framför allt har han försökt få skivbolag att finansiera »The Drift« – som är så mörk och monoton att den får sina avantgardistiska föregångare att framstå som lättsamma. De vackra melodierna från »Tilt« har skalats bort. Kvar finns en tärd neurosrock – skränig, men ofta mer akustisk än elektrisk. Sjukdomar, lidande och mörka ögonblick i västerlandets historia genomsyrar texterna, som ibland är ytterst svåra att tolka. På baksidan av CD:n står det att psoriasissjuka under medeltiden kallades »silverfolket« och att Srebrenica länge var en gruvstad vars namn betydde »silver«.

Scott Walker säger att de kommentarerna om låtarna »Psoriatic« och »Buzzers« egentligen inte skulle ha inkluderats. Han låter ganska trött när han över telefon erkänner att »The Drift«, trots elva års arbete, har ett tryckfel.

– Ett fruktansvärt misstag. På framtida utgåvor kommer vi att ha rättat till det. Men du håller i ett riktigt samlarobjekt.

»Clara« handlar om Benito Mussolinis flickvän som avrättades och hängdes upp bredvid honom. Hur fick du idén till den låten?

– En gång när jag var barn tog min moster med mig på bio. Innan filmen började visades nyhetsklipp med bilder från andra världskriget. Då såg jag Mussolini och Claretta Pitaccis nakna kroppar, dinglande upp och ner, omgivna av en mobb. Jag drömde mardrömmar om det i en vecka. Många år senare läste jag en Mussolini-biografi och blev fascinerad av Clara. Hon var besatt av kändisar, precis som många människor i dagens samhälle. Hon tapetserade väggarna med bilder av Mussolini. Han var väldigt självupptagen och lät sig fotograferas i massor av löjliga poser. Mot slutet av deras förhållande visste Mussolini att han skulle dö och att han förmodligen skulle dö på ett hemskt vis. Han gav sin flickvän chansen att fly men hon valde att stanna och dö med honom. Det är en fascistisk kärlekshistoria.

Dina politiska låtar är ofta svårtydda. De verkar utspela sig i ett mentalt snarare än ett fysiskt landskap.

– En låt kanske börjar med en politisk idé. Sedan rör sig låten långsamt in i en drömvärld. Den slutar ofta i ensamhet, med ett naket, isolerat jag. Med »Clara« ville jag skriva en låt om fascism eftersom det ligger i luften just nu. Men jag ville inte skriva en protestsång. Jag gillar inte folk som slår på trumman och predikar. Så jag försökte ta mig in i ämnet via en bakväg och skriva på ett mindre uppenbart vis.

På vilket sätt ligger fascism i luften?

– En sorts fascism märks i Amerika just nu. En annan sort märks i islam. Jag menar inte att alla i västvärlden är uttalade fascister. Jag menar bara att vi ska hålla ett öga på de värdefulla friheter vi har.

Hur förvandlades »Jesse«, din låt om 11 september, till en betraktelse över Elvis döda tvillingbror?

– Jag behövde en metafor för tvillingtornen. De var en symbol för amerikansk hybris. De representerade styrka och framgång men saknade en spirituell kvalitet. Elvis var likadan. Han brukade tala med sin döde tvilling som han aldrig lärt känna. Låten handlar också om prärien. Man får en både horisontell och vertikal bild av amerikansk mytologi.

Hur amerikansk känner du dig efter fyrtio år i England?

– Inte speciellt. Om jag lade ihop alla gånger jag besökt USA sedan jag flyttade därifrån skulle det inte bli mer än tre månader. Jag känner ingen samhörighet med det landet. Många bra människor bor där men det brutala kapitalistiska systemet gör att alla bedöms efter hur mycket pengar de tjänar.

Varför valde du att trumma på kött i »Clara«?

– Jag ville skapa en kontrast. Kvinnorösten sjunger en vacker melodi och det behövdes en underström av våld. Jag ville inte använda några klichéaktiga stråkar och funderade på hur jag skulle göra. En dag gick jag förbi min lokala slaktare och såg en stor bit fläsk hänga i fönstret. »Det där kommer att låta bra«, tänkte jag.

På sitt första soloalbum »Scott« sjunger Scott Walker »When Joanna Loved Me«, en låt som förknippas med Tony Bennett. »För att följa Bennett måste man vara bra«, står det på baksidan. Och det fanns en tid då många trodde att Scott Walker tänkte göra just det: följa Tony Bennett, Tom Jones, Frank Sinatra och andra crooners. Hans vibrato var som skapt för Las Vegas-shower. Men efter det ångestfyllda sjuttiotalet bestämde han sig för att aldrig någonsin hamna i facket i skivaffären märkt »underhållning«.

Nu använder Scott Walker bara sin mörka stämma när han sjunger upp sig. På »The Drift« har han plågsamt spänd röst.

– Mitt låtskrivande är en väldigt annorlunda process nu för tiden. Jag jobbar länge, länge med att hitta de rätta orden. Om jag lyckas med det så berättar orden för mig hur musiken ska låta, om jag ska använda en bit fläsk eller gitarrer, om jag ska sjunga med ljus eller mörk röst. Det här materialet hade aldrig fungerat om jag croonat. Jag behövde något vassare.

Det är väldigt obehagligt när du härmar Kalle Anka i »Escape«.

– Han är en konstig figur för han säger »what’s up doc«, som Snurre Sprätt. Det blir en hybrid mellan två figurer. Rösten är otäck. Den påminner om en person med strupcancer. Man låter så där när man har opererat bort adamsäpplet.

För elva år sedan sa du att du inte hade lust att skriva en bok eftersom du inte ville »slösa med språket«. Är ord fortfarande lika dyrbara för dig?

– Ja. Den här metaforen är kanske konstig men ord känns som soldater för mig. Soldater som jag skickar ut på ett min- fält. Varje landmina är en kliché och det gäller att tassa runt dem. Det svåraste är att vänta och vara tålmodig. Vissa saker går snabbt att skriva, men ofta tar det lång tid innan det säger klick i hjärnan och allt stämmer. Därför kan jag inte lyssna på någon annan musik när jag skriver. Om det går trögt och jag hör en fantastisk skiva kan jag bli väldigt deprimerad.

Hur fick du idén att återberätta »Det sjunde inseglet« i din gamla låt »The Seventh Seal«?

– Jag var ung och fantiserade. Och jag älskade förstås filmen. Jag såg massor av europeisk film när jag växte upp. Sedan kom jag till Europa och ville träffa likasinnade. Men alla ville bara diskutera Woody Allen. Det var ganska irriterande. Inte ens när jag bodde i Köpenhamn hittade jag någon som ville prata Ingmar Bergman. Jag blev jämt den tråkiga killen på partyt. Jag har inte sett Bergmans senaste filmer men jag ska köpa »Saraband« när den släpps på DVD i England.

Fick han någonsin höra din version av »Det sjunde inseglet«?

– Förmodligen inte. Men genom åren har jag haft en del konstiga kontakter med regissörer. Fassbinder dog samma natt som han lyssnade på Walker Brothers. Det kanske var vi som dödade honom.

Eller så var det Kraftwerk. Fassbinder lyssnade mycket på dem också.

– Jaha.

1966 sa du i Melody Maker att de enda stjärnor du ville träffa var Jean Paul Sartre och Orson Welles. Fick du göra det?

– Jag såg faktiskt Orson Welles en gång på Harrods i London, precis när jag hade flyttat dit. Han var gigantisk, över en och nittio lång och nästan lika bred. Han hade skägg och svart cape. Jag vågade inte säga något. Jag bara gapade. Senare har jag känt mig lite som Orson Welles när jag försökt få skivbolag att finansiera mina skivor. Det är svårt eftersom de nästan alltid ber om en demo och jag inte gör sådana. Welles blev fruktansvärt illa behandlad. Steven Spielberg köpte Rosebud, kälken ur »Citizen Kane«, och åt lunch med honom. Welles trodde att Spielberg ville hjälpa hans karriär, men Spielberg ville bara snacka lite med sin idol. Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Jag har varit i en samma situation. Många vill äta lunch med dig. Ingen vill ge dig pengar. ■

VÄGEN TILL WALKER

Text: Johan Jacobsson

The Walker Brothers

After the Lights Go Out: The Best of 1965–1967

Polydor, 2003

Kalifornien, 1964. Tre unga män vid namn Scott Engel, John Maus och Gary Leeds bildar ett band tillsammans, döper det till The Walker Brothers. För att nå framgång väljer de att flytta till och satsa på Storbritannien, en strategi som visar sig vara lysande. Redan den 25 september 1965 toppar de englandslistan med den av Bacharach och David skrivna singeln »Make it Easy on Yourself«. »After the Lights Go Out« är en utmärkt introduktion till Walker Brothers tidiga karriär, alla dramatiskt orkestrerade hits på ett bräde.

Scott Walker

Scott 4

Philips, 1969

Med Walker Brothers tillfälligt bakom sig fick Scott Walker möjlighet att utforska sina högst egna croonervisioner på solokvist. Och som han gjorde det. Den svit album han levererade mellan 1967 och 1969 – »Scott«, »Scott 2«, »Scott 3« och »Scott 4« – är minst sagt mäktig. I synnerhet »Scott 4«. En platta vars öppningsspår bjuder på mariachi, mäktiga manskörer och från-regnig-asfalt-till-stjärnorna-stråkar under lyrik baserad på Ingmar Bergmans »Det sjunde inseglet« går inte att förneka.

Scott Walker

Tilt

Fontana, 1995

Det var lätt att missförstå eller rentav ogilla »Tilt« när den släpptes 1995. Somliga av oss avfärdade spår som »The Cockfighter« med ytterst felaktiga omdömen som »Nine Inch Nails«. Men i dag, i skuggan av det avantgardistiska och extremt dova mästerverket »The Drift«, låter »Tilt« bättre än någonsin. En föregångare, en systerskiva, ett otroligt modigt och eget steg framåt. Länge må Scott Walker fortsätta i sin egen takt.