Weyes Blood: Titanic Rising

I juli är det ett år sedan den amerikanske singer-songwritern Richard Swift alldeles för tidigt gick bort. Om du aldrig lyssnat på hans »The Richard Swift Collection Vol 1« från 2005 gör det nu på en gång. Förhoppningsvis knockas du av Swifts känsla för tidlösa melodier.

Första gången jag hörde utsökt snidade skapelser som »Lovely Night« och »Looking Back, I Should Have Been Home More« var det som en uppenbarelse. Hur går det ens att skriva låtar som låter så fullvärdiga, som om de alltid varit med oss?

Samma gapande förvåning har jag sedan dess inte känt vad gäller ny musik. Stunder på »Titanic Rising«, fjärde fullängdaren med Weyes Blood, kommer ändå rätt nära.

Ta inledande »A Lot’s Gonna Change« eller singelsläppet »Everyday«. Delvis beror min gapande mun på att Natalie Mering låter så väldigt mycket som Karen Carpenter, min favoritröst genom tiderna.

Lika mycket handlar det om en produktion där varje instrument tar plats runt Mering och hur hon trots en ljudbild i miljontals färger aldrig har långt till svärtan strax under.

Natalie Mering själv har beskrivit plattan som om The Kinks mötte andra världskriget, eller som om Bob Seger mötte Enya. Själv tycker jag att partier på »Titanic Rising« verkar skrivna för sextio år sedan. Som de varit med oss hur länge som helst.

På omslaget till Weyes Bloods tredje platta »Front Row Seat to Earth« ligger Mering ner vid strandkanten av Salton Sea i Kalifornien. Med uppföljaren tar hon sig ner under vattenytan. Och då inte bara för omslagsbilden eller att skivtiteln och det avslutande spåret »Nearer to Thee« kopplas till världens mest kända förlista båt. Det finns även något sjösjukt över »Titanic Rising«. En känsla av att tyngdlös flyta omkring bland melodier och ackompanjemang som ibland nästan är för bra för sitt eget bästa. För trots att det helt odiskutabelt rör sig om en gudabenådad singer-songwriter trampar delar här vatten. Jag får inte plattan igenom till en konstant känslomässig koppling på djupet. Somligt är snyggt och perfekt realiserat men också något som passerar utan avtryck.

Samtidigt finns här alltså även stunder av ren och skär aha-kvalitet. Ta »Movies«, som innehåller allt från ett arpeggio inslaget i bomull till Steve Reich-doftande stråkar och en storartat melankolisk Mering som så gärna vill spela huvudrollen i filmen om sig själv.

Popmusik lika häpnadsväckande smart lär du inte höra från någon annan i år.