Dur och moll om vartannat

– I den här hörnan sov jag på en tältsäng när vi gjorde vår första skiva.

Thomas Öberg visar runt på klassisk Bob Hund-mark, Tambourine Studios i Malmö. För snart tjugo år sedan spelade gruppen in sina första låtar i studion, i vår har de här arbetat med sin sjätte fullängdare (arbetstitel: »Det överexponerade gömstället«) som kommer ut i mars. En cirkel sluts. Berättelsen om Bob Hund är en story om extrema liveframträdanden och eufori, om sex udda personligheter som tillsammans bildar en unik enhet. Men också om svårigheter, stickspår och medlemsavhopp.

Anders Dahlbom pratar med medlemmarna själva och personer nära Bob Hund för att försöka ringa in hur det gick till när de blev ett av Sveriges i särklass bästa och mest unika band.

PERSONGALLERI

Medlemmar

Thomas Öberg, sångare

Jonas Jonasson, keyboardist

Conny Nimmersjö, gitarrist

John »Johnny« Essing, gitarrist

Mats Hellquist, basist

Mats Andersson, trummis
För närvarande passiv medlem som avböjde att låta sig intervjuas till den här artikeln, citaten från honom är med benäget tillstånd hämtade ur hans självbiografi »Istället för ett liv förvirring!« (Vulkan, 2009).

Christian Gabel, trummis i Bob Hund från 2005, officiell medlem från 2009

DESSUTOM

Martin Kann, Bob Hunds chefsdesigner

Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows och med The Moon Ray Quintet, chaufför och roadie till Bob Hund 1993–95

Niklas »Nix« Vahlberg, sångare och gitarrist i The Nomads

Daniel Zqaty, ljudtekniker och producent åt Bob Hund 1993–2002

Per Sunding, sångare och basist i Eggstone samt producent i egna studion Tambourine

Magnus Boman, i början av nittiotalet medlem i Oven & Stove tillsammans med Thomas Öberg

Nikolaj Steenstrup, driver skivbolaget Silence

Helsingborg, åttiotalet.

Thomas Öberg: En dag i sjuan stod jag bakom Jonas i en skivaffär och väntade på min tur. Han höll i »Computer World« med Kraftwerk och »BGM« med Yellow Magic Orchestra. Jag ville ha båda, jag tyckte att han var en lyckans ost som hade råd att köpa två skivor. Under en friluftsdag i skolan några dagar senare gick jag fram till honom och började prata. Efter en sekund kände jag att jag gillade den här killen.

Jonas Jonasson: Jag växte upp i en familj som inte hade någon musikalisk bakgrund. Att jag började spela piano var för att vi hade ärvt ett ostämt piano av min mormor. Jag övade okoncentrerat en gång i veckan i två år. Sedan fick jag låna en synth där man bara kunde spela på en tangent i taget. Men vilken tangent! Den kunde låta som åska, storm, en banjo, en katt eller som basgången i en massa av mina favoritlåtar.

Thomas Öberg: Jag lyssnade på rock’n’roll, Little Richard och Jerry Lee Lewis, när jag var sex–sju år. Morsan och farsan brukade lyssna på glamourös cocktailmusik, men inte rock. I många år var rockmusik var en gåta för mig. Om kvällarna satt jag med en kassettspelare och lyssnade på radio och hoppades att det skulle komma något bra. Jag insåg att jag gillade trummor. När jag hörde Kraftwerks »Computer World« blev jag nästan rädd, det lät så mitt i prick, som jag själv ville i mina fantasier. I samma veva hörde jag »We Are the Robots« på dansk radio. Jag blev helt galen av ljudet och sprang runt vårt pingisbord hemma i sex minuter.

Jonas Jonasson: I början bara lyssnade jag och Thomas på musik tillsammans, det tog ett tag innan vi också började spela. Vi samlade vinylskivor, jämförde dem och reste ofta till Köpenhamn för att få tag i dem.

Martin Kann: Vi kommer inte från samma gäng eller del av Helsingborg, vi träffades eftersom vi hängde inne i stan. Thomas tillhörde en grupp som var mer åt synthhållet. Våra snack handlade ofta om att Thomas närmade sig rockmusiken. Jag minns roliga Stooges-diskussioner.

Thomas Öberg: Mitt första instrument var en trummaskin, dessförinnan hade jag försökt att banka på burkar – det lät som Philemon Arthur & The Dung. 1986 spelade jag och Jonas vår första och enda konsert som förband till Blue For Two på Rockpiren i Helsingborg, vi kallade oss Tough Guys Don’t Dance. Tre låtar med musiken på kassettband och så spelade vi synthar ovanpå det. Vi hade ingen aning om hur det gick till att spela, jag visste inte ens att man skulle koppla synthen med en sladd till mixerbordet. Jag var mest rädd för att Jonas skulle bli för full.

Jonas Jonasson: Jag hade precis fått tag i en lägenhet, hade fast anställning på en av de danska färjorna och hade dessutom flickvän. Jag hade absolut ingen lust att flytta till när Thomas ringde mig en kulen dag och frågade om jag inte skulle flytta med till Stockholm. Jag tänkte efter i en minut och sa: »OK!« I november 1986 flyttade jag upp, någon månad efter Thomas.

Stockholm, sent åttiotal.

Thomas Öberg: Vi ville träffa folk och spela musik. I början bodde vi i ett kollektiv i Stureby. Då brukade vi sitta och kolla på »Tjuren från Bronx«, dricka kaffe och prata om vad vi skulle göra för musik. Dit flyttade även Martin Kann.

Martin Kann: I och med att vi bodde ihop kunde vi förädla vårt intresse för musik. Det var en period av hårt festande, men också en period där vi samkörde våra låtlistor. I kollektivet gjorde vi även några inspelningar som lät som Stooges. Thomas var helt klart inriktad på att bli professionell musiker. Han hade någon tanke att han skulle testa Konstfack, men han släppte det fort. Han var klar med att det var musik han skulle göra. Då spelade han redan med Oven & Stove.

Thomas Öberg: Då var jag maximalt utåtriktad. Jag hade en agenda som jag inte kan sätta fingret på. Jag lärde känna Magnus Boman som spelade med Mats Wigerdal i det som skulle bli Oven & Stove. De hade spelat in demos och jag visste att de letade efter en ny kille.

Magnus Boman: Mats och jag ville starta ett band som påminde om Suicide, som vi båda älskade. Ett band som publiken hatade. Vi behövde en bassynthslav, någon som mest skulle spela trista slingor. Någon som var ung och hungrig.

Thomas Öberg: Boman hade en enorm skivsamling, det var som om portarna öppnade sig.

Magnus Boman: Jag tror Thomas gillade att jag hade så mycket klassisk musik, inte minst modernisterna. Han gillade mest Stravinskij och Sjostakovitj.

Thomas Öberg: Mats Wigerdal lärde mig saker som att »Nu repar vi och då kommer man inte för sent«. Han kunde stå på scen och skämta med publiken, mina ögon och öron stod på »record« konstant, jag bara sög i mig. Det var skitkul, att vara ute på turné och vara uppe sent.

Magnus Boman: Thomas lärde sig allt från grunden, framför allt kunde Mats lära honom mycket om synthar och jag stod för attityd och musikhistoria, antar jag. Vi söp kopiöst och var fulla i princip hela åttiotalet. Vi diskuterade allting hela tiden. Thomas är den ende jag känner som är mer pretto än jag när det gäller musik. Han kunde orera i tre timmar om hur jag inte kunde sjunga en glad textrad med sorglig röst, eller tvärtom.

Thomas Öberg: Jag hade varit på många konserter och sugit i mig extremt mycket. Ett band kunde till exempel spela en dålig låt, men om alla avslutade låten tvärt fick de mer applåder än om de drog ut på det. Sådant kunde jag säkert tjata om med Boman, då hade jag det på hjärnan. Och band där sångaren stod och kollade i golvet och gäspade, det imponerade inte alls på mig. Jag såg Iggy för första gången på Roskilde och det gjorde stort intryck.

Jonas Jonasson: Den första tiden i Stockholm var förvirrad, men efter ett tag formerades lite olika band. Jag och Thomas spelade i olika projekt som Laughabouts, Kling & Klang och Klipporna.

Martin Kann: När jag flyttade från kollektivet hade det börja dyka upp folk från det som blev Bob Hund. De träffades på krogen, då var det väldigt viktigt att gå på sunkiga ställen. Det var en sorts loser-romantik. Helst plötsligt var de ett band.

Bob Hund-medlemmarna lär känna varandra.

Thomas Öberg: Oven & Stove hade varit förband till Orup och spelat in en skiva, men det small inte riktigt till. Då visste jag vad jag ville och inte ville göra. Och jag ville jobba med Jonas. Jonas jobbade på Operan, tillsammans med andra där hade han gruppen A.P.A. – Aldrig På Arbetet. De hade en låt som hette »Lou Reeds bästa år«, den satt de inne på Operan och spelade två dagar i rad. De fick sparken för att de vägrade sluta. Någon där kände Mats Hellquist. Han var en karaktär redan då, jag hade sett honom på stan i solglasögon klockan sju på morgonen. Han såg inte ut som någon annan.

Jonas Jonasson: Mats Hellquist träffade jag när jag spelade i A.P.A. Han utsåg sig till nyinsatt congasspelare i samband med en videoinspelning. I korta ordalag var fröet till Bob Hund jag, Thomas och Mats. Vi behövde fler musiker och replokal. Då kom de andra in i bilden.

Thomas Öberg: En kille som jag och Jonas spelade med ett tag hade en replokal vid Mariatorget. Det var där vi träffade Conny. Ultrasocial redan då, det gick inte att undgå att träffa honom.

Mats Hellquist: Vi hade ingen replokal först men fick reda på att Conny hade en vid Mariatorget. Då blev han plötsligt väldigt het.

Jonas Jonasson: Conny hade lika stort intresse som jag av att röka cigaretter och spela musik och han hade den lägsta volymen på en gitarrförstärkare som någon någonsin har haft.

Conny Nimmersjö: Jag började spela gitarr som tonåring. Ingick i olika band och var ute på turnéer, men det var inte mycket mer än så. Jag och en kompis hade haft replokalen i några år. Den låg under polishuset på Torkel Knutssonsgatan. Granne med en kondomtillverkare.

Mats Hellquist: Johnny kom med i bilden ett halvår efter att vi lärde känna varandra. Anledningen till att han kom med var att han var skyldig mig hundra spänn. Han är fortfarande skyldig mig, med ränta är det säkert uppe i 138 kronor.

Johnny Essing: Mats Hellquist stötte jag ihop med på olika fester och pubar. Första gången jag såg honom var på Konstfack då han dansade med bar överkropp och såg ut som en galen Lou Reed. Vi bråkade lite och hade våra fajter. En liten tuffing.

Jonas Jonasson: Johnny träffade jag på krogen, dagen efter kom han gående i träskor och cowboyhatt på andra sidan gatan. Jag hälsade glatt, men han nonchalerade mig. Jag tyckte nog att han var lite snobbig, men senare fick jag reda på att han ser lite dåligt.

Johnny Essing: Jag började spela gitarr när jag var elva. Lyssnade på Elvis och tog ut hårdrockssolon till Ted Nugent. I de tidiga tonåren kom jag in i punksvängen, vilket var en befrielse. Man kände att man fick vara sig själv. Jag åkte på turné med Incest Brothers, tillsammans med KSMB. Jag minns att vi var rädda för KSMB, de skrämde upp oss, och att raggare i Uddevalla ville välta vår buss. Det var klart redan då att jag skulle bli musiker. När jag var med i Thirteen Moons åkte vi som förband till Billy Bragg i England. Innan det spelade jag med Zoo, mest på konsthappenings och konstiga klubbar. Där var Mats Andersson också med.

Thomas Öberg: Första gången vi åkte ner i hissen till replokalen luktade Johnny väldigt mycket sprit. Och han sa inte ett ord. Han bara satte på förstärkaren skithögt.

Johnny Essing: Jag minns faktiskt ingenting av första halvåret med Bob Hund. Tydligen var jag helt tyst. Jag kom bara ner och spelade i replokalen. Jag var i så dålig form. Först senare började jag snacka. Jag hängde mig kvar vid dem, jag kände att det var något där. Det var känslan av att äntligen träffa människor som man kan förstå och som förstår mig, man kunde dela visioner. Det var första gången. Men det tog lång tid innan jag förstod vad skåningarna sa. De var helt galna, fulla av infall. Små och energiska. Som två seriefigurer som man gillar.

Jonas Jonasson: Vi var på något sätt trötta på att musik inte kändes. Vi visste inte hur vi skulle göra för att få den dithän, men vi var beredda på att göra allt vi kunde. Vi testade allt. Inget var tabu. Vi kom från helt olika musikalisk bakgrund, så det fanns ett helt hav att ösa ur.

Johnny Essing: Ett tag hade vi en kille som hette Berra på elpiano som spelade så högt att man knappt hörde något annat. Conny och jag stämde gitarrerna i två timmar. Conny kunde knappt spela på den tiden och jag stod för oljud. Efter ett tag utvecklade Conny en egen stil, med en mer luffaraktig ton. Thomas spelade klarinett och sjöng. Märklig musik. Thomas, Jonas och Mats Hellquist hade de flesta melodierna.

Thomas Öberg: Jag tror att vi gemensamt kände att vuxna människor maskerar sig hela tiden. De säger aldrig som det är, vuxenlivet handlar mycket om färghållning. Vi försökte göra musik som kunde beskriva det där. Att våga visa vem man är. Vi skulle bejaka den sida som man annars trycker ner.

Conny Nimmersjö: När jag kom med hade det bestämts att bandet skulle sjunga på svenska, men den enda referensen på någon som gjorde det bra var Di Leva. Vi tyckte Thomas [Öberg] var en bra sångare, men jag vet att vi andra pratade om att vi måste göra något åt hans texter – de var för larviga och studentikosa. Han gjorde en låt som hette »Catherine«, som handlade om Catherine Deneuve. Jag kommer ihåg att jag sa att jag tyckte texten var så jävla dålig.

Thomas Öberg: Jag var rädd för att det skulle bli barnprogram av alltihopa, eftersom jag med­ vetet använder mig av enkla bilder i texterna. Ändå skulle de innehålla något och berätta något. Mats Hellquist kunde helt kategoriskt säga att alla texter skulle handla om sam­hällskritik.

Mats Hellquist: En dag satt jag och Johnny bakfulla och kollade på en gammal tecknad amerikansk TV-­serie som hette »Bob the Dog«. Alla namn är dåliga ändå, det spelar ingen roll vad man heter.

Daily News-spelningen, 1991.

Mats Hellquist: Den första riktiga Bob Hund­ spelningen var på Daily News som förband till The Sinners. En katastrof.

Johnny Essing: Det var väldigt kaotiskt. Bas­ förstärkaren funkade inte och det lät förjävligt. Familjer och barn var arga.

Thomas Öberg: Det blev direkt väldigt dålig stämning. Det satt folk och åt precis bredvid scenen. Jag ställde mig på bordet i gammal Oven & Stove-­anda och råkade trampa i nå­gons pyttipanna. Killen blev skitförbannad och en gravid kvinna lite längre bort höll på att få bordet över sig. Jag var så desperat att jag i slutet drack upp en hel flaska Aurora, den natten sov jag på Rådmansgatans t­-banesta­tion. Efter det strök vi alla låtar förutom »Den ensamme sjömannens födelsedag«.

Conny Nimmersjö: Vi trodde att vi var Stooges kombinerat med Kraftwerk. Så gick vi upp på scen och allt lät bara prtt­prtt. Vi hade otroligt mycket vilja och fick ut extremt lite. Som en Formel 1­-bil byggd i helt fel skala.

Jonas Jonasson: Vi fick en back öl i gage men arrangören tog två av ölen, samtidigt som han klagade över att vi var så många: »I thought you were two guys and a drum machine.«

Thomas Öberg: Dagen efter kom Mats Anders­son med och vi spelade in »Allt på ett kort«. Då visste jag intuitivt att det är så här det kommer att bli framöver.

Mats Hellquist: Från den dagen vi blev sex i bandet var vi oskiljaktiga, vi var tillsammans nästan dag och natt. Vi repade, sedan satt vi på pubar och planerade. Det var då vi började isolera oss, vi blev en hård kärna mot resten av världen. Vi tyckte att vi var rätt speciella.

Thomas Öberg: Mats Andersson var Johnnys kompis. Vi försökte hålla Mats borta in i det längsta, han verkade rörig. Han lånade pengar av mig en timme efter att jag hade träffat honom. Det gjorde i och för sig Johnny med, han lånade pengar av min morsa på Gram­misgalan. Mats var som Johnny, de sa liksom inget, men klockan tre på natten var det som att kranen öppnades. Den andra perioden var det helt avstängt.

Martin Kann: Musikaliskt var de inte på långa vägar formade, det var skevt som fan. Conny var en avig gitarrist, alla i bandet hade olika nivåer och stilar. Kraften låg i att hålla ihop den där skevheten. Jag gjorde det första demo­omslaget, då hette de redan Bob Hund. På omslaget är det ett foto på en farbror som har någon slags pipa för att klara fartvind, för att kunna röka i höga hastigheter. Nu när jag tänker efter var alltså pipan med redan där.

Conny Nimmersjö: Efter Dailys­-debaklet sa vi: »Fan, nu får vi välja om det här ska bli något eller inte. I så fall får vi börja repa fem dagar i veckan.« Det fanns en stor ambition. Thomas var mest drivande men alla var sugna. Det var första gången jag var med i ett band där alla hade musiken som första prioritet. Det alla andra gjorde var skit.

Mats Hellquist: Vilken hemsk inställning, egentligen!

Conny Nimmersjö: Vi kunde enas om att Pixies var ett bra band, My Bloody Valentine ac­cepterade vi, Sonic Youth pratade vi om, kan­ske Velvet Underground men där började det bli meningsskiljaktigheter. Vi hade många idéer om högt och lågt, dynamik. Tysta par­tier, disharmoni och harmoni. Vi hade en idé att vi spelade mobbad musik, musik det var synd om. Vi såg oss som ett gäng av totala losers som inte hade något att förlora.

Thomas Öberg: »Det där funkade inte, men det där«, brukade Conny säga efter att vi hade spelat. Conny är en oerhörd empatisk människa, hans instrument är väldigt finin­ställda. Det är en väsentlig faktor att folk tycker om Bob Hund, att det är inte är ett långt avstånd mellan oss och publiken.

Fler stockholmspelningar.

Nix Vahlberg: Jag och Jocke i Nomads var på deras tidiga spelningar i replokalen vid Maria­torget. Thomas lyckades stå på ett elpiano, det var helt fantastiskt.

Thomas Öberg: Vi repade, gjorde demos och det började poppa upp gig i stan; Cityhallen, Fat­buren, Kvarnen, Spaghetti & Co. På Hannas Källare spelade vi så högt att folk gick från restaurangen våningen ovanför. Då började vi fatta att spelningen på Dailys var en för­del, att vi kunde bejaka misslyckandet. »Nå­gon gick för att vi spelade högt, fan vad coolt.« Vi fick näring av det. Den sortens konserter som vi gjorde hade under en pe­riod inte varit så vanliga i Stockholm. Stage­diving visste inte folk vad det var. Jag slängde mig ut i publiken, någon kom på att »det kan ju jag också göra«.

Mats Hellquist: Vi spelade på Fatburskälla­ren och harvade en sju–åtta gånger för i stort sett inget folk. Det var vi och två i publiken, varav en gick. I slutet stod en knarkare och skrek efter AC/DC­-låtar.

Conny Nimmersjö: Jag minns dem som välbe­sökta. Som succéer.

Magnus Carlson: I början av nittiotalet var Kvarnen stället alla popmusiker gick till. Jag jobbade där som bartender. Alla som hängde på Kvarnen då var stammisar, och det var där jag lärde känna Thomas och Jonas. Jag var med och drev en svartklubb – Klubb Kött – på Kafé 44 varannan lördag. Där såg jag Bob Hund live för första gången. Thomas hade alltid en stickad Ingemar Stenmark­-mössa på sig på scen. De flesta indieband på den tiden gick till UFF och köpte kläder, Bob Hund var ett typiskt UFF­-band. Det var jäkligt punkigt, Thomas var extremt utlevelsefull. Han hade alltid en stol som han ställde sig på och vägkonen var tidigt med.

Thomas Öberg: Dels fanns konen förstås med på Kraftwerk-­skivan »Ralf und Florian«. Sedan är den en symbol för vår vänskap. En kon är oerhört svår att förstöra. Man måste sätta eld på den, vid brukshantering går den inte sönder. Konen skulle med bara.

Magnus Carlson: Vi tyckte att det var det bästa band som vi hade sett, det enda som kunde slå Ebba Grön. Helt otroligt bra. Och vi kände dem! Thomas var en extremt bra scen­personlighet, han var ju Iggy Pop, Det var sjukt kul att se att ingen lämnades oberörd.

Ryktet sprider sig.

Nix Vahlberg: Så småningom började vi repa tillsammans i Kvarnens källare, där det i dag finns en bar. Bob Hund var ett rätt speciellt gäng. Trevliga och sociala, lätta att tycka om. De hade heldagarspass nere i replokalen. Jag hade jättesvårt att förstå att de orkade och hade disciplin. Vårt band har vi alltid haft på hobbynivå. Men de gick in för det totalt, de kunde köra från elva till sju. Det är väl där­för som de blev bra.

Jonas Jonasson: Vi repade mycket redan från början. Vi behövde repa, för vi var inga vir­tuoser direkt.

Johnny Essing: Vi jammade väldigt mycket, hade två ackord och melodi och letade efter något, stämde gitarrerna i två timmar.

Mats Hellquist: I källaren skrev vi bland annat »Kvicksilver«. Vi höll på att driva kockarna på Kvarnen till vansinne efter att ha kört det där riffet i två veckor. »Snälla, spela något annat!«

Conny Nimmersjö: Efteråt gick vi upp till baren och folk kunde komma fram: »Schysst låt ni körde!« Då hade de hört oss från muggen. Mellan 1993 och 1999 repade vi fem dagar i veckan. Det var ju sinnessjukt.

Mats Hellquist: Vi hade en idé om att vi med hårt arbete skulle gå framåt.

Conny Nimmersjö: Fram till 1996 blev vi bättre musiker, allt tajtare. Efter det blev det lite sjukt. När vi senare hade en replokal i Gamla Filmstaden i Solna höll vi på med en låt i flera må­nader. Den är förstås outgiven. Den hade tjugo partier, var tionde sekund bytte den tempo. Vi gick över gränsen.

Mats Hellquist: Usch, ja. Då var det nästan som att håret stod rakt upp och vi hade vita rockar på oss.

Conny Nimmersjö: Samtidigt har jag aldrig haft tråkigt på ett enda Bob Hund­-rep. Det är all­tid roligt.

Magnus Carlson: Bob Hund hade ett eget språk som folk började härma på Kvarnen. De be­tonade alltid ord på fel sätt med flit och ska­pade helt egna slanguttryck. En låda var en tjej, en apa var en annan typ av människa, bagage uttalades bagga­ge. Allt det där hade en mening, om man hängde med, det var som en sekt på Kvarnen, de fick folk att prata så.

Nix Vahlberg: Thomas har jag haft många musikaliska diskussioner med genom åren. Vi pratade mycket om amerikansk punk och protopunk, som Pere Ubu. När han upptäckte Iggy och Detroit­-rock i början av nittiotalet blev han väldigt fokuserad på det. Flera gånger när det var Kvarnen­fester brukade vi spela någon Stooges­-låt med Thomas på sång. Då fick han leva ut hela Iggy­-grejen.

Magnus Carlson: Thomas sa en sak som jag tog fasta vid: »Det mest upproriska man kan göra är att vara genomsnäll.« Det citatet ska­pade Weeping Willows. Det var därför vi skulle ha kostym på oss och städa logen efter kon­serten. Det formade oss.

Per Sunding: Vi i Eggstone såg dem en kväll på Cityhallen våren 1993 och blev helt knockade. Det var så annorlunda och så mycket av det man själv ville åt. Det rev och slet och var barnsligt och respektlöst, många olika di­mensioner. Extremt mycket uttryck utan po­ser eller attityd, allt kändes på riktigt. Alla såg så konstiga ut. Johnny och Conny såg helt osannolika ut. Det var som att något fel ström­made ut från scen. Jag hade fått många kickar av rockmusik tidigare, men detta var den största kick jag hade fått på länge.

Johnny Essing: De första spelningarna var nå­gon sorts euforiska vansinnesexplosioner. Det hade jag inte varit med om tidigare. Det blev så helt naturligt med oss på scenen, hur publiken reagerade och hur vi reagerade på dem. Man försvann in i det där totalt. Efteråt var man helt förstörd. Under en spelning på Kapsylen på Tjärhovsgatan var det så varmt att det regnade svett från gitarrhalsarna. Det gick knappt att spela, vi halkade runt på scenen. Det var en fantastisk smältdegel av känslor.

Mats Hellquist: Vilket kaos det var på spelningarna. När folk väl började hitta dit. Det var som att sätta i gång en lavin. Först var det tomt, sedan kom tio, sedan hundrafemtio. Vi märkte att någonting hände.

Daniel Zqaty: En polare tog med mig på en Bob Hund-konsert på Kvarnen. Jag blev helt tagen och så glad: »Det finns hopp!« När det var slut stod jag utanför logen och tackade dem och tog i hand. Det kändes som ett band som gjorde något på riktigt för första gången på hur länge sen som helst.

Nix Vahlberg: De var så klara från början. De hade starka låtar och utstrålning. Thomas var en fantastisk frontman. Jag kunde inte begripa att någon kunde satsa så extremt med det utspelet för bara fyrtio pers i publiken. De var jämt fantastiska, otroligt kreativa. På halvsvenniga ställen var folk helt förvirrade, de hade ingen aning om vad de drabbades av. Bob Hund är fortfarande mitt svenska favoritband.

Jonas Jonasson: Jag minns ett otroligt engagemang, både från publik och från oss. Jag själv var helt absorberad av vad vi gjorde. Susande öron från hög volym, Conny och Thomas som stagedivar, en andäktig tystnad när vi spelade så tyst vi kunde och oändliga extranummer, med samma låtar som vi spelat innan, eftersom repertoaren tog slut.

Conny Nimmersjö: Man ska också veta att det fanns spelningar 1993 då man mådde jättedåligt. Då man kände »Vad fan är jag för jävla idiot? Vad är det vi gör?«.

Tambourine-studion våren 1993, inspelning av »Bob Hund«-EP:n – bandets debut.

Per Sunding: Ganska snabbt efter att vi sett bandet på Cityhallen bjöd vi ner dem till vår studio i Malmö för att spela in. Vi hade precis kommit i gång med studion, detta var den första inspelningen vi gjorde med andra. Vi spelade in tolv låtar, sedan hade Bob Hund och Eggstone melodifestival för att bestämma vilka låtar som skulle spelas in ordentligt.

Johnny Essing: Det var mysigt ordnat där, fina möbler och fina färger, ingen kall tråkig studio. Vardagsrum med högt i tak och mixerbord från BBC.

Thomas Öberg: Dessförinnan hade jag aldrig hört mig själv i en okej studio. Jag visste inte hur någon skulle reagera när de hörde mig sjunga på skånska, men det fanns ingen annan som ville sjunga. Jag hade ingen heder att förlora. Man såg på Sunding att han fick gåshud. Många låtar satt med en gång. Vi var dödligt förberedda.

Per Sunding: Det var faktiskt helt magiskt. Jag ser det i ett romantiskt skimmer. Alla var lite gulligt nervösa och det blev samma känsla under inspelningen som när vi såg dem live.

Hultsfred, 1993.

Thomas Öberg: Jag tror att Hultsfredsfestivalen var första gången vi spelade utanför tullarna, så visst var det viktigt.

Conny Nimmersjö: Jag vill minnas att vi före Hultsfred spelade på en nation i Lund? Lunds nation i Lund?

Mats Hellquist: Detta är nyheter för mig.

Martin Kann: Det var på Hultsfred som hunden visades för första gången. Den föddes när jag telefonkladdade under ett samtal med Thomas. Jag hade tryckt upp A3-affischer med hunden på kontoret. När jag gick runt och satte upp dem på området revs alla affischerna ner så fort jag satte upp dem. Då förstod jag att vi hade hittat något.

Mats Hellquist: Jag vet att vi var oroliga över om vi hade tagit med oss tillräckligt med Aurora.

Magnus Carlson: På Hultsfred hade vi som drev Klubb Kött ett mattält. Bob Hunds spelning såg vi som en manifestation – vi ritade hunden på våra tröjor, gick dit och crowdsurfade.

Johnny Essing: På den tiden satt jag ner och spelade, så jag såg inte så mycket. Men jag märkte av publikhavet. Det kändes som att »fan, vi klarade det här på något sätt«.

Nikolaj Steenstrup: Det såg så annorlunda ut, det var en mycket speciell stämning. De började konserten på liksom fel sätt med »Den ensamme sjömannens födelsedag«, en långsam instrumental.

Thomas Öberg: Jag hängde upp micken i ett fisknät i taket, den hamnade i pannan på Harri Mänty i Kent så att han fick en bula. Jag träffade Henric de la Cour från Yvonne dagen efter, han hade fått en blåtira av att Conny sparkade ut trafikkonen i publiken.

Martin Kann: Bandet var helt överväldigade av gensvaret. Hela den aftonen slutade med ett otroligt festande i ett glädjerus.

Jonas Jonasson: Allt stämde den där eftermiddagen. Den var startskottet. Efter spelningen minns jag inte mycket. I ren glädje klämde jag en flaska Aurora i extranumret. Tio minuter senare var det godnatt.

Conny Nimmersjö: Efteråt var vi helt euforiska. Jag slog kullerbyttor i gräset.

Skivkontrakt med Silence.

Nix Vahlberg: Efter Hultsfred slet alla i Bob Hund. Skivbolag som Sonet och Amigo visste att vi kände dem, så det var mycket »kan inte du prata med dem och få dem att skiva på för oss?«. Jag nämnde det, men det struntade bandet fullständigt i.

Thomas Öberg: Efter spelningen fick jag ett visitkort som jag stoppade i bakfickan, det hittade jag först när jag skulle tvätta. Det var från Eva [Wilke] på Silence.

Nikolaj Steenstrup: Philemon Arthur & The Dung fick post som gick via oss. En dag kom det en gul kassett till dem, som sedan kom tillbaka till oss: »Lyssna ni med!« Under Hultsfredsfestivalen jagade Eva killarna en hel natt för att få tag på dem. Jag och Eva stod och pratade med Brainpool-killarna. Vi var det enda skivbolag som då inte var intresserade av Brainpool, så de ville gärna hänga med oss. Jag tror Janne [Kask] hjälpte oss med att få tag på killarna.

Thomas Öberg: Silence verkade ha integritet. De andra bolagen ville att vi skulle gilla dem, Nikolaj var sur och tvär – han var inte intresserad av att bli kompis. Varför var han så självsäker? Det gillade vi!

Conny Nimmersjö: Vi valde mellan Amigo, Sony och Silence. Silence lovade oss ingenting, vilket lät bra. Inga grandiosa löften. Nikolaj sa: »Det intressanta är att se om ni pallar att göra en fullängdare.«

Mats Hellquist: De var sympatiska, helt enkelt.

Conny Nimmersjö: Vi skrev aldrig något kontrakt, va?

Mats Hellquist: Vi hade ett löpande muntligt kontrakt, kan man säga. Vi tyckte inte att det behövdes ett skriftligt, inte de heller.

Nikolaj Steenstrup: Jag gjorde ett försök att få till ett skriftligt kontrakt, men de försökte göra även kontraktsskrivandet till en konst. De la till vackra, konstnärliga formuleringar. Till slut skickade jag ett förslag till Marcus Törncrantz som han sedan glömde backstage i Uppsala. [Törncrantz hävdar att hans väska blev snodd i logen]

Marcus Törncrantz kommer in i bilden, 1993.

Jonas Jonasson: Marcus stod tidigt i publiken på våra konserter. Sedan blev han vår manager.

Mats Hellquist: När vi spelade på Cityhallen fanns Marcus i publiken de första tre kvällarna. Efter det kom han fram och sa att han ville jobba med oss. Vi fattade inte: »Jaha, vad ska du göra?«

Thomas Öberg: Jag hade tidigt insett att även om Ramones satt med trasiga jeans och gitarren i en Ica-påse så hade de en manager. När det senare började hända grejer ringde folk hem till mig och det klarade jag inte av. Vi var överens om att vi skulle ha en manager.

Martin Kann: Det första intrycket av Marcus var när Bob Hund skulle spela på Kvarnen. Jag stod i kön utanför och såg en bit framför mig att en lång kille blev stoppad. »Men vad fan, jag är ju Bob Hunds manager, jag måste komma in!« Han har haft en enorm betydelse för Bob Hund. Han har hållit ihop det hela. Han har varit som en stor dagisfröken som verkligen fått hålla i mycket.

Jonas Jonasson: Vi försökte hålla koll på vår lilla ekonomi, den så kallade bandkassan. Uppdraget gick runt och ingen klarade det särskilt bra. Conny klarade det sämst, när han räknade ut allt visade det sig att han var skyldig sig själv hundra kronor. Utan Marcus hade vi nog lagt av väldigt tidigt. Han har varit med i alla våra beslut, stöttat oss, förmanat oss och jobbat med allt det som man som musiker inte kan eller hinner med.

Det självbetitlade debutalbumet, 1994.

Daniel Zqaty: Bob Hund kom till Kafé 44 och spelade, de hade precis varit ute på en turné där de hade stött på en otrevlig ljudtekniker som kastat en sladd på dem. Jag skötte ljudet och försökte anpassa mig efter dem. Jag var ambitiös och det var första gången de råkade ut för någon som inte tjafsade. På stående fot tackade jag ja att åka med dem som ljudtek­niker. Senare producerade jag även flera av deras skivor.

Thomas Öberg: Zqaty är en fantastisk person. Han är som en amfibie, kasta honom i vatten så simmar han, från ett flygplan så flyger han. En varm person med en modig inställning till produktion, han peppade och pushade oss mycket.

Mats Hellquist: Vi åkte ner till Malmö igen och spelade in första fullängdaren. Inspel­ningen gick snabbt.

Conny Nimmersjö: Vi hade ju repat och arrat låtarna i ett halvår. Vi spelade dem rakt upp och ner live i studion. Sedan hade vi release­fest på Tre Backar i Stockholm. Nomads, Egg­stone och Kent, som då hette Havsänglar, spelade Bob Hund­-covers. Vi ville inte spela själva, vi ville festa.

Mats Hellquist: Vi ville inte förnedra oss med att spela.

Thomas Öberg: Ska vi spela på vår egen fest? Nä!

Magnus Carlson: De hade en turné på gång och frågade mig: »Du är den ende vi känner som har körkort, skulle du vilja köra oss?« Absolut! Första gången jag skulle köra dem hade de spelat på Universitetet i Stockholm. Jag skulle hämta dem och sedan skulle vi åka till Gävle. Jag kommer ihåg att vi packade bilen och att Thomas var väldigt åkrädd. Hur som helst hoppade alla in och efter tio meter körde jag in i ett räcke! Det var första gången någonsin som jag krockade. Jag såg Thomas i backspegeln och han såg helt livrädd ut.

Daniel Zqaty: Det hände att vi spelade för en hund. Och hunden försökte bryta fingret av Thomas. Vi betraktade det som att vi var ute på ett korståg, på riktigt. Vi var ute fem dagar i veckan och kom hem med tolvhundra spänn. Det häftiga var att det fåtal som var där blev starkt berörda och engagerade.

Magnus Carlson: Jag höll på att köra av vägen många gånger för jag skrattade så mycket bakom ratten. Det var aldrig att folk satt och hade tråkigt, det var små upptåg hela tiden.

Johnny Essing: Ett tag hade vi matinéspelningar. En gång var det elvaåringar i publiken och mycket märklig stämning. Vi var vana vid kväll och rök, farlig stämning. Det här var dagisbarn, det var så fantastiskt. Elvaåring­ arna klev upp på scenen och dansade till våra konstiga melodier.

Magnus Carlson: Ganska långt in fattade folk fortfarande inte om bandet var på skämt eller på allvar. Många trodde att de var ett skämt­band. En gång på Mejeriet i Lund kom en av hus­teknikerna fram under soundcheck och sa: »Ja, det är ju ändå kul att de får komma ut och lira.« »Vadå?«, undrade jag. Först senare förstod jag att han trodde att Bob Hund var ett band med utvecklingsstörda.

Daniel Zqaty: Hur var de att jobba med? Kata­strof! Det var en jäkla röra från början till slut. Tänk dig en människa, vi kan kalla honom Johnny, som sitter i sin överrock i en taxi. Taxin börjar rulla, Johnny ska knäppa sitt bilbälte men bökar bara med bältet hela resan. Exakt när han kommer fram säger bältet klick och då ska han få av sig det. Det slutar med att han trasslar in sig i rockens foder på väg ut genom taxidörren när bilen börjar åka i väg. Det händer bara i det här bandet. Jag är lika illa.

Magnus Carlson: Zqaty hade världens längsta soundchecks. Han kunde hålla på en halv­timme bara med en hängpuka, ett sound­ check höll på i tre timmar. Folk var helt slut efteråt. Varför?

Nikolaj Steenstrup: Bob Hund var det sista bandet där ingen hade en mobiltelefon. Jag vet inte hur många lappar jag har lagt i hotellreceptioner. Till slut kom vi på att busschauffören hade telefon, men han blev förbannad av att det ringde hela tiden.

»Omslag: Martin Kann«, 1996.

Nikolaj Steenstrup: Efter första fullängdaren fick de prestationsångest. 1995 gjorde de inte mycket, de gjorde en skolturné och spelade in lite splittrade demos. Jag var inte säker på att de skulle fortsätta, de hade kanske gjort sitt.

Conny Nimmersjö: 1995 var vårt svåra år. Dagen innan vi skulle åka till Koppom för att spela in hade vi inbrott i replokalen och blev av med alla instrument. Hela vårt sound försvann. Ändå åkte vi och spelade in med Zqaty, men det blev inte riktigt så bra som vi hade hoppats. Vi hade problem med inriktningen, om vi skulle bli punkigare eller poppigare. Vi ville framåt, inte stå och stampa. Jag kom ihåg att vi hade stora gräl. Vi kände att det saknades låtar. Det märkte vi alla.

Mats Hellquist: Vi började vackla, både med soundet och vart vi ville ta låtarna. En låt är ju bara ackord, det går att ta det åt vilket håll som helst.

Conny Nimmersjö: Fyra av oss kommer från punkrocken, Jonas och Thomas kommer från synthsidan. Vi har haft en del konflikter genom åren om vad Bob Hund är. Är vi distade gitarrer eller synthar? Det har varit »Ni kan ta er jävla blippbloppmusik och fara åt helvete« eller »Jag är inte intresserad av att representera någon slags kukrock!«.

Johnny Essing: Jag har aldrig bråkat om det där, de andra gör det fortfarande.

Jonas Jonasson: I början var det en kamp att höras i ett vitt brus av cymbaler och distade gitarrer. Så jag har faktiskt kämpat rent fysiskt. Vi har bland annat grälat om det, men oj vad vi har grälat om allt.

Per Sunding: De kom ner till Tambourine för att spela in igen. Det var en hård ansträngning att spela in »Martin Kann«-skivan, men efteråt var vi lyckliga och glada. Redan på kvällen när vi hade mixat sista låten pratade jag och Thomas: »Nu ska vi inte göra fler skivor ihop.« Den inspirerande förälskelsen från början hade ersatts av vänskap.

Nikolaj Steenstrup: Plötsligt kom en hel omgång halvt inspelade grejer från »Martin Kann«-inspelningen. De hade hittat ett Bob Hund-språk igen. Det kändes spännande igen.

Martin Kann: Till första EP:n hade vi en massa roliga idéer, som att vi skulle baka en tårta i olika färger och ställa en kameleont på den för att se om den skulle bli jäktad. Det slutade i stället med att mitt naturintresse återspeglades i omslaget. Första fullängdaren följde upp samma idé med bandet i centrum. Till nästa släpp var det press både på bandet och mig, allt hade blivit större. Först gjorde jag en skiss på något jag inte vill gå in på, men feedbacken från bandet var: »Fan, det här är det sämsta skit vi sett någonsin! Du kan ju inte utgå från oss om du ska göra ett skivomslag!« Jag vill inte säga vad det föreställde.

Conny Nimmersjö: Omslaget med taggtråden, ja. Vi satt bakom en taggtråd, på något sätt. Det såg ut som Sun City. Det kändes som en provokation. Som att det inte var seriöst menat.

Martin Kann: Hur som helst gick jag tillbaka till kontoret, satte in ett foto på mig själv, gjorde pratbubblan och faxade det tillbaka och sa på skämt att »var det så här ni menade, mer av mig själv?«. Sedan såldes det snabbt in över mitt huvud.

Nikolaj Steenstrup: Vi fick höra att Martin hade gjort världens bästa omslag. När vi såg det kändes det självklart. Vi tyckte att det var vansinnigt roligt.

Martin Kann: Jag kunde inte föreställa mig konsekvenserna. En lördag var hela stan tapetserad med affischerna. Jag var tvungen att gå hem, det var så obehagligt. Som grädde på moset blev skivan verkligen framgångsrik och sålde en massa. Om jag gick på en Bob Hund-konsert fick jag skriva autografer.

Conny Nimmersjö: Jag tyckte först att det var jönsigt, jag hade väldigt svårt att smälta det.

Mats Hellquist: Rent medialt var det ett bra val. Jag tycker om omslaget, jag blir glad varje gång jag ser det hemma.

Det demokratiska bandet.

Nikolaj Steenstrup: Efter »Martin Kann« fick de sin replokal i Solna. Det var då de började ha sina eviga stormöten. »Nu får vi vänta, nu har politbyrån möte«, brukade vi säga. Det var otroligt demokratiskt.

Nix Vahlberg: Bob Hund är det mest demokratiska band jag vet. Alla, inklusive Marcus, har lika mycket att säga till om.

Conny Nimmersjö: Vi hade en idé om total demokrati i bandet. Alla beslut skulle tas när alla var närvarande. På det sättet är vi punkare i grunden, allihop. Ska vi ha gul eller röd färg på den här t-shirten? Så blev det flera timmar långa diskussioner om allt.

Johnny Essing: Vi har haft mycket möten och många bråk, men samtidigt är det just det som funkar bäst. Rätt många i bandet har åsikter, man måste prata för att göra sig hörd. Alla får kämpa lite för sina idéer.

Daniel Zqaty: Det var jävligt mycket snack under inspelningarna, en utdragen process. Men det var aldrig någon egogrej. Allt fick prövas.

Mats Hellquist: Det blev mycket att man till slut satt och pillade med små glaspärlor.

Nikolaj Steenstrup: Det kunde vara störande att de aldrig ville lyssna på våra råd. Det var alltid bråk med skivaffärerna om omslagen. Man kunde inte stöldmärka dem på rätt sätt, på grund av hur de var utformade. Länge vägrade bandet att ha någon streckkod på skivan. Men vi lyckades övertyga dem om att vi annars inte kunde rapportera skivan till försäljningslistan, och till slut kröp de till korset. Vi lyckades göra världshistoriens minsta streckkod.

Thomas Öberg: Upp till en punkt rusade vi framåt under några år. Vi hade egen studio i Solna, vi hade en idé att vi hade en inspelningsstudio i Solna dit vi bara kunde gå och Zqaty skulle vara tekniker. Vi kunde repa jämt, hade en billig hyra, en tekniker på plats varje dag. Kan man tänka sig något bättre? Men ödet spelade oss ett spratt runt 1997, vi fick inbrott och blev av med alla grejer. Då tappade vi fart, sedan hämtade vi oss aldrig från det.

Mats Andersson: Att säga att Bob Hund var genomdemokratiskt är en smula överdrivet. I början tycker jag att vi var bäst, på ett sätt. Alla var mera delaktiga än vanligt. Till slut utvecklades det faktiskt så att Thomas gjorde det mesta.

»Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!«, 1998.

Mats Andersson: Den titeln spånade vi faktiskt fram tillsammans. Det började med att vi tyckte att den lät som Kent innan den var klar och då kom själsrea upp av någon anledning. Det var inte roligt att spela in den. Det blev mer och mer av sittningar i studion och det kändes som ett tvång.

Conny Nimmersjö: Thomas, Jonas och Zqaty drog ett tungt lass där. Musikaliskt kändes det som att det inte var några födslovåndor.

Mats Hellquist: Det är en ganska lekfull skiva, jag gillar den.

Conny Nimmersjö: Det var första gången vi hade en turné där vi var bra direkt från början. Då hade vi bestämt oss för att dricka mindre på turné. Vi började bli lite professionella. Det var inte bara bra.

Mats Hellquist: Det blev väl tryggt till slut. Det gick inte att göra en dålig spelning, alla var fantastiska. Jag saknade tiden med osäkerhet.

Conny Nimmersjö: Vi var ett band som gav känslan att vad som helst kan hända. Ju mer vi spelade desto mer blev vi ett maskineri. Plötsligt spelar Bob Hund och inget kan hända. Fan, var det rockstjärnor vi ville bli? Det var det väl inte?

Mats Hellquist: Det var ett väldigt tryck och förväntan från publiken, det ska man inte glömma. En känsla av att publiken förväntar sig vad som ska komma hela tiden. Det är som att de står och väntar på att man ska dra upp kaninen ur hatten för tusende gången. Visst, det kan man väl göra, men man vill kanske hellre sätta sig på en sköldpadda och sakta rida av scenen.

Johnny Essing: Plötsligt åkte vi runt och vad vi än gjorde kom det tiotusen pers och vi sålde en massa skivor. Det fanns enormt mycket
på ridern och vi bodde i stora singelrum. Man blir lite sjuk av framgång. Mätt och trött, gnällig. Bortskämd. Inget motstånd.

Bergman Rock.

Mats Hellquist: Till slut tyckte vi att vi hade fastnat i en form, att vi stod och stampade. Det var då vi började fundera på Bergman Rock.

Jonas Jonasson: Varje band kommer till en punkt där både bandet och publiken behöver en paus. Vi startade ett nytt band i stället. Vi gjorde två härliga skivor och försökte nå de som inte hade kunnat tillgodogöra sig vår musik. Vi nådde inte hela vägen men vi hade roligt.

Daniel Zqaty: Vid inspelningen av »Bergman Rock« kände jag att jag inte vill göra det här mer, det blev mer och mer som ett arbete eller som ett häng. Det var inte kul nio till fem. Det var perfekt läge att sluta.

Conny Nimmersjö: Vi la ner mycket jobb på »Bergman Rock«. Vi lyckades tajma skivsläp­pet när skivförsäljningen började rasa. Vi hade behövt sälja tjugotusen plattor för att förlaget skulle vara nöjda. Den sålde sextusen. Det sågs som en katastrof. Vi kom aldrig utom­lands, vi snurrade runt i Sverige och spelade engelska låtar och det var ju inte meningen.

Mats Andersson: Det är underligt hur man kan vara så otroligt hyllade en stund och sedan, när vi fortfarande höll på med Bob Hund och Bergman Rock, bli så totalt bort­glömda och ignorerade. Det måste vara något fel på mediasamhället.

Thomas Öberg: Vi gick på ryggdunkarna. När vi spelade på festivaler sa folk att Joe Strummer satt och headbangade till »Ett fall & en lösning«, att någon från Blur ville vara med och spela med oss, att Pavement pratade om oss.

Mats Hellquist: Vad ska man säga om det? Det är lika roligt om en polsk industriarbetare gillar oss.

Thomas Öberg: Samtidigt ser jag Bergman Rock som en helt nödvändig avstickare från Bob Hund­-resan. Jag var utbränd efter att ha stått på konstant output sedan 1993. Då var det bra att Bob Hund inte gjorde något utan att vi maskerade oss som Bergman Rock. Vi be­hövde tända av från Bob Hund­-mackapären.

Johnny Essing: Det blev ett miljonfiasko, det är enormt plågsamt, vi är skuldsatta sedan dess. Men jag ser det symboliskt; Bob Hund behövde Bergman Rocks misslyckande. Berg­man Rock räddade Bob Hund.

Thomas Öberg: Ibland när man spelar flipper får man en extraboll, ibland rullar kulan ner. Jag försöker desperat vända det här till något bra, för hade vi inte gjort de där plattorna som Bergman Rock hade butiken varit stängd nu, det är jag säker på.

Conny Nimmersjö: Som projekt var det miss­lyckat, men som musik var det… misslyckat på ett annat sätt.

Mats Andersson hoppar av, 2006.

Mats Andersson: Jag kände mig ofta utanför i bandet. Exempelvis när vi avslutade en kon­sert, innan extranumret, så stod alla i en ring för att bestämma vad vi skulle spela. Eller, rättare sagt, Thomas bestämde. Jag stod oftast utanför den där ringen. Thomas brukade också bestämma vad som var bra eller dåligt med spelningen, något jag sällan kunde hålla med om.

Mats Hellquist: När Mats slutade hamnade vi i en djup kris.

Thomas Öberg: Han orkade inte spela längre. Han sa att musiken inte gjorde honom glad längre. Vi hängde med mulen länge och del­vis gör vi det fortfarande.

Jonas Jonasson: Det var tråkigt att Mats inte ville spela. Men jag har stor förståelse för hans beslut. Men Mats är fortfarande med, spelande eller ej.

Conny Nimmersjö: Innan vi började om igen väntade vi i tre–fyra år på att försöka få honom att komma tillbaka. Klart vi funderade på att lägga av helt. Vi hade ju lovat varandra att lägga av om vi sex inte längre kunde spela tillsammans.

Johnny Essing: Man märkte att han inte hade gillat att spela de senaste åren. Jag tyckte det var jättetråkigt, han var som en nära familje­medlem. Vi höll på att gå ner på knäna. Men vi tänkte att vi ville fortsätta ändå. Om han hör av sig och är sugen igen skulle han absolut få vara med. Om han kom tillbaka i god form. Då får vi köra med två trummisar.

Thomas Öberg: Jag tycker det var bra att Mats skrev sin bok om Bob Hund, det är bra att höra röster som inte stryker bandet medhårs. Han berättar världen ur sina ögon. Jag önskar att han hade låtit alla bidra. Vi hade kunnat framställa oss i mycket sämre dager.

Conny Nimmersjö: Det är många som tycker Mats Andersson är världens bästa trummis när det kommer till det han gör. Det betyder inte att han har världens bredaste register. Men en del saker han gör kan faktiskt ingen annan göra.

Thomas Öberg: Mats är fruktansvärt begåvad. Han spelar fort, löst och ledigt.

Per Sunding: Mats var oerhört viktig för hur de lät. Jag har aldrig arbetat med en trum­mis som har en sådan dynamisk begåvning, Han har en magisk hållning, trummorna lågt, helt rakt i ryggen och det bara smattrar om honom. Han personifierade det nervösa och osäkra i bandet.

Christian Gabel: Jag såg Bob Hund första gången sommaren 1994. Då var jag ganska skeptisk. Det var någon cirkuskänsla på scen, vilken samling typer. Men jag minns att de matade på i en låt alldeles för länge och det gillade jag. Senare blev jag ett fan, jag såg dem en massa gånger under nittiotalet. Det gick inte att undvika.

Magnus Carlson: Under en Kalas­-turné spelade Weeping Willows och Bob Hund. Då såg jag dem varje kväll, och jag brukade alltid fastna vid att bara stå och titta på Mats An­dersson. Det var som att han hade en egen värld bakom trummorna. Det kändes som att ingen i hela världen kunde ersätta honom i det här bandet. Trummorna är helt egna, en stor del i ljudbilden och låtarna. Jag kommer ihåg att jag sa det när jag träffade Gabel: »Det här blir svårt att ersätta!«

Christian Gabel: Det var en stor press i början att spela med dem, verkligen ångestfram­kallande. Man vill inte vara den som ska er­sätta Florian i Kraftwerk. Jag gjorde två spelningar med Bergman Rock långt innan jag kom med i bandet. Då kommer jag ihåg att jag tänkte: »Bergman Rock är okej för det är utomlands, men Bob Hund skulle jag ald­rig kunna spela med.«

Conny Nimmersjö: Vi tänkte först att vi skulle hitta en trummis som var lite lik Mats i sti­len, men den tanken gav vi upp ganska fort. Han är verkligen oersättlig. Då kan vi lika gärna ha en annan trummis man trivs med. Det roliga med Christian är att han är in­blandad i hela musiken. Han spelar synth och har produktionsöra. Vi har fått mycket energi av att Christian kommit med, det är lätt för oss nu att göra musik.

Mats Hellquist: Det var jättesvårt i början med Christian, men är det någon som vunnit på hans trumspel så är det jag. Christian är gan­ska svängig.

Johnny Essing: Christian är lite sävlig, på något sätt. Han är väldigt skön att ha att göra med. En fin människa som man blir glad av.

Thomas Öberg: Med Christian är det en annan grej. Nu kan vi göra andra saker, känns det som. Bas och trummor jagar inte varandra längre som Tom och Jerry.

»Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk«, 2009.

Thomas Öberg: Inför den här skivan var vi åter­igen på ett skönt sätt osäkra på var vi stod. Jag stötte på Per Sunding av en slump och vi pra­tade om att jobba igen: »Vi kan väl se vad som händer.« Per har utvecklats enormt som pro­ducent under de här åren. Det var känslan vi var ute efter, man blir beroende av den, att spela tillsammans.

Per Sunding: Det var fantastiskt på ett annat sätt, det kändes lika roligt som förr. De var lite äldre och mer strukturerade, men ändå med samma allvar och känslomässiga investering i varje ton. Några av mina största stunder med dem är på den skivan. Allt var nästan klart men det saknades text på andra halvan av »Grönt ljus åt alla«, där hela bandet kommer in. Tho­mas kom med en ny text som ingen hade hört. Han gick in och sjöng den en gång när alla satt och lyssnade. »Ingen själaätare kom, fanns inga själar här att äta. Vi blev så besvikna. Vi som var så nyfikna.« Vi bara gapade och grät. Den känslan har jag ofta haft med Bob Hund.

Mats Hellquist: Numera jobbar vi lite i skift, både i Stockholm och i Malmö, och skickar material mellan varandra. Annars skulle det inte gå att jobba, då vi bor på olika orter. Först var man mest nöjd med att få göra en skiva till. Då kunde jag inte riktigt bedöma om den var bra eller dålig på grund av att jag var så förvånad att vi över huvud taget fick ihop en inspelning.

Conny Nimmersjö: Jag tycker att den är fantas­tisk. Men det är klart att det fanns en osäkerhet. Kommer vi att låta som ett indieband från nittiotalet eller inte? Det som var otroligt kul var upptäckten att vi fortfarande har en ung publik.

Mats Hellquist: Vid första spelningen efter skivan var genomsnittsåldern kanske tjugo­tre. Jag var chockad.

Conny Nimmersjö: När allting stämmer live är allt lika bra nu som då. Vi kan hitta samma eufori. Vi har ju jäkligt kul när vi spelar.

Det nya albumet.

Conny Nimmersjö: Vi bestämde i somras att vi ville göra en platta. Efter den förra var vi sugna på att göra mer musik. Det var tydligt att den inte var vår sista. Nu blir det två skivor i stället för en. Vi släpper en i mars som vi spelat in med Tore Johansson, sedan släpper vi en till i december med låtar som Tore inte ville gå vidare med.

Mats Hellquist: Tore har valt vägar som vi aldrig skulle ta. Du vet, barnkörer – den dörren går vi inte in i. När han fick höra det sa han »ja, den vägen går vi!«. Han utmanar bandet och det kändes nytt. Vi diskuterade internt om han skulle få så fria tyglar. Sedan kom vi på att anledningen att vi har med honom är att vi vill bli utmanade.

Thomas Öberg: Om någon påminner om Brian Eno i Sverige så är det Tore. Han har ett mod och en attityd som är häftig. Melodierna hängde som mogna klasar i träden, det tog fyr i skäggen på gubbarna.

Mats Hellquist: Vi fyller tjugo år nästa vinter. Vi har pratat om boxar, men vi firar med ännu en ny skiva i stället.

Conny Nimmersjö: Det känns som att vi på förra skivan kunde släppa ganska mycket prestige, förr fick ingen ändra på min låt.

Mats Hellquist: Nu är det mer: »Kan inte någon ändra i min låt?«

Christian Gabel: Och då är Tore rätt person, han går verkligen in som en extra musikalisk del. Det har varit helt enormt att jobba med honom, han fungerar som en extra musiker.

Bob Hund.

Mats Andersson: Det som gjorde oss bra tror jag är att vi alla kom från olika bakgrunder och lyckades göra det till något bra tillsammans. En smula nordiskt vemod blandat med punkkänsla och en äkta desperation som jag i alla fall hoppas hördes ibland.

Daniel Zqaty: Det går inte att jämföra dem med andra. Bob Hund tittar sig aldrig över axeln, de kollar aldrig vad andra håller på med. Det gör i princip alla andra band.

Martin Kann: Integriteten är hemligheten. Det ökar folks nyfikenhet. Samtidigt har de varit bra på att vårda sina fans – de är öppna och för en dialog med sin publik.

Magnus Carlson: Bob Hund är ett helt kompromisslöst band, det är därför de är så bra. Precis som all bra musik och film blandar de allvar och humor på ett intelligent sätt. Och de har aldrig tummat på kvaliteten. De var alltid omtänksamma om sin publik. Jag vet att Thomas innan spelningar har gått runt i lokalen och kollat så det inte sitter vassa föremål som folk kan skada sig på. Bob Hund är en väldigt älskvärd grupp.

Jonas Jonasson: Jag har en gång sagt: »Man kan aldrig sluta i Bob Hund!« Jag insåg att jag kan fundera på det, men till vilken nytta? Det här är en del av mitt liv. Däremot måste, både jag och mina kollegor, ibland anpassa oss efter nya förutsättningar.

Johnny Essing: Bob Hund har räddat mitt liv. Annars hade jag gått ner mig helt på Stockholms gator. Det är mina närmsta vänner.

Thomas Öberg: Jag är glad att det blev något över huvud taget. Att det inte slutade på polisstationen på Södermalm eller på Södersjukhuset. ■

LLOYD COLE OM BOB HUND

Utlandet har aldrig riktigt fått upp ögonen för vare sig Bob Hund eller Bergman Rock. Det betyder nu inte att bandet saknar fans utanför Norden. En musikerkollega som fastnat för dem är Lloyd Cole, den brittiske popmannen i USA-exil, som först såg Bob Hund när de kuskade runt på samma Kalas-turné 1998.

– Oftast hatar jag festivaler, men jag stannade varje natt för att se Bob Hund, säger Lloyd Cole. Jag hade aldrig sett något liknande, jag blev kär direkt. Några kvällar spelade jag congas under »Ett fall & en lösning« en av tidernas bästa covers.

Vad var det du gillade med dem?

– Vad som skiljer Bob Hund från alla andra band är att de gör konstrock med själ, eller vad du vill kalla det. Deras musik är aldrig kall. Det enda andra band som jag kommer på som gjorde något liknande var Roxy Music mellan 1971 och 1974. Och Pere Ubu, förstås. Men där David Thomas ofta låter forcerad och obekväm verkar Bob Hund alltid vara helt naturliga.

Men fattar du något av texterna?

– Nej. Kanske underlättar det. Men det känns som att jag ofta ändå har en aning om vad Thomas Öberg sjunger om. »Istället för musik: Förvirring« är en underbar titel. Jag vet inte om jag behöver förstå mer än så.

Vad tyckte du om Bergman Rock?

– Jag gillade det, men engelskan gjorde att något av Bob Hund försvann. Det lät mindre naturligt, men jag antar att det var själva idén. Problemet för mig var att de gjorde Bergman Rock-skivorna efter att jag hade upptäckt dem, och då ville jag bara ha mer Bob Hund. Det är egentligen den enda anledningen till att jag kan säga något negativt om Bergman Rock – att det betyder mindre Bob Hund.

DAVID THOMAS OM BOB HUND

Bob Hund har gjort flera uppmärksammade covers genom åren. Den kanske mest lyckade är bandets försvenskning av Pere Ubus klassiska »Final Solution« från 1976. Det experimentella postpunkbandet från Cleveland var en stor influens på Bob Hund i början. I svenskarnas händer blev »Final Solution« till »Ett fall & en lösning«, som släpptes på en EP 1997.

När hörde du Bob Hunds cover första gången?

– Jag visste att de skulle göra den, men jag hörde den inte förrän ett bra tag senare. Jag tror att bandet skickade mig en kopia, men jag är dålig på att lyssna på saker som jag får. Jag hade ingen koll på att de fick en hit med låten, säger Pere Ubus mytomspunne sångare David Thomas.

Vad tycker du om deras version?

– Jag gillar den. Det är antagligen den bästa cover som någon spelat in av »Final Solution«. Jag gillar sångaren och bryggan de får till i låten. Men jag förstår fortfarande inte varför de behövde så många ord för en låt med bara två ord i titeln.

SVERIGES DYRASTE SKIVA

2009 fick Bob Hund idén att släppa låten »Fantastiskt« på en unik singel och sälja den till högstbjudande via Ebay. Skivan såldes till slut för 3 650 dollar, motsvarande 31 500 kronor, vilket innebar svenskt rekord. Då fick man i och för sig också en skivspelare. Köparen var ett Bob Hund-fan som helst bara vill kalla sig för »Idioten«.

Conny Nimmersjö: Vi hade många olika idéer innan. Skulle vi släppa en tidning i stället för skiva, som The Ark gjorde senare? Vi pratade om det. Vi ville komma med ett inlägg i skivdebatten: hur kommer det sig att man har råd att sälja en skiva men inte tusen singlar? Att det sedan blev det utformande som det blev var Martins förslag.

Martin Kann: Att ge ut skivan i ett ex var bandets idé, att utmana systemet. Skulle jag köpa en skrotbil och lägga skivan i bakluckan? Eller kanske en gammal Xeroxmaskin? Men så blev det en gammal skivspelare som jag köpte i Tomelilla. Jag limmade fast skivan på den, satte på etiketten och så etsade jag in texten till låten på locket.

»Idioten«: När bandet gick ut med auktionen var jag helt bestämd på att köpa skivan. Jag har troligen världens mest kompletta Bob Hund-samling, så jag var beredd att gå högt upp i pris. Otroligt nog var mitt maxbud 3 700 dollar! Jag var alltså riktigt nära att inte få den och nu, snart två år senare, är jag väldigt nöjd med min investering.

Martin Kann: Han som vann auktionen kontaktade mig någon vecka senare och sa att han ville trycka upp skivor. Han frågade om jag ville göra omslaget. Det var bara att hänga på.

»Idioten«: Jag var hela tiden bestämd att sprida låten om jag vann den. Bob Hund tillhör fansen, så fansen måste få höra Bob Hund. Bandet tyckte att min idé var kul och gav mig grönt ljus att trycka upp den i 555 ex.

Martin Kann: Själva skivan är en dubplate. Den har lite sämre vinyl, så den kan bara spelas ett antal gånger innan den går sönder.

»Idioten«: Dubplattan har faktiskt aldrig blivit spelad. Jag väntar på någon bra anledning. Det kanske aldrig händer. Nu står skivspelaren i min stuga och jag tittar på den varje dag. En riktigt fin möbel.

Thomas Öberg: Att det blev som det blev var en slump. Det passade romantiken runt Bob Hund. I och med att det blev så här kunde vi sälja kakan och ha den kvar, på sätt och vis.

DISKOGRAFI

Album:

Bob Hund (1994)

Omslag: Martin Kann (1996)

Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!! (1998)

Stenåldern kan börja (2001)

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (2009)

EP:
Bob Hund (1993)

Istället för musik: Förvirring (1996)

Düsseldorf (1996)

Ett fall & en lösning (1997)

Helgen v.48 (1999)

Ystad 7 oktober 2002 (2004)

Stumfilm (2010)

Bob Hund har också gett ut liveinspelningen »Sover aldrig« (1999), demosamlingen »Ingenting« (2002), samlingen/liveplattan »10 år bakåt & 100 år framåt« (2002) samt nio singlar. Bandets engelskspråkiga projekt Bergman Rock har släppt ett självbetitlat album (2003) och sjuspårsplattan »Bonjour Baberiba Pt II« (2005).