Bob Hund: 0-100

Det känns obekvämt att skriva detta. Jag vill ju inte alls hugga den strupe som blottar sig, allra minst den gode Thomas Öbergs. Men när han på »0-100«, Bob Hunds nionde album i ordningen, sjunger »om du gillar oss/älskar du det här« måste jag tyvärr svara med ett uppgivet nej. »Förlåt!«, vill jag skrika, »jag älskar er fortfarande«. Bara inte det här.

För första gången låter Thomas Öberg en aning avmätt. Och inte på ett svalt Lou Reed-manér utan som han för en gångs skull inte riktigt tror på sina dadaistiska oneliners. Det är ovanligt för honom. Lyriken på »0-100« har visserligen författats med en liknande, om än betydligt mer trubbig, penna.

Så klart blir jag varm av typiskt bobhundska rader som »ett litet korthus som letar efter blås« men överlag är formuleringarna aningen för bekanta. Här finns inga överraskningar, inget som drar undan mattan under våra fötter. Musiken är stabil men inte spektakulär och det är, orättvist eller inte, vad vi lärt oss att förvänta oss av bandet. Bob Hunds matematik har alltid visat att ett plus ett blir 3413, men denna gång är summan just den väntade.

Det mest underfundiga uppslaget med »0-100« är enligt pressreleasen att publikljud i form av handklapp och körer från årets konserter på Orionteatern adderats till merparten av låtarna, samt att de komponerats för att vara optimala till allsång. Vilket ju låter som… något.

Där föregångaren »Dödliga klassiker« var ett utbrott av kreativitet och vitalitet är »0-100« ett desto mer pliktskyldigt verk. Som bäst är det ett bevis på att Bob Hunds egensinniga värld någorlunda är intakt. Deras skirt vingliga variant av krautrock är fortfarande bland det finaste som skapats i detta land. Tyvärr går den lite på tomgång här och nu.