Punk på ett annat sätt

tisdag, 14 maj, 2019, 8:41

Tjugo år efter riot grrrl-epokens intåg pratar Josephine Olausson med Kathleen Hanna, Liv Strömquist och Layla Gibbon om vilka spår rörelsens feminism på ditt eget vis-ideal lämnade efter sig. (Ur Sonic #70, september 2013.)

»För att vi tjejer längtar efter skivor och böcker och fanzines som talar till OSS och som VI känner oss inkluderade i och som vi förstår på våra egna sätt.«

– skrivet av Kathleen Hanna som en del av riot grrrl-manifestet som publicerades i fanzinet Bikini Kill 1991.

För drygt tjugo år sedan, alldeles i gryningen av nittiotalet, började det bubbla i undergroundpunkrockscenen i USA. I Olympia, Seattle och Portland i den nordvästra delen av landet samt i Washington DC på östkusten hade tjejer tröttnat på att stå längst bak i konsertlokalerna med pojkvännernas jackor i famnen, allt medan samma pojkvänner testosteronknuffades framför scenen. Less på att det alltid utgicks från att unga kvinnor med instrument i handen självklart var bärvilliga flickvänner började små grupper av unga kvinnor sukta efter förändring. Angelägna fanzines med namn som Jigsaw, Girl Germs, Gunk och Riot Grrrl dök upp, de publicerade artiklar om sexuellt våld, vikthets och punkrock.

Gratisfanzinet Riot Grrrl startades av Bratmobile-medlemmen Molly Newman. Kathleen Hanna och Tobi Vail från bandet Bikini Kill medverkade regelbundet, och i den lilla tidskriften kunde man bland annat läsa om punk och feministmöten. Ganska snart fick Riot Grrrl låna sitt namn till en hel feministisk punkrockrörelse. Band som Bikini Kill, Bratmobile, Heavens To Betsy, Mecca Normal och Team Dresch kallade sig alla riot grrrls.

Rörelsen växte snabbt, från västkusten till östkusten, från USA till England och snart till resten av Europa.

I England var Huggy Bear kanske det mest kända feministpunkrockbandet, men här fanns även klapp-och-klang-punkbandet Skinned Teen, Voodoo Queens och Pussycat Riot. I Sverige presenterade sig Babecore, Sindy Kills Me och Marit Bergmans Candysuck.

– Mycket handlade nog om att det i grunden var en musikrörelse. Under gymnasieåren grupperade man sig enligt vilken musik man lyssnade på, så när det helt plötsligt dök upp en massa feministiska punkrockband kunde unga människor lättare identifiera sig som feminister, svarar Kathleen Hanna, tidigare frontfigur i Bikini Kill och nu albumaktuell med nya bandet The Julie Ruin, när jag frågar vad det var som gjorde att just riot grrrl fick sådan spridning.

I London bodde trettonåriga Layla Gibbon. Hon hade läst om feministpunkrockrörelsen i Sassy Magazine, en tonårstidning där Erin Smith från Bratmobile praktiserade. Förutom typiska tjejtidningstips hade tidningen också små artiklar om fanzines och om band som Bikini Kill. Det var där och då som tanken på att starta ett eget band föddes. Snart var Layla en av tre i Skinned Teen.

– Idén om att skapa sin egen ungdomsrörelse, med hjälp av feministisk ideologi, slogans i situationiststil, punkrock och gör det själv-kultur var en alldeles oemotståndlig tanke för massor av tjejer som bara väntade på att något spännande skulle hända, säger Layla Gibbon och fortsätter:

– När jag var elva år läste jag en artikel om Sex Pistols, om hur de inte kunde spela men startade ett band ändå. Det lät så himla spännande att jag gick och köpte deras LP, men jag blev grymt besviken när det ändå bara lät som vanlig, tråkig rockmusik. När jag senare kom i kontakt med Huggy Bear var det första gången som något verkligen kändes som punk, som att vem som helst kunde starta ett band, spela konserter och släppa skivor. Huggy Bear och riot grrrl fick mig att inse att jag faktiskt kunde göra något med mina vänner, jag behövde ingen inbjudan.

Här i Sverige hörde blivande serietecknaren Liv Strömquist till rörelsens anhängare. I skolkafeterian i Simrishamn läste hon i Vecko-Revyn ett modereportage om någon från Sindy Kills Me.

– Jag var femton och tyckte att hon såg så himla tuff med sitt rakade huvud ut att jag beställde deras singel. Snart därpå köpte jag även Candysucks grejer. Men min största inspirationskälla från hela riot grrrl-rörelsen var Kathleen Hanna, det kändes som att hon hade en helt annan ideologisk tyngd än allt annat jag kommit i kontakt med tidigare.

Kathleen Hanna skulle kunna beskrivas som riot grrrls mesta förgrundsgestalt. Som collegestudent försörjde hon sig som strippa och gjorde olika spoken word-framträdanden där hon pratade om sina erfarenheter. Tillsammans med Tobi Vail, Kathi Wilcox och Billy Karren startade hon sedan Bikini Kill, ett feministiskt punkband som skrev låtar med titlar som »Rebel Girl«, »Suck My Left One« och »Reject All American«.

Bikini Kill live var lite som en uppdaterad version av X-Ray Spex, med en vansinnigt energisk och hård Hanna i fronten. Bandet släppte tre fullängdare, ett splitalbum med Huggy Bear och en liten handfull sjutummare innan de bestämde sig för att gå skilda vägar. 1999 släpptes Le Tigre sitt första, självbetitlade album. Kathleen Hanna hade flyttat till USA:s östkust och startat en danspunktrio. Bandet nådde snart ut till en mycket större publik än Bikini Kill någonsin gjort och nästan överallt dansade unga tjejer till Le Tigres feministiska anthempop. Deras sista album »This Island« släpptes 2004 och några år senare drabbades Kathleen Hanna av svår borrelia, något som resulterade i att hon bland annat skänkte bort hela sin riot grrrl-samling – fanzines, brev, flyers och annat – till The Fales Collection (en del av New Yorks Universitet) för att hon ville att den skulle bevaras till eftervärlden. Alltsammans, och lite till, har sedan dess sammanställts och publicerades nyligen i boken »The Riot Girl Collection«.

Riot grrrl anses ofta ha varit en del av den tredje vågens feminism, som i kontrast till andra vågens feminism (som varit dominerande från det tidiga sextiotalet till början av åttiotalet) menar att det inte direkt finns några rätt eller fel sätt att vara feminist på. Att återta ordet »girl« och klä sig flickigt i babydollklänningar och med hårspännen. Att göra fanzines med barnsliga teckningar, krusidullig skrivstil och fotoautomatsporträtt. Allt var en medveten del i tillbakatagandet av de där viktiga åren runt mellan tretton och tjugonågonting.

Liv Strömquist: Hela rörelsen representerade liksom en helt annan attityd, något som jag aldrig sett tidigare och som inspirerar mig jättemycket i mina serier. Hela det här do it yourself-tänket, det spelar ingen roll om man inte kan spela så jävla bra, utan att man bara gör. Det var så fruktansvärt skönt att se tjejer som hade utsmetat läppstift, för korta kjolar, som hade utvuxet mörkt hår under blonderingen. Tjejer som bröt mot alla de här tabuna och som var stenhårda, som skrek och var supercoola.

Kathleen Hanna: Egentligen är ju riot grrrl helt enkelt feminism, fast med ett annat namn. Det råkade bara vara namnet på en rörelse som var väldigt fokuserad på undergroundmusik. Jag har alltid känt att det finns lika många sorters feminism som det finns kvinnor i världen.

Det är kanske lite väl generöst att ge riot grrrl all kredd för att det i dag faktiskt är mycket, mycket vanligare med tjejer i musikvärlden. Att kvinnor återfinns såväl i ljudteknikerbås som bakom trummorna. Att det inte längre höjs på många ögonbryn när artistbokaren eller basisten är en hon.

Men det är en enorm skillnad på hur det såg ut för tjugo år sedan, och riot grrrl har tveklöst varit en stor inspirationskälla för unga kvinnor ända sedan rörelsen först dök upp.

Det där med att våga ta plats. Att inte försöka göra musik eller utöva någon annan form av kultur på mäns villkor. Den där självsäkerheten.

Allt det där går att spåra tillbaka, utan omvägar, till punkrörelsen som föddes precis i början av nittiotalet.

På frågan om vad för roll riot grrrl spelar i dag svarar Kathleen Hanna att hon tycker det är viktigt att man fortsätter att ifrågasätta det förflutna. Hon utvecklar:

– Jag tycker ju, på sätt och vis, att riot grrrl inte borde existera längre. Det har ju redan hänt. Vi behöver någon sprillans ny skit i stället! Missförstå mig rätt, jag tycker inte att någon form av feminism, oavsett om det är punkrockfeminism, marxistisk feminism eller mainstreamfeminism, ska skrotas och aldrig mer uppmärksammas, men vi är ju en del i ett kontinuum och det är viktigt att riot grrrl ses i det kontinuumet, som en del av tredje vågen-feminismen. Det är viktigt att vi går vidare.

Layla Gibbon: För mig är riot grrrl absolut fortfarande relevant. Men jag vill att rörelsen ses som en inbjudan till att skapa något, till att starta ett band eller ett fanzine – inte en nittiotalsnostalgitripp. Man behöver ju ingen officiell inbjudan för att delta i underground-tjejkultur, bestäm bara vad det är du vill ska hända och se till att det sker. Nostalgi är som en gravplats, visst är det okej att referera till gamla idéer och tankar, men bara som byggklossar för nya idéer.

Liv Strömquist tror att riot grrrl i hög grad har format den hon är i dag.

– Det finns något där, i att slå tillbaka, i att inte be om ursäkt som är så inspirerande. Jag känner absolut att mina serier, speciellt mina första serier, är som riot grrrl i serieformat.

Tror du att det är lättare att vara ung tjej och syssla med kultur i dag?

– Både ja och nej, fortsätter Liv Strömquist. Det känns som det finns en uppåtgång som pågår parallellt med en backlash. Jag kommer ihåg det tidigt nittiotalet och hur det kändes som att man för första gången började prata om att skapande kunde vara en feministisk fråga. Det blev en så markant skillnad, på de första feministfestivalerna på nittiotalet pratades det liksom bara om sexuella övergrepp och kvinnovåld, men sedan började det i stället läggas mer tyngd på skapandet, på DJ-workshops, på att måla graffiti, på att göra musik och jag tycker man kan se frukterna av det där nu. När jag gick på gymnasiet var det nästan en vedertagen sanning att tjejer inte kunde göra musik, att tjejer inte kan spela trummor, och då kunde jag liksom inte komma på några exempel på att så faktiskt inte var fallet, för det fanns så få undantag. Men nu finns det hur många som helst, och jag tror att det finns en större medvetenhet i hela samhället om att försöka tänka mer jämlikt. Samtidigt tror jag att det parallellt finns en ännu värre press på kvinnor, värre än när jag var ung. Att kommersialiseringen av kvinnokroppen har blivit så vedertagen, att kvinnor tvingas att konstruera sig själva som objekt på sociala medier. Tidigare var det liksom Slitz som gjorde kvinnor till objekt och nu gör kvinnor det själva på sina bloggar.

Layla Gibbon: Det är absolut mycket vanligare att unga tjejer sysslar med musik i dag, men jag är inte helt säker på att det för den sakens skull är så mycket lättare. Sexism är fortfarande så brutalt närvarande i musikindustrin. Jag hör fortfarande så många skräckhistorier om vad kvinnor får utstå, saker som aldrig skulle drabba män.

Är det lättare att kalla sig feminist i dag?

Kathleen Hanna: Ja, jag tror att det är lättare. När vi började kalla oss feminister på bred front i början av nittiotalet kändes det som att det gjorde en stor skillnad. Råkade någon artist dessförinnan nämna att man var feminist fick man dels en väldig massa människor som hatade en, dels bara frågor om kön, vilket kan bli ganska frustrerande när man är musiker.

Liv Strömquist: I mitt sammanhang var det jättesvårt att kalla sig feminist när jag var ung. Det var ett extremt tabubelagt ämne. Men nu kan jag få telefonsamtal av en elvaårig tjej som håller på att göra ett skolarbete om mig och som pratar om hur viktig feminismen är. För tjugo år sedan hade en elvaåring knappast kommit i kontakt med feminism över huvud taget. ■

VIKTIGA SKIVOR

Skivor som föregick och inspirerade riot grrrl, skivor som förkroppsligade riot grrrl och skivor som är en förlängning av riot grrrl.

The Shaggs: Philosophy of the World

Third World, 1969