Kvinnan som lurade det industriella musikkomplexet

Jag befinner mig på Hammersmith Apollo tillsammans med 5 038 andra. Vi har betalt nittiofem pund var för de åtråvärda biljetterna. Min plats är block 5, rad Q, stol 19. Det är fredagen den 29 augusti och Kate Bush gör sin tredje av sammanlagt tjugotvå konserter här i sydvästra London.

När »Before the Dawn«, som den här tillställningen kallas, utannonserades i mars i år sålde de drygt hundratusen biljetterna slut på under tretton minuter. Det är en hysteri i hela England utan dess like, The Guardian livebloggar från premiären exempelvis. Anledningen är, förutom att Kate Bushs arv och betydelse vuxit med lavinartad hastighet och styrka de senaste åren, att det här är hennes första konserter på trettiofem år.

Det finns en viss poetisk konsekvens i att när Kate Bush väl återvänder till scenen – efter över tre decenniers bortavaro – gör hon det på samma ställe där hon avslutade sin förra turné. Det var nämligen på Hammersmith Apollo som hon tog farväl av musikvärlden med sin »Tour of Life« 1979.

Konserten är på alla sätt så spektakulär som man i sina vildaste och febrigaste drömmar hade kunnat önska sig. Det går knappt ens att kalla den för konsert, det här är lika mycket teater, dans och scenkonst som traditionellt musikframförande. Det är nästan tre timmar med Kate Bush när hon är som allra mest Kate Bush.

Hon har repeterat i arton månader för att det här ska bli precis som hon vill. Över hundra personer är inblandade i processen, men hon har inte släppt kontrollen en sekund. Det här är hennes show. »Our Kate’s a genius« proklamerade NME i september 1985 när »Hounds of Love« släpptes. Nästan trettio år senare gäller detta påstående än tydligare.

Efter konserten är jag tagen, har svårt att sortera tankarna. Jag har just varit med om en av mina allra starkaste musikupplevelser någonsin. Samtidigt har Kate Bush dompterat publik, media och bransch på ett spektakulärt sätt det senaste halvåret. Det är som att hon lindar oss alla kring sitt lillfinger. På tunnelbanan på väg hem till hotellet slår det mig: det här är kvinnan som lurade det industriella musikkomplexet.

Så här är det: det industriella musikkomplexet kräver att artisterna i dess våld uppför sig på ett specifikt sätt. Det finns regler att förhålla sig till. Om man inte följer föreskrifterna sväljs man med hull och hår, det är bara de renskrapade benen som spottas ut. Det industriella musikkomplexet är ett mycket hungrigt monster, omöjligt att mätta.

Kate Bush är en av få, kanske den enda, som lyckats lura detta vidunder. Hur hon klarat av det? Med tur och skicklighet, och med en närmast omänsklig beslutsamhet.

Mycket har gjorts av att Kate växte upp i ett skyddat, relativt välbärgat, hem i Welling i östra utkanterna av Greater London. Och visst är det så att familjen – föräldrarna och de två äldre bröderna – redan tidigt stod för trygghet och kreativt tålamod. Men Kate visste vad hon ville redan i mycket ung ålder. Och hon hade dessutom skaparkrafterna inom sig för att kunna förverkliga sina drömmar. Kom ihåg: det här är kvinnan som skrev »The Man With the Child in His Eyes« när hon var tretton år gammal.

Från sexton års ålder har Kate Bush fattat beslut efter eget huvud, beslut som hon sedan aldrig vikit en tum ifrån. Hon hoppade av skolan, sålde in sin demo till EMI, och började arbeta på sitt debutalbum »The Kick Inside«. Hon mer eller mindre tvingade skivbolaget att satsa på »Wuthering Heights« som förstasingel, och när den blev en succé kunde hon omförhandla sitt kontrakt. Hon har sedan dess ägt alla rättigheter till sin egen musik. I Graeme Thomsons biografi »Under the Ivy: The Life & Music of Kate Bush« konstaterar han att »that was unheard of for an act that early on in their career«.

Eftersom hon inte trivdes med konserter slutade hon ge dem. Skivbolagets tjat båtade föga. Sak samma med intervjuer, videos, promotion. Så fort hon kunde, efter tredje albumet, producerade hon sin egen musik. Allt för att inte behöva lita på någon annan. Även på det privata planet har hon lyckats hålla sig undan: hon har varit gift med samma man i tjugotvå år, mycket lite är känt om deras förhållande. Efter »The Red Shoes«, släppt i november 1993, tog hon ett tolv år långt uppehåll. Det var först när Peter Gabriel i en intervju råkade försäga som det kom fram att hon faktiskt fått en son och att hon ägnade sin tid åt att uppfostra honom.

EMI:s legendariske Bob Mercer, känd för att alltid få som han ville, mannen som sajnade bland annat Sex Pistols, Queen och Marc Bolan, och som kallades Bob Have-Mercy-Upon-Us av John Lennon, fick erkänna sig besegrad av Kate. I Thomsons biografi säger han: »I realised what kind of artist I was dealing with and that my role here was to keep out of the way.«

»Jag är, men måste inte vara, ett barn av min tid« skriver polska poeten Wislawa Szymborska i en dikt. Det skulle kunna handla om Kate Bush. När hon dök upp, mitt i punkvågen, var hon en udda fågel. Men hon anpassade sig aldrig, sjöng i stället sina egna sånger. Det påminner mig om när en engelsk journalist en gång frågade henne vilken hennes favoritsångare var. Hon svarade, helt utan ironi eller kvickhet: »koltrasten«.

Musikindustrin är samhällets snedvridna skrattspegel: här har under alla tider de egenskaper och karaktärsdrag som vi besitter förstärkts och förvrängts. Det är en moralkonservativ bransch, smutsig i sin utstuderade jakt efter pengar samtidigt som den predikar sedlighet. Att vara man i det industriella musikkomplexet är vedervärdigt, jag vågar inte ens tänka på hur det är att vara kvinna där.

När Kate Bush återvänder till scenen efter trettiofem års frånvaro är det inte för pengarnas skull. Hon är, via Kate Bush Songs Limited, som hon äger tillsammans med sin familj, god för nästan en halv miljard. Nej, anledningen till att hon åter står på Hammersmith Apollo handlar så klart om familjen. Hon skriver i det sextiosidiga påkostade programmet som följer med konserterna: »In March of 2013 I said to Bertie, ’Shall we do some live shows?’ He said, ’Yes. Absolutely!’«

Så Kate Bush kom tillbaka till oss för att hon ville göra något kul med sin son. Det märks. Hon glider omkring, barfota, på scen och ser glad och nöjd ut. När jublet till sist dämpas efter att hon öppnat med en magnifik »Lily« ler hon brett och säger »var har ni varit?« till oss i publiken, som om det är vi som varit borta i trettiofem år.

När jag intervjuade Laetitia Sadier från Stereolab härom året om musikbranschens tillstånd konstaterade hon kallt: »I dag måste man sälja sig själv. Man måste göra sig så attraktiv som möjligt för marknaden. Men det är vad kapitalismen gör med dig: det förvandlar dig till en prostituerad.« Då är ändå Laetitia en av de mest kompromisslösa artister jag känner, en kvinna som ständigt gått sina egna vägar.

Men Kate Bush har de facto lyckats lura marknaden. Hon har inte behövt prostituera sig. Hon har sett till att bestämma själv. Hon var den första kvinna som skrev och framförde en engelsk listetta med »Wuthering Heights« 1978. Det började alltså tidigt i hennes karriär och det har bara fortsatt. Hennes långa rad av utsålda konserter den här hösten är beviset på att hon fortfarande gör precis som hon vill. Det industriella musikkomplexet kan inte göra ett skit för att stoppa henne. Som för att betona detta har hon veckan efter turnépremiären alla sina elva album (nio studioalbum plus två samlingar) på engelska topp 100-listan. Bara Elvis Presley har varit värre med tolv, veckan efter han dog 1977.

Jämte Prince bör Kate Bush vara den artist som mest påverkat hur dagens popmusik låter. Och hennes påverkan har bara ökat och ökat, i det närmaste exponentiellt med att hon dragit sig längre och längre undan offentligheten. Det är som att något lockar i det där excentriska.

Det är svårt att tänka sig Björk, Sinead O’Connor, Joanna Newsom, Frida Hyvönen och Lykke Li (men också Thom Yorke och Antony Hegarty) utan Kate. I en manlig musikvärld har hon varit outsägligt viktig för framför allt kvinnliga artister. Som förebild, som inspiratör, som musiker. Vi ska vara glada att vi har henne.

Spelningarna på Hammersmith Apollo är helt i linje med hur hennes långa karriär har sett ut. Hon vägrar helt enkelt att anpassa sig efter hur den manliga idén om hur en medelålders kvinna ska uppföra sig på scen. Det här är en femtiosexårig kvinna som ser ut och för sig som en femtiosexårig kvinna. Eller som Jude Rogers skrev i sin konsertrecension för Pitchfork: »This is mum doing whatever the hell she wants.« ■

KATE BUSH, EN SPELLISTA