Ett liv mitt i smeten

fredag, 7 juni, 2019, 10:15

De döda må hemsöka hans drömmar, själv är Dr. John på sitt nya album mer levande och angelägen än på länge. För detta tackar han producenten Dan Auerbach från rockbandet The Black Keys. I London tar New Orleans-magikern som egentligen heter Mac Rebennack med Pierre Hellqvist på en tur längs minnenas allé. (Ur Sonic #62, april 2012, foto: Michael Wilson).

Staden som Dr. John en gång för längesen lämnade för att undvika en personlig tragedi krävdes det en katastrof för att han skulle återvända till.

Fast han hade sannolikt gjort det ändå. Förr eller senare. På ett eller annat vis.

Att Doktorn för några år sedan valde att flytta tillbaka till New Orleans efter fyra decennier i först västkust- och sedan östkustexil berodde inte bara på förödelsen som orkanen Katrina 2005 åsamkade hans gamla hemstad, eller bitterheten hos invånarna som följde på myndigheternas passivitet. Visserligen var hemvändandet tvivelsutan en solidaritetshandling. Men då hans ålder kröp allt närmare de sjuttio var det också hög tid att tänka på att sluta cirkeln där allt en gång började, inte minst för att på plats kunna föra traditionen vidare till ortens yngre musiker på samma vis som pianomaestron Professor Longhair och gitarristen Papoose Nelson en gång hade lärt honom sina trix.

– Även det allra minsta som man kan bidra med spelar roll, säger Dr. John. Att gå fram till någon och hälsa kan räcka. Ett litet råd här och där. Det kan vara tips som inte nödvändigtvis handlar om musik, utan om hur man ska leva – och överleva. Om det jag säger kan vara till nytta för efterföljande generationer känns som det som att jag i alla fall har gjort något rätt här i livet. När jag var nere i skiten begrep jag nog inte det. Men att jag har varit ren de senaste tjugotvå åren har gjort mig till en annan och bättre balanserad människa. Mina sinnen är öppna på ett helt annat sätt. Och det hjälpte mig inse att Dan hade något att tillföra min musik.

Dan med efternamnet Auerbach är sångare och gitarrist i Ohio-bördiga, numera Nashville-stationerade rockduon The Black Keys som på senare år lite otippat seglat fram som en av USA:s största publikmagneter. 2010 uppvaktade den notoriske arbetsnarkomanen Auerbach sin fyrtio år äldre hjälte i New Orleans med en önskan om att få hjälpa honom göra sin bästa skiva på mycket länge.

– Fast jag hade allt läst på lite, skrockar Doktorn. Mitt barnbarn räckte över en av Dans skivor och när jag lyssnat klart sa jag: »Det här är ju faktiskt bra.« Då sa hon: »Kul att du äntligen gillar något som jag ger dig.«

Efter att Black Keys-motorn och Doktorn haft ett gemensamt, bejublat »super jam« på fjolårets Bonnaroo-festival – för övrigt uppkallad efter Dr. John-plattan »Desitively Bonnaroo« från 1974 – äntrade de Auerbachs Nashville-studio för att spela in ett album. Mycket riktigt visar sig »Locked Down« vara Doktorns starkaste på länge, och anledningen till att han en solig marstorsdag sitter på ett murrigt hotellrum i London och ger intervjuer. Det här är nämligen en av de där Dr. John-skivorna som har potential att nå utanför hans vanliga publik. Coolt, rappt, svängigt och med stilistisk precision uppdaterar den New Orleans-funken, leker med traditionen, tillkommen i ett rus av inspiration som den är.

– Jag gillade hur Dan handplockade ett band och fick alla bitar att falla på plats. Han har en tydlig vision, inser hur viktiga detaljerna är för helheten. Mest la jag märke till det när vi hade kören på plats. Då kom han fram till mig och sa i stil med: »Vad tror du om att byta ut det där ordet och använda detta i stället, för då blir det lättare för tjejerna att komma in och sjunga.« Det var längesen jag jobbade med någon som håller på så. Dan är en drömmare samtidigt som han är extremt målmedveten – har han väl bestämt sig för något ska det också bli så, till vilket pris som helst. Och det är okej med mig.

– Dan är också en fantastisk gitarrist, fortsätter Doktorn. Han kan göra saker som får mig att tänka på hur det kunde ha låtit om Ike Turner hade varit lika drillad. När det begav sig jobbade jag ibland med Ike då han kom till New Orleans för att spela in. Ike ville ha med mig eftersom jag precis som honom behärskade piano, gitarr, bas. På så vis kunde vem som helst av oss spela i princip vilket instrument han än fick en ingivelse att använda. Vi hade väldigt kul ihop. Så är det med Dan också. Han kan få mig att spela det mesta, till och med Farfisa-orgel som jag annars hatar. En gång i tiden hoppade jag in hos Sir Douglas Quintet. Det var på sextiotalet när de var heta med »She’s About a Mover« och vad det var mer. Jag sa: »Doug, jag kommer att spela på den här förbannade grunkan på de båda låtar som är hits, men på resten blir det piano, okej?« Doug gick med på det. Augie Meyers, som ju var hans ordinarie klaviaturkille, körde alltid på Farfisan hela konserterna igenom. Det var i mesta laget för mig.

Så där är det att prata med Doktorn. Det ena leder hela tiden in på det andra. Ibland förstår man inte kopplingen, ibland begriper man inte alls vad han med sin extremt långsamma louisianska patois mumlar och knarrar, viskar och grymtar om. Talande är hans replik då en New York Times-journalist för några år sedan undrade om han behärskar spanska: »Nej, jag kan inte ens tala engelska.«

Det står emellertid snabbt klart att så gott som samtliga hans utläggningar undan för undan leder allt längre bak i historien för att så gott som jämt landa i – New Orleans. I Dr. Johns värld är staden vid Mississippi-flodens mynning alltings självklara vagga.

Det är inte utan att han där har en viss poäng.

Nu ifrågasätter väl ingen New Orleans roll i musikhistorien, ändå får man emellanåt känslan att staden liksom är så fundamental att dess betydelse stundom förbises. Att jazzens rötter finns här är förstås givet men vad vore rhythm’n’blues, soul, funk och i förlängningen hiphop utan »the city that care forgot«? Memphis brukar tillskrivas allt som har med rock’n’roll-explosionen att göra, för att inte tala om soulmusikens utveckling, men New Orleans myller av studior, musiker, artister och nedärvda beat var minst lika avgörande för att det lät som det lät.

Doktorn växte upp mitt i allt detta, både som betraktare och viktig komponent. Hans historia löper parallellt med framväxandet av genrer vi i dag tar för givna. Som studiomusiker medverkar han på fler skivor och låtar i din samling än du riktigt kan greppa. Dr. Johns största egna hit må heta »Right Place Wrong Time«, men som inhyrd kraft har han befunnit sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt oftare än de flesta. Detta parallellt med att hans egna skivor genom åren har befunnit sig över hela kartan – alltså hela New Orleans-kartan; funk, r’n’b, soul, jazz, indianska chants, västindiskt sväng, cajuntoner, träskballader, boogiewoogie, kittlande voodooseanser.

Var Doktorn än har bott och hur zonkad han än varit har han alltid hållit fast vid The Big Easy. Han har aldrig slutat använda musiker därifrån, aldrig slutat prata om eller fascineras av stans musik, musiker, mytomspunna mystik och säregna blandkultur. Om Louis Armstrong var den som mer än någon annan tog New Orleans-musiken ut i världen är Dr. John den evigt ambulerande ambassadören som kärleksfullt förvaltat men också lika kärleksfullt förnyat och fört samman dess olika musikaliska beståndsdelar. Att han en dag kommer stå staty vid, säg, Congo Square borde sålunda inte vara en fråga om »när« utan »om«.

Mac, eller egentligen Malcolm, Rebennack föddes 1941. Att hans mångsysslande pappa ett tag förestod en affär som sålde såväl musikutrustning som skivor var avgörande för vilken riktning Macs liv skulle ta. Som liten spoling fastnade han först för hillbillysångare som Hank Williams och Gene Autry, sedan tog bluesen över. Mac hade inte ens hunnit fylla tonår då han fick slå följe när farsgubben levererade ljudanläggningar till stans ymniga flora av klubbar. Tidigt blev lokala storheter som Professor Longhair och bandledarna Dave Bartholomew och Paul Gayten figurer han såg upp till, pratade med, sedermera lärde känna.

Familjen bodde i den relativt välbeställda stadsdelen Third Ward, även om Mac redan i unga år drogs till de mer härjade svarta kvarteren i Ninth Ward på andra sidan av kanalen. Det var där alla de bästa och skarpast klädda musikerna höll till. Det var där det hände. Det var där han kom att lära sig allt som var värt att kunna om musik samt somligt han kanske borde ha låtit bli att anamma men som vid tidpunkten föreföll antingen oskyldigt eller nödvändigt eller både och. Undan för undan, rentav metodiskt gata för gata, orienterade sig Mac allt djupare in i Ninth Wards helt egna värld där invånarna allesammans tycktes vara sammanlänkande med varandra och därutöver grupperade i stammar som för en utomstående med tränat öga och känsligt öra blott kunde åtskiljas av subtila små symboler eller lätt differentierade dialekter. Han bekantade sig med musiker, hustlare, spelare, klubbägare, så kallade glädjeflickor. Sakta men säkert blev han själv en del av det livet, det klientelet, the street people, med total pejl på hur man walk that walk och talk that talk, en originalhipster som hämtad ur Art Peppers självbiografi »Straight Life« eller Mezz Mezzrows wigger-definierande »Really the Blues«. »Mac är den svartaste vita man som jag någonsin har träffat«, sa Atlantic Records-höjdaren Jerry Wexler som onekligen borde haft en del att jämföra med.

Allt det där sitter djupt i Mac. Beskrivningen av hans omisskännliga svada som Dave Marsh gav i en Creem-artikel 1972 gäller än i dag: »… a voice like a bullfrog on belladonna; a croak somewhere between street growl and pure 19th century cajun redneck.«

Mac var inte mer än barnet då hans pappa tog med honom till Cosimo Matassas med tiden så legendariska J&M-studio i korsningen Dumaine och Rampart, mitt emot Johnny’s Restaurant.

– Det var första gången fick uppleva en skivinspelning, vid mikrofonen befann sig Smiley Lewis. Förutom att jag för allt i världen inte kan komma ihåg vilken låt det var minns jag nästan allting. Hur det såg ut, vilka som var med – Herb Hardesty på tenorsax, »Red« Tyler på barytonsax, hur det lät när Dave Bartholomew lutade sig fram över mikrofonen och med sin trumpet blåste ett fett ackord som rundade av låten. [pustar ut] Jag blev helt knockad och visste att jag måste få uppleva det där igen.

Nog återvände Mac Rebennack dit allt. Och det var inte vilka eller vad som helst han fick höra där. Han fanns med då en Ray Charles på genomresa spelade in »Mess Around«, storögt såg på när Little Richard satte »Tutti Frutti« och med ett frenetiskt »A-wop bop-a loo-mop, a-lop bam-boom« i ett slag förvandlade populärmusik till ungdomskultur, bevittnade när Little Richard slängde påsar med pengar till sina medmusiker för att få dem att gå till sängs med honom… Genom att ihärdigt hänga i studion – vilket även generationskamrater som James Booker och Allen Toussaint gjorde – och på klubbar kom Mac på god fot med musikerna. Av Fats Dominos vapendragare Papoose Nelson, som några år senare knarkade ihjäl sig, och den store Roy Montrell fick Mac gitarrlektioner. Snart blev han själv ett gitarress som trots initial skepsis – han var ju en whitey, damnit – vann de svarta musikernas förtroende.

Det var bara en sak som fattades. Varken Dave Bartholomew eller Paul Gayten, som var stadens viktigaste kapellmästare och gatekeepers, lät glinet till blekansikte medverka vid inspelningarna. Men så släppte pianisten Huey Smith, med det rätt passande smeknamnet »Piano«, in vitingen i »The Funk Club«. Denna konstellation musiker utgjorde studioorkester hos Ace Records som drevs av den skrupelfrie Johnny Vincent. Sedan gick det undan. Innan Mac visste ordet av var han som fjorton–femtonåring bolagets A&R-ansvarige men också studiomusiker, låtskrivare och arrangör. En liknande roll fick han snart även hos Ace-utbrytaren Ric and Ron Records, styrt av den lika moraliskt entledigade Joe Ruffino. Detta samtidigt som Mac om kvällarna spelade i olika husband på klubbar som Dew Drop Inn, Papa Joe’s och Madame Francine’s eller turnerade Södern runt med artister som Huey Smith, Frankie Ford och Jerry Byrne. Mac spelade också in egna grejer, däribland den Bo Diddley-lika instrumentalrökaren »Storm Warning« – ett praktexempel på upphovsmannens gitarrfärdigheter.

Plötsligt hade han häcken full. För att orka med tempot och bristen på sömn stoppade Mac i sig både det ena och det andra, så som han sett de andra lirarna göra. Snart var han en genuin junco partner, i princip jämt påverkad. Han som dittills hade varit stans punkligaste musiker kom nu jämt för sent. Allt färre ville anlita honom. Likt ett förarlöst tåg med tveksam last dundrade han fram på ett destruktivt spår där den oundvikliga slutstationen närmade sig med skrämmande hastighet.

Ingenting blev precis bättre av att han vid ett bråk med en klubbägare i sextiotalets begynnelse sköts i fingret – och fick se sin karriär som eftertraktad gitarrist gå i sank. Mac provade med bas, men så fort han rörde vid strängarna började blodet rinna. Med självömkandet följde ännu mer droger. Även om vänner som James Booker och Professor Longhair lärde upp honom på orgel och piano, vilket var mindre påfrestande för hans skottskadade finger, hade han svårt att ta sig i kragen. Hur han försörjde sig de här kolsvarta åren har Doktorn låtit bli att torgföra förutom några korta passager i sin öppenhjärtiga biografi »Under a Hoodoo Moon«, men klart är att han befann sig på botten och helt i händerna på gangsters som tvingade honom att begå handlingar han är allt annat än stolt över. I boken berättar han ingående om tiden som han fick spendera bakom galler sedan han åkt dit för heroininnehav. För att uttrycka det hovsamt kantas hans ståndpunkter om amerikansk kriminalvård ingalunda av stående ovationer.

Under tiden som Mac var ur spel gick det utför med New Orleans musikliv. De lokala skivetiketterna tampades med ekonomiska problem och de utomsocknes bolag som tidigare använt stadens studior drog vidare till andra platser (Memphis, Muscle Shoals, Detroit, Chicago, de stora kuststäderna) för att hitta nya sound. Följden blev att New Orleans musikerelit följde med dit där jobben fanns. Även klubbscenen slogs till spillror när distriktsåklagaren Jim Garrison – senare världsberömd för sin utredning om mordet på president Kennedy – beslöt sig för att utan nåd rensa upp bland all korruption, svarthandel och prostitution, inte minst bland de marginellt rumsrena syltorna i French Quarter.

När Mac släpptes ut från kåken kände han inte längre igen sig i New Orleans. Vännerna, nattlivet, pulsen, sysselsättningen – allt var borta. Däremot fanns det fortfarande kvar spöken från det förflutna som ville honom illa. Lite för verkliga skuggor tycktes förfölja honom vart han än styrde sina steg. Hur mycket han än älskade staden var det hög tid att pysa. Eftersom hans syster bodde i Los Angeles och många musikerpolare slagit läger där var anhalten given. 1965 stack Mac Rebennack västerut. Högst tillfälligt, trodde han då. Det skulle dröja drygt fyra decennier innan han kom att flytta tillbaka.

En annan kraftigt bidragande anledning till att Doktorn på ålderns höst bestämde sig för att återvända hem var att en efter en av hans louisianska vänner och kollegor på senare år fallit bort; Bobby Charles, Eddie Bo, Wardell Quezergue, Coco Robicheaux, Snooks Eaglin, Earl Palmer, Ernest Maclean; centralgestalter eller kultfigurer för varje vän av New Orleans-musik.

– Jag ville helt enkelt flytta hem innan alla polare som ännu är vid liv trillar av pinnen också.

På senare tid gör sig mestadels godhjärtade vålnader från »back in da game« även påminda i hans drömmar. Han berättar hur trummisen Herman Ernest III, som gick bort i fjol, hemsöker honom med sitt gamla vanliga tugg om Doktorns beroendepersonlighet. Han nämner sin forne gitarrist Alvin »Shine« Robinson, död sedan 1989, som inför inspelningen av 2010 års Dr. John-album »Tribal« dök upp i en dröm med en uppmaning till honom att spela in »Feel Good Music«, en låt som de skrivit tillsammans trettio–fyrtio år tidigare. Så blev det för övrigt också. Han pratar om Stalebread Charlie, en polare från de vilsna New Orleans-åren, som tycks ha varit en fixare och trixare av stora proportioner – hallick till vardags som han var. Han fick alltid Doktorn på gott humör. Som den gången då Charlie delade med sig av gräs han tjackat av ett gäng hillbillies, vilka alldeles uppenbarligen hade förvarat godsakerna i ett hönshus.

– Kycklingfjädrar i rökat var en ny upplevelse. Jo, trots allt jag har stoppat i mig. Jag minns med viss fasa någon hembränd sprit, den värsta sörja du kan tänka dig, som jag också fick genom Charlie. Och jag som inte ens gillar alkohol. Har aldrig gjort. Det var därför jag blev knarkare. Du förstår, jag älskade verkligen heroin. Det var min drog [tar handen för hjärtat], även om den gjorde mycket konstigheter med mitt liv.

– Numera träffar jag bara Charlie i mina drömmar. Då brukar han, fullt logiskt, ta mig med till andra planeter och galaxer.

När Mac Rebennack landade i Los Angeles i mitten av sextiotalet var det också som att komma till en annan planet. Det var en hårdare, mer cynisk musikmiljö där många av träskråttorna i exil hade svårt att trivas bland alla positioneringar och affärsuppgörelser.

Fast med sina utvecklade, varierade skills, både sociala och musikaliska, var det för Mac själv ingalunda problem att etablera sig som studiomusiker. Genom Harold Battiste, en musiker och arrangör från New Orleans som nu jobbade åt SAR Records – Sam Cookes skivbolag som drevs vidare en tid efter soulgigantens död – kom han direkt på banan. Figurerar där bland annat på inspelningar med bedårande Cooke-kopior som Johnnie Morisette och The Sims Twins. Battiste hade i sin tur kopplingar till kaliforniska popmoguler som Sonny Bono och Phil Spector, på så vis fick Mac kneg även på deras sessioner

– Phil Spector var väldigt rolig, skämtade oavbrutet mellan tagningarna. Jag gillade honom men begrep mig aldrig på hans inspelningsmetod. Hela den där armadan av musiker för att få till ett sound som vi i New Orleans hade grejat på fyra personer…

Mac hade också studioåtaganden med The Monkees, Frank Zappa, Buffalo Springfield, Little Richard, Larry Williams, Johnny »Guitar« Watson, Wilson Pickett, King Floyd, självaste Jim Ford samt en rad flowerpowerrepresentanter vars egotripper, loja attityd och brist på musikalitet gjorde honom så frustrerad att han sällan kunde låta bli att ryta ifrån. Doktorns sanningssägande egenskaper har över huvud taget lett till trubbel många gånger men också utmynnat i respekt från de kollegor som begriper att han vet vad han snackar om.

I Kalifornien trampade han dock på lite för många ömma tår. Ånyo hamnade han i en situation där producenterna ringde alltmer sällan.

Det var då hans mest remarkabla förvandling ägde rum.

Mac Rebennack blev Dr. John The Night Tripper.

På 1968 års album »Gris-Gris« kom han ut som en färgstark medicinman med inmurad tro på oortodoxa ritualer, fantasifulla naturpreparat och pytonormen som gud, allting djupt förankrat i voodooreligionen som 1791 kom till New Orleans med flyktingar från Haiti.

Namnet och stordelen av konceptet tog han rakt av från New Orleans mest kände manlige voodoomästare – den mest berömda kvinnliga är förstås Marie Laveau – som var en hövdingason med rötter i Senegal. Denne ursprunglige Doktor John, som egentligen hette Jean la Ficelle, var verksam på artonhundratalet och enligt Gunnar Hardings utsökta Den Nya Världen-studie »Kreol« en extravagant uppenbarelse med ymnigt skägg. Han som också gick under namnet »Hoodoo John« hade inte mindre än femton fruar.

Även om många avfärdade det befjädrade spektakel som snart blev Dr. Johns pråliga liveföreställning och publika persona som kitsch, exploatering eller rena tokerier var det för honom på allvar – kanske inte på liv och död men som reservationslös hyllning till uppväxtortens traditioner och magi. Dessutom hade faktiskt Mac själv hängt en hel del i The Church of Innocent Blood i New Orleans, där Mother Catherine Seals och hennes församling alltjämt ägnade sig åt vissa ljusskygga old school-ceremonier.

Med förhäxande voodoohymner, karibiska rytmer, förunderliga fågelkraxanden och monotona mantran liknade »Gris-Gris« ingenting annat. Även om skivan inte blev någon jättesäljare gick dess flippade, en del skulle säga flummiga, mysticism och makliga groove hem väl i den frisinnade tidsandan. Den blev en undergroundhit, fick såväl pårökta hippies som musikarkeologiska professorer att tappa hakan. Ahmet Ertegun och Jerry Wexler på Atlantic, som gav ut albumet, greppade nog inte allt men förstod med sin encyklopediska koll på rootsmusik varifrån Doktorn kom. The Band tyckte att hans musik var det mest säregna de hade hört under alla sina turer kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten. Även när man lyssnar på den i dag tänker man samma sak. Dåtidens så kallat sinnesvidgande syrarock från San Francisco låter som Thorleifs vid en jämförelse.

Nu var det inte så att Doktorn kom på sin nya karaktärs musikaliska beståndsdelar från det tomma intet. Som han har gjort vid ett flertal tillfällen i karriären tog han bara något han sett, upplevt och påverkats av ett steg vidare.

– Bland det mest oförglömliga man kunde se i New Orleans under första halvan av sextiotalet var när trummisen Edward Blackwell [senare i Ornette Colemans band], congaspelaren Didimus [längre fram del av Doktorns band], pianisten Edward Franks, bandledaren Elouard Burt på flöjt och, om jag nu minns rätt, Chuck Badie på bas uppträdde som The Afro-Caribbean Quartet, eller Quintet. Senare även The Afro-Caribbean Sextet, Septet eller Octet, beroende på hur många musiker de var just den kvällen. De var otroligt speciella, före sin tid med utpräglat karibiska och framför allt kubanska inslag. Deras show och instrumentering inspirerade mig i väldigt hög grad till att göra »Gris-Gris«.

Sporrad av succén körde Doktorn vidare på det inslagna spåret. De närmast följande albumen »Babylon« (1969), »Remedies« (1970) och »The Sun, Moon & Herbs« (1971) har lite oförtjänt hamnat i skuggan av de två klassiker som omger dem. Apokalyptiska »Babylon« närmar sig avantjazzen. Aningen mer traditionella men lätt schizofrena »Remedies« rymmer både vansinnigt medryckande »Mardi Gras Day« och det obehagliga, drygt sjutton minuter långa fängelse-eposet »Angola Anthem« (som utgjorde hela B-sidan på LP-versionen). Poletten faller ner vid vetskapen om att Mac i den här vevan spenderade tid på hispan. »The Sun, Moon & Herbs«, vars grunder spelades in under kaotiska förhållanden i London med stjärngäster som Mick Jagger och Eric Clapton, har dissats av Doktorn själv – till stor del för att hans planerade trippel bantades ner till ett enkelalbum. Likafullt är dess mäktiga atmosfär tjock som en äkta gumbo med rejäl roux-redning.

Ändå gick det inte komma ifrån att Doktorn hade fastnat i ett specifikt fack, musiken må ha varit out there men vid det här laget var just det vad alla räknade med. Att han började bli något av en förutsägbar gimmickartist var han trots stenhårt schema, accelererande drogintag och mental instabilitet smärtsamt medveten om. Han var ju långt mer allround än vad hans skivor gav sken av. Dags att styra om kursen igen, alltså.

Han gjorde det i sällskap med Atlantic Records-räven Jerry Wexler, vars intuitiva förståelse för musik fått desillusionerade individualister som Aretha Franklin och Dusty Springfield att hitta fram till kärnan i sitt uttryck. På »Gumbo« från 1972 skippar Doktorn allt det som på sina håll kritiserats för att vara spekulativ mumbojumbo för att i stället hänge sig åt en rak kärleksförklaring till New Orleans-rhythm’n’blues; dess låtskrivare och instrumentalister, dess framåtrörelse och sentiment, dess olika skolor av second line-beat och allsköns pianokungar i lustfyllda tolkningar på Professor Longhair, Earl King, Huey »Piano« Smith och andra förebilder. En förlösande tillbaka till rötterna-uppvisning av mästare i arbete, inte bara Doktorn utan hela hans band.

Ännu fler gnistor slår det om 1973 års väsensskilda »In the Right Place«, som tack vare hitsingeln »Right Place Wrong Time« blev en storsäljare och slutligen gav upphovsmannen stjärnstatus som artist. Utöver att anlita gamle New Orleans-kompisen Allen Toussaint som producent och arrangör använde han stans hetaste musiker, det synkopiskt avancerade The Meters, som kompband. På detta album tar Doktorn Louisiana-funken in i en ny era. Om »Gumbo« blickade bakåt är »In the Right Place« med några nostalgiskt skimrande undantag samtid och framtid, både svängig som synd och melodiös som den ljuvliga doften från magnoliaträd om våren. På ett annat sätt än tidigare kliver Dr. John här fram som en helt fullfjädrad artist; sångare, pianist, låtskrivare. Samma konstellation spelade också in uppföljaren »Desitively Bonnaroo«, även den värd att bekanta sig med.

Trots att hans egen karriär tog alltmer tid i anspråk och att hans till- och frånrelation med heroin skulle hålla i sig ända till 1989 slutade Mac Rebennack aldrig att förgylla andra artisters alster med sin musikalitet. Bland annat kallades han in till två av de mest degenererade skivinspelningarna i rockhistorien; Stones »Exile on Main Street« och John Lennons »Rock’n’roll«.

– Stones var väl inte precis världens mest pålitliga människor. Lennon var outhärdlig när han var full men en hedersknyffel i nyktert tillstånd.

Resten av CV:t går inte heller av för hackor. Han medverkade på Aretha Franklins otroliga version av »Spanish Harlem«. På själsfränden Bobby Charles bedårande Woodstock-platta är det Doktorns karaktäristiska orgellicks som kickar i gång »Small Town Talk«. Han spelade med rockfolk som Van Morrison, Harry Nilsson och Alice Cooper, senare även Mink DeVille och Willy DeVille. Han turnerade med Ringo Starr & His All-Starr Band, sjöng duetter med såväl Rickie Lee Jones som Willie Nelson. Han rörde sig mellan country-eklektikern Doug Sahm, bluesgiganten Big Joe Turner och jazzlegendaren Art Blakey. Därutöver är ju Doktorn den saltaste av salta bland alla tungviktare på The Bands avskedsföreställning »The Last Waltz«. I början av åttiotalet dök han upp till Stockholm för att producera svenska new wave-bandet Madhouse där en ung Christian Falk ingick i sättningen (»underbara killar, hälsa dem från mig«).

Så dags hade Mac Rebennack slagit sig ner i New York där han ofta hängde i låtskrivarnestorn (»Save the Last Dance for Me«, »Viva Las Vegas«, »Little Sister«. »Lonely Avenue«) Doc Pomus dygnetruntöppna kvart på 72:a gatan. De båda skrev en herrans massa låtar tillsammans, däribland titelspåret på B.B. Kings Grammy-belönade »There Must Be a Better World Somewhere«.

– Grejen med Doc Pomus, och det var likadant med Bobby Charles, var att han som person var helt unik och jämt kom med idéer som inte liknade någon annans men ändå alltid i allra högsta grad var verklighetsbaserade. Framför allt ägde båda en förmåga att skriva låtar om saker som folk ogärna pratar om men gärna ägnar sig åt, om du förstår. Skriver man så en låt om ämnet blir det sedan lättare att prata om det. Och det gör människor gott att konfrontera sådant som de hållit inom sig. För somliga kan musik fungera som rent livsnödvändig ventil. [viskar] Now, dat’s a good ting.

Doktorn kämpar en stund med korken till vattenflaskan som står på bordet mellan oss, häller upp ett glas och ler sedan stort, som om han just drog sig till minnes något. Med sina trötta men vänliga ögon noterar han att jag tittar på honom.

– Bobby och jag skrev en gång en låt med titeln »Mama’s Baby, Papa’s Maybe«, en skämtsam liten sak som kom till då vi satt på en sylta och åt varsin gumbo. Utan att jag noterade något alls registrerade Bobby vad servitrisen pratade om med en väninna: »Du vet, min lilla bebis är inte min mans…« Det var typiskt Bobby att lägga märke till detaljer ur vardagen, det var så han fick uppslag till låtar. Tyvärr är låten inte utgiven än, ett faktum jag måste se till att ändra på för den är inte dum alls.

– I likhet med mig hade Bobby svårt för affärsaspekten av musikbranschen, allt ruffel och båg. Han och jag har råkat ut för fler klåpare än vad som borde vara möjligt, vi har båda skrivit många låtar om just detta. En annan låt som jag skrev och gav till honom hette »I Spent All My Money Lovin’ You« – det var bara det att där jag skrev den med heroin i åtanke sjöng Bobby den som en vanlig kärlekslåt…

Doktorn skrattar igen, denna gång högre. Tystnar sedan. Ser allvarlig ut. Han berättar om hur Bobby Charles gick bort kort före inspelningen av Dr. Johns förra album »Tribal« (som kom att tillägnas Bobby) och hur låtar de hade påbörjat tillsammans fick avslutas med annan låtskrivarhjälp. Doktorn berättar att han på begravningen i lilla Abbeville, Louisiana, där även Willie Nelson och Eric Clapton slöt upp, mest av allt var arg på mannen i kistan.

– Bobby var ju min polare. Vi hade upplevt så mycket ihop, ändå tyckte jag inte att vi var färdiga än. Vi kunde ha uträttat så mycket mer.

– I alla fall, då jag stod där i kyrkan kom jag plötsligt ihåg en låt, »Potnah«, som vi hade skrivit back in da game. Som med de flesta av våra låtar blev den till över telefon. En inte helt okomplicerad procedur eftersom det här var tiden före mobiltelefoner. Inget underlättades av att det med Bobby jämt var så att han ena dagen befann sig på ett ställe för att nästa vara någon helt annanstans. När vi arbetade med låten ifråga bodde han egentligen i Texas men hade i en hast sjappat till Mexico för att undkomma en tjej han hade trasslat in sig med, för övrigt samma donna som fanns vid John Belushis sida när han checkade ut för gott… Bobby i ett nötskal. Under tiden vi jobbade med låten vet jag inte hur många gånger han fick sjunga melodin för mig i luren, mellan varje samtal hann jag ju glömma bort hur den gick…

Det räcker med att sitta i Doktorns sällskap en kort stund för att inse att det knappast är inhoppen hos alla superstjärnor som mannen värderar mest. Om inte en skivbolagsrepresentant vid intervjutidens slut satt stopp för samtalet hade han antagligen än i dag surrat om företrädesvis Crescent City-knutna bakom kulisserna-karaktärer av den sort som Mac, sessionman som han var från början, främst tycks identifiera sig med.

Två som han gärna återkommer till, som även de hälsar på i hans drömmar, är pianisten James Booker och congaspelaren Richard »Didimus« Washington. Båda dessa otyglade gulfkustpirater var medlemmar av hans band i början av sjuttiotalet, båda var musikaliska snillen med komplicerade personligheter och grava missbruksproblem.

– James Booker spelade bara i mitt band i fem år men hann bli sparkad fler gånger än någon annan… Med Didimus som god tvåa. Helt enorma musiker men rena katastrofer som människor. Just därför ville ingen annan jobba med dem. Man visste aldrig vad de skulle hitta på härnäst.

Doktorn börjar skrocka för sig själv, gestikulerar med vänsterhanden och lägger den högra om sin karaktäristiska käpp belamrad med alligatortänder, allehanda djurben, pärlor och nyckelringar. Doktorn är helt klädd i svart, bär hatt och i det ena örat dinglar stora örhängen i trä.

– Chris Wood från Traffic spelade i mitt band ett tag. En dag kom han med en fin saxofon som han just köpt. Plötsligt började James Booker spela på den. Själv visste jag över huvud taget inte att han kunde spela sax också. Men, Booker behärskade allt. Och Chris var dum nog att låna ut sitt instrument till honom. För när han lite senare bad om att få tillbaka saxen svarade Booker: »Den har jag lämnat in på pantbanken. Men jag minns inte riktigt i vilken stad…« Så där var han hela tiden. Vad det än gällde. Men hur arg jag än kunde bli på honom fick hans blotta närvaro mig alltid att må bra.

Han stannar upp, tar en klunk vatten.

– Booker, en kille som heter Marcel Richards [senare också aktad pianist] och jag hängde med varandra redan när vi var små glin. Där vi höll till hos Cosimo Matassa fick vi ibland chansen att mellan alla inspelningar prova instrumenten i studion. Innerst inne ville nog alla tre sätta sig vid pianot, men i Bookers närvaro vågade varken jag eller Marcel göra det. Booker var redan då i en helt annan liga, han var inget annat än ett geni.

Nu har Doktorn fått upp farten.

– Didimus var likadan. Han kom ursprungligen från Etiopien men lärde sig conga hos den store kubanske congueron Chano Pozo, innan han kom till New Orleans. Didimus klarade att göra musik av vad som helst, kunde spela på allt som kom i hans väg. Några gånger fick vi att låna alla de här lika fantasifulla som svårspelade mojängerna som [legendariske instrumentinnovatören] Harry Partch hade uppfunnit för att tonsätta tecknade filmer; kvartstonsinstrument, saker man var tvungen att klättra upp på stegar för att kunna spela på eftersom de var så stora… Didimus bemästrade dem som om han inte hade gjort annat i sitt liv.

De senaste decennierna har Doktorn främst varit en traditionsbärare, ägnat allt mindre energi åt att bryta ny mark, emellanåt har hans musik rullat på ganska trött rutin. Då och då har det gjorts ansträngningar för att göra honom relevant för en ny generation musikfans. 1998 års delvis London-inspelade »Anutha Zone« med brittrockdigniteter som Spiritualized-Jason, Paul Weller samt folk från Supergrass, Portishead och Primal Scream var fram till nya skivan det senaste fullskaliga försöket. Doktorns sista oförfalskade mästerverk är annars 1992 års majestätiska »Goin’ Back to New Orleans«, en jazzigare sorts redux-variant av »Gumbo« tjugo år tidigare och kanske rentav hans bästa album någonsin.

Bland musikerna på den skivan märks blåsaren Alvin »Red« Tyler som var en del av The Funk Club när Mac Rebennack som förste vite musiker invigdes där i sina tonår. Tyler som gick bort 1998 var något av nyckelfigur på New Orleans-scenen under Mac Rebennacks uppväxt, hans saxofon hörs på inspelningar med Fats Domino, Little Richard och Lee Dorsey.

– Rätt ofta drömmer jag att jag och alla mina vänner hänger i en polares lya där vi brukade hålla till, säger Doktorn. Även sådana som aldrig var där när det begav sig är med, exempelvis Red Tyler. Gemensamt för alla närvarande är att de på olika vis har varit viktiga i mitt liv. I drömmarna händer det att Red tar mig med ut i en båt som han är kapten för. Vilket ju passar in eftersom han alltid var vår bandledare.

– En gång började båten segla upp mot himlen. Jag tänkte: »Wow, det här är ju helt fantastiskt.« När jag sedan vaknade insåg jag att det nog bara var Reds sätt att skicka en hälsning till mig där uppifrån. Du vet: »Det är lugnt, min vän, det är faktiskt okej här också.« ■

BRIAN OLIVE OM ATT SPELA MED DR. JOHN

Brian Olive sprang jag på några gånger när han var gitarrist i Soledad Brothers, den nu avsomnade bluesrockplutonen som ingick i den ymniga Detroit-vågen i skarven mellan nittio- och nollnolltal. De producerades av Jack White, turnerade med Von Bondies och Brian Olive fick rentav en del spaltmeter i skvallerpressen som dåvarande pojkvän till Meg White – som fanns med honom senast vi sågs, på Debaser Slussen i Stockholm för vad som känns som en massa år sedan och antagligen också är det.

Just nu är Brian Olive (som även ingick i Detroit-bandet The Greenhornes) aktuell som både gitarrist och kompositör i det grymma band som Black Keys-bossen Dan Auerbach satt ihop till »Locked Down«, det nya albumet med Dr. John (Mac Rebennack).

Vilket är den sortens händelse som ser ut som en tanke. För när Olives andra soloplatta »Two of Everything« gavs ut i fjol var en av de första referenser som dök upp i mitt huvud: Dr. John. Med New Orleans-mästarens tidiga album delar han en fäbless för psykedeliskt groove och en bluesig sorts funk som inte hörs precis överallt nu för tiden.

– Jag har älskat Dr. Johns musik sedan jag första gången hörde den, hela hans väsen har nog influerat mig under ganska lång tid, säger Brian Olive. På min senaste skiva ville jag bygga vidare på musiken från min debut, få till det där stora soundet som jag såg framför mig.

Det var genom Auerbach, som även producerade »Two of Everything«, som Olive kom med på »Locked Down«.

– Dan är fantastisk att jobba ihop med. Han är oerhört musikalisk och har en energinivå som blåser ut väggarna!

Det började med att Olive fick en förfrågan om att medverka i bandet vid Bonnaroo-festivalen i Manchester, Tennessee, där Auerbach skulle ha ett »super jam« med Dr. John.

– Mitt omedelbara svar löd: När och var?

– Även om jag faktiskt hade träffat Mac en gång tidigare, i London, och visste hur trevlig han är var det inte utan viss nervositet som jag begav mig till repetitionerna i Nashville. Att umgås med och att spela med en av sina största hjältar är två vitt skilda saker! Men, det gick bra. Mac är så skönt tillbakalutad, har ett lugn som liksom smittar av sig på alla i hans omgivning.

Lärde du dig något av att spela med honom?

– Massor. Mer specifikt hur ackord som inte borde passa ihop faktiskt kan göra det. Det hände också att jag kom på mig själv med att spela grejer jag normalt inte gör, ibland kändes det som att övernaturliga krafter tog över… Fast inte i någon otäck bemärkelse.

Doktorn var ju själv eftertraktad gitarrist en gång i tiden.

– Han spelade gitarr på allting i hur många år som helst! Vad vi än lyssnade på i studion slutade det med att han plockade upp skivomslaget, ögnade igenom det och sa: »Varför får inte jag någon credit här?« Spana in »Storm Warning« om du inte redan har gjort det.

VÄGEN TILL DOKTORN

Finns mängder av omistliga verk i Doktorns skivkatalog, här är bara några av de mest nödvändiga.

Gris-Gris

Atlantic, 1968

Evil stuff.

Gumbo

Atlantic, 1972

Inspirerad inkörsport till New Orleans-musik.

In the Right Place

Atlantic, 1973

Dr. John, Allen Toussaint och The Meters tillsammans på en och samma skiva när samtliga alltjämt lyser av vitalitet. Nej, det är ingen dröm, det är »In the Right Place«.

Goin’ Back to New Orleans

Warner, 1992

Monumental historielektion, en av nittiotalets mest fulländade och färgstarka skapelser alla kategorier. Både bekräftar och vidgar bilden av Crescent City som elementär musikstad.

Locked Down

Nonesuch, 2012

Doktorns mest kärnfullt nerkokade rockfunk sedan »In the Right Place« för snart fyrtio år sedan.

Samt, för den som önskar lite omistlig överkurs:

Return of the Mac – In the Studio With Mac Rebennack AKA Dr. John 1959–1961

Westside, 2000

För den som vill få en bild av den unge gitarristen, låtskrivaren och arrangören Mac Rebennack.

Dr. John Plays Mac Rebennack – The Legendary Sessions Volume One

Clean Cuts, 1981

För den som vill få pianoprofessorn i honom inringad. Dessa instrumentaler flödar över av kärlek.

SPELLISTA

Dr. John-klassiker, Dr. John-deep cuts, sådant han spelade på som studiomusiker, sådant han influerades av eller sådana han umgicks med. En Big Mac-spellista, helt enkelt.