Frihet in i evigheten






Kris Kristofferson på Grönan får Pierre Hellqvist att fundera på det vi kan vinna och förlora på vägen till självförverkligande.

Drygt halvvägs in i konserten stannar allt upp. Möjligen inte för någon annan än undertecknad men det är okej, det är rentav som det ska. För mig har musik sällan handlat om en kollektiv upplevelse, även om den så klart kan vara det och för väldigt många är det, utan i klart högre grad något som har format mig som individ och ibland bara bekräftar varför man har blivit den man ofrånkomligen är. Annorlunda uttryckt: att lyssna på musik är ett sätt att antingen förstå eller ytterligare bli mig själv, inte för att sjunga allsång eller dansa armkrok med första bästa dräng.

Med den tremannaensemble som är Merle Haggards avlagda, sentida och allmänt decimerade variant av klassiska kompbandet The Strangers rullar så Kris Kristofferson ut en milt böljande version av låten »I’d Rather Be Sorry«, förmodligen mest känd i duettversion från 1974 med dåvarande hustrun Rita Coolidge, och når snart fram till refrängen som sjungs med den skärva av röst som alltjämt återstår och som därutöver är försvagad av markant förkylning (eller allergi):

 

»But I’d rather be sorry for something I’ve done

Than for something that I didn’t do«

 

Separerad från kontext är den ingen särskilt unik textrad, än mindre en speciell åskådning (att sedan få människor kan leva upp till nämnda intention är en annan sak). Men i händerna på Kris Kristofferson, om ett par veckor åttiotre år gammal, utgör det del av en livsfilosofi som han har närt ända sedan ungdomen.

Även om jag har varit väl medveten om denna betydande ådra i hans sångkatalog, kan lite för många textrader utan och innan, läst ganska mycket om karln och hans krets, rentav en gång pratat med honom, blir det i nämnda specifika stund under konserten glasklart som aldrig förr vad så gott som Kris Kristoffersons hela gärning har handlat om: rätten att få vara sig själv. En livslång kamp för frihet och priset du får betala för en tillvaro strax till vänster om verkligheten. Tydliggjort av att han på sin gravsten vill ha följande Leonard Cohen-rader inristade: »Like a bird on the wire/Like a drunk in a midnight choir/I have tried in my way to be free.«

Det är trots allt bättre att försöka nå dit än att när det är för sent ångra att du aldrig ens provade.

 

Bland påträngande gyrosdoft, genuin svensk grabbfylla på en intilliggande barhylla, volymstarka bergochdalbanetjut och rotordånet från en förmodligen motiverat ettrig ambulanshelikopter en bit över oss på den klarblå himlen har vi honom, en av de sista kvarvarande tungviktarna från countrymusikens genredefinierande storhetstid.

Ett nöjesfält, allra minst en stekhet fredagkväll, är nu en allt annat än optimal miljö för att uppleva den marginellt utlevelsefulle liveartisten Kris Kristofferson. Men även om vi kanske inte kommer svenskättlingen lika nära som när han uteslutande kör med sitt eget stapplande akustiska komp är det på ett ställe som Gröna Lund en smärre skänk från ovan att han för en gångs skull är bandförstärkt. Det hade inte gått annars, han hade drunknat i sorlet.

The Strangers skumpar på hårdare när de då och då bryter av med instick ur Merle Haggard-katalogen. Som uppbackare åt Kristofferson, som alltid haft närmare till spartansk folkcountry än uppskruvad honkytonk, är de kloka nog att tagga ner. De ger stjärnan en mjuk, närapå soulig inramning som stundtals gränsar till muzak men mestadels gör jobbet, åsyftar då i synnerhet Scott Joss fiol och kör, utan att stjäla glans från det svartklädda silverskägg som publiken kommit för att uppleva innan det inte längre är möjligt.

Sedvanligt inleds setet med textraderna »Well, you fight like the devil to, just keep your head above water/Chained to whatever you got, that you can’t throw away« från låten »Shipwrecked in the Eighties«, vars titel ingalunda är fiktion. Efter ett mer än lyckosamt sjuttiotal gick Kristofferson under efterföljande decennium på den ena niten efter den andra. Skådespelarkarriären som under andra halvan av sjuttiotalet blivit hans huvudsakliga fokus och näring kraschlandade med »Heaven’s Gate«, Michael Ciminos påkostade westernflopp från 1980. I stället stod han kvar med musiken, som publiken så här dags närapå hade glömt bort. Medan gamla buddies som Willie Nelson och Waylon Jennings hade tagit sin outlawcountry hela vägen till platinaförsäljning och arenor lyckades Kristofferson-plattor som »Shake Hands with the Devil« och »Off the Bone« i skarven mellan sjuttio- och åttiotalet inte placera sig på några listor alls. Få ville veta av honom, han drack för mycket, äktenskapet med Rita Coolidge gick åt pipan, hans manager dog och från att ha spelat i utsålda prestigelokaler var Kristofferson nu förpassad till gudsförgätna syltor fjärran från ära och redlighet; »And the truth slowly dawns that you’re, lost and alone in deep water/And you don’t even know how much longer, there is to go on«, som han sjunger för oss i kvällens öppningslåt.

Samtidigt var det i den vevan, från en position som i alarmerande hastighet närmade sig botten, saker och ting sakta men säkert började vända. Dels för att han träffade kvinnan som snart skulle bli hans fru, för övrigt är hon det än i dag, och som sedermera fick honom att spola kröken, dels för att sångaren insåg att om han nu inte har något kvar att förlora (»freedom’s just another word for nothing left to lose«, som han sjöng i en av sina tidiga succéer, för övrigt kvällens fjärde låt i ordningen) kan han lika gärna ta ansvar och för en gångs skull göra lite nytta. Vilket mer konkret innebar att den gamle folkien i honom vaknade till liv och en inte så lite radikal protestsångare klev på albumen »Repossessed« (1986) och »Third World Warrior« (1990) fram med skarp kritik mot sitt hemlands inblandning i främmande länder, särskilt Centralamerika. Men så har han i sitt låtskrivande alltid haft en förståelse för människor som trycks tillbaka och längtar efter att bryta sig ut. Detta inte utan anledning.

Alldeles oavsett förbättrade det politiska inslaget knappast hans vid det här laget icke-existerande status på den patriotiskt sinnade countrymarknaden, men det gav honom ett pånyttfött patos och en respekt från åtskilliga kollegor som nog gärna ville säga samma saker men av kommersiell hänsyn inte vågade. Plus: pengarna ramlade in ändå eftersom han i mitten av åttiotalet hade bjudits in till medverkan i countrysupergruppen The Highwaymen (från början bara Highwayman), och kunde där med sina mångåriga vänner Willie Nelson, Waylon Jennings och Johnny Cash göra storskaliga världsturnéer, låt vara ibland fyllda av infekterade politiska diskussioner med inte minst Waylon och Cash som båda hade en hyfsat öppensinnig utblick men kanske inte befann sig helt i synk med kamratens mest vredgade ordsalvor mot deras gemensamma hemland.

 

Hans eget frihetsbegär tog form redan i unga år, först i Texas, senare i Kalifornien. Född i en militärfamilj som han var sågs det som en självklarhet att Kris Kristofferson skulle följa sin far, farfar, morfar och svenske farfarsfar i spåren och göra armékarriär. Aningen motvilligt var det också vad han initialt gjorde, om än ofta parallellt med att han odlade en talang för boxning och hängav sig åt litteraturstudier (bland annat vid Oxford) samt spridda men alltmer ihärdiga försök till låtskrivande.

Men i stället för att fortsätta den i förväg snitslade banan inom uniformerad verksamhet valde han i mitten av sextiotalet att bege sig till Nashville för att följa sitt konstnärliga kall.

Där blev han snart en av alla hårdfestande bohemer på syltor som Tally-Ho Tavern och Tootsie’s Orchid Lounge, lärde känna ordgenier, melodimästare och fullblodskaraktärer som Mickey Newbury, Roger Miller, Hank Cochran och Willie Nelson, snappade upp både det ena och det andra, fick ett kneg som vaktmästare i Columbia-studion där han vistades i närheten av giganter som Johnny Cash och en Bob Dylan som från och med »Blonde On Blonde« använde stan som huvudsaklig inspelningsort.

Genom åren har Kristofferson varit bra på att undvika att prata om det men stundom har det sipprat igenom att vägvalet fick familjen att vända honom ryggen. I ett djuplodande Rolling Stone-porträtt av Neil Strauss framgår det att hans mamma (som Kris Kristofferson i nämnda artikel kallar »asshole«) då sa till honom att hon hellre hade haft en guldstjärna i fönstret (kännetecken för familjer som förlorat en familjemedlem i krig) än att se sonen slå in på det spår han gjorde.

Nu hindrade det honom inte från att fortsätta, snarare tvärtom. Med alltmer ryktbarhet, inledningsvis inte så mycket som artist utan främst som nytänkande låtleverantör till Music Row-fabriken i Nashville. Truckertrubaduren Dave Dudley hade 1966 vissa framgångar med hans »Viet Nam Blues«, countrycroonern Roy Drusky ett par år senare med »Jody and the Kid«, men det var 1969 det lossnade på allvar då inte bara Roger Miller tog »Me and Bobby McGee« till countrylistans tolfteplats utan Kristoffersons material kom även att tolkas av namnstarka artister som Johnny Cash, Ray Stevens och Kenny Rogers & The First Edition. 1970 följdes dessa upp av Jerry Lee Lewis, Loretta Lynn, Percy Sledge, Bobby Bare, Eddy Arnold, Ray Price, Gordon Lightfoot, Waylon Jennings, Ramblin’ Jack Elliott, Hank Ballard, Dean Martin, självaste Clint Eastwood och vår egen Alf Robertson, för att göra ett snävt urval. Rubriken till en New York Times-artikel i december 1970 utropade: »Kris Kristofferson Is The New Nashville Sound«. Ingenting dämpades av att ex-romansen Janis Joplin året därpå tog »Me and Bobby McGee« hela vägen till poplistans förstaplats, även om hon själv aldrig fick uppleva det då hon dessförinnan hann gå bort i en överdos. Låtskrivaren fick vetskap om hennes inspelning först efter dödsbeskedet och lär än i dag inte kunna sjunga textraden »somewhere near Salinas, Lord, I let her slip away/looking for the home I hope she’ll find« utan att tänka på deras korta tid tillsammans.

1970 års debutalbum – enkelt betitlat »Kristofferson«, om än efter Janis-hiten släppt igen med titeln »Me and Bobby McGee« – förstärkte känslan av medvind. Skivan rymde en rejäl skopa av låtar som redan hade hunnit bli smärre standards, inte genom att försöka efterlikna countrytraditionen utan att med respekt för den ta den in i samtiden. Eller som John Prine berättade för mig: »När Kris Kristofferson slog igenom tänkte jag: ’Fantastiskt, det finns en publik för det här.’ För jag kände att han gjorde något som påminde om det jag själv gjorde. Det var inte klassisk country men han var ingen pur folksångare heller. Hans rim var enastående. För mig räckte det med att läsa Kris texter för att jag skulle veta hur melodin gick. Det har med ordens rytm att göra. Precis som du med Chuck Berrys lyrik får en bild av hur hans musik låter. Jag älskade det.«

 

Nio av tolv skapelser från debuten ingår i repertoaren på Gröna Lund. Kris Kristofferson är fysiskt skör och fåordig mellan låtarna, som nästan alltid numera, fast mer uppsluppen än på länge. Otaliga gånger gör han tummen upp till en person eller skock i publiken till höger om scenen. Även om allting inte sitter som det ska får han gott om applåder och några jubel, bland annat när han precis inför andra refrängen i »For the Good Times« med visst besvär måste hala fram en näsduk och snyta sig.

För den breda publiken må Kris Kristofferson främst vara förknippad med ömma intimitetsdramer: »Help Me Make It Through the Night«, »For the Good Times«, »Lovin’ Her Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)«, »Please Don’t Tell Me How the Story Ends«. Nästan alltid sjunger han om kärlek på samma sätt som han saluterar frihet: du kan aldrig ta någonting för givet, vare sig det förflutna eller framtiden, det enda som gäller är nuet. Once again, det viktiga är ändå inte att lyckas, vad det nu innebär, utan att de facto försöka. Det kan alltid leda någonstans, på ett eller annat vis berika de inblandade och ser man det så blir alla, inklusive den som dumpas, en vinnare. Eller som han sjunger i »Feeling Mortal«, en av konsertens få sentida låtar tillika starkaste stunder:

 

»Soon or later I’ll be leaving

I’m a winner either way

For the laughter and the loving

That I’m living with today

 

God Almighty here I am

Am I where I ought to be

I’ve begun to soon descend

Like the sun into the sea«

 

När båten tillbaka till stan lämnar Djurgården och puttrar bortåt Slussen ser vi solen som på beställning sjunka ner över Gamla stan. Det är så vackert att det gör ont. Kanske var i kväll sista gången. Kanske korsas våra vägar aldrig igen. Det var i alla fall en fröjd så länge det varade. Utan det hade vi inte varit de människor vi är. 




Relaterat

Kris Kristofferson