Bill Callahan: Shepherd in a Sheepskin Vest

Han har inte direkt varit den sortens trubadur som ger lyssnaren för mycket av det allra innersta. Snarare har Bill Callahan gjort sitt yttersta för att hålla sin intima sfär oåtkomlig. Han har väl på det stora hela varit ganska ointresserad av kommunikation, särskilt under tiden då han verkade under aliaset Smog. Det har alltid varit något nästan ohälsosamt isolerat och självsnickrat över hans gärning, givetvis på de tidiga lo-fi-inspelningarna men även senare. Det har varit ljudet av någon som måste sjunga för att överleva och säkert också för att stå ut med sig själv men samtidigt verkligen vill vara i fred.

Gradvis, inte minst sedan han började använda sitt riktiga namn, har han rört sig mot ett mer öppet och naturnära uttryck som här och där rentav har gått att kalla »harmoniskt«. Även om Callahan aldrig gått så långt åt det hållet som han gör på det vackert avskalade och tjugo låtar omfattande dubbelalbum som är »Shepherd in a Sheepskin Vest«.

Sedan vi senast hörde av honom har denne självproklamerade enstöring gift sig, fått barn och börjat twittra. I intervjuer har han sagt att familjebilden i kombination med det långa skivuppehållet har fått honom att grunna på vad som verkligen betyder någonting för honom. Han har till och med kommit att värdesätta journalister.

Allt det här är inget han sticker under stol med i texterna på nya skivan. Det rör sig om filosofiska funderingar från en femtioplussare som till sin stora häpnad sent i livsvandringen funnit lyckan. Det sparsmakade uttrycket och den väderbitna, rurala westernkänslan leder stundom tankarna till Willie Nelsons (Willie som för övrigt är omsjungen i »What Comes After Certainty«) klassiska album »Red Headed Stranger«, men det går omöjligen ta fel på vem poesin och den rustika barytonrösten tillhör.

Även om det för all del kan ta lite tid att vänja sig vid att sångaren tycks se på världen med nya ögon. Misstänksamhet har förbytts i förundran och tacksamhet; »We turned darkness into morning«, som han sjunger i smått fantastiska »747«. Vid det här laget kan vi stilistiken, men vi har nog aldrig tidigare fått den i så här känsligt utförande.

I en annan höjdpunkt, »Call Me Anything«, zoomar han ut från den rådande idyllen, ser sitt gamla och nuvarande jag ovanifrån, med lite distans – och landar i en slutsats som sammanfattar honom bättre än all rockjournalistik: