Bruce Springsteen: Western Stars

Att författaren John Cheevers »Simmaren« gavs ut i en nyutgåva av bokförlaget Modernista ett par månader innan »Western Stars« når våra öron känns som en händelse som ser ut som en tanke. Novellen från 1964 är på många sätt en idealisk grundkurs till det Bruce Springsteen försöker uppnå på sitt nittonde studioalbum. Berättelsen om den grånande affärsmannen Neddy Merrill som efter några söndagsdrinkar hos ett par vänner bestämmer sig för att simma hem genom grannskapets swimmingpooler är en noga utmejslad illustration av den amerikanske medelklassmannens kris. Där blir varje simtag en ny flisa i den krackelerande fasaden.

Det är oklart om Bruce Springsteen själv någonsin tagit del av John Cheevers novell. Ändå är jag säker på att »Western Stars« låter som den gör på grund av de musiker som i slutet av sextio- till början sjuttiotalet anammade John Cheevers stoff. Artisterna, nästan alla undantagslöst verksamma i Kalifornien, ville fånga en publik som vuxit upp med den tidigaste rock’n’rollen men som då nått åldern då en klädsam solbränna och ett par cocktails i trädgården var att föredra framför nattklubbslivet. Precis som i »Simmaren« pyrde ångest och desperation bakom den tillrättalagda fasaden.

Frank Sinatra belyste denna lilla skärva av världen bäst på album som »Cycles« och »Watertown«, medan artister som Glen Campbell, Rick Nelson och Bobby Darin (vars samling »Songs from Big Sur« är en livsviktig lektion i sammanhanget) skapade en del av sin bästa musik under samma period i deras respektive karriärer. Med »Western Stars« gör Bruce Springsteen om samma bedrift, om än femtio år senare.

När singeln »Hello Sunshine« släpptes i våras blev många av oss smått omkullkastade av dess ljudbild, fylld till brädden som den var av bitterljuv orkestrering, sobra blåssektioner och steel pedals hämtade från den countrypolitanska traditionen. Albumet »Western Stars« är en fortsättning på samma inslagna fåra och lär inte dämpa de vars ögonbryn redan var höjda.

Samtidigt är Bruce Springsteens omfamning av sofistikerad västkustcountry logisk för alla som följt hans karriär med någorlunda noggrannhet. På många sätt är det en oundviklig station längs hans livslånga resa att fånga den amerikanska drömmen. Precis som i till exempel Frank Sinatra och Glen Campbells fall ser den som allra ihåligast ut i bjärt kontrast mot en förförisk fasad.

Strax under den är Bruce Springsteens lyrik snarlik den han började författa redan för fyra decennier sedan. Då gick han genom »endless juke joints and Valentino drag«. På »Western Stars« driver han vidare från den ena staden efter den andra när neonljusen slocknat. Sökandes efter mening, efter något att tro på, efter henne. »It’s the same sad story, going round and round«, som han sjunger på det andra spåret »The Wayfarer«.

Det spelar ingen roll om vi hört några textrader förut, kanske är de till och med mer luttrade än någonsin tidigare. »Western Stars« är alltjämt Bruce Springsteens mest angelägna verk sedan 1987 års »Tunnel Of Love«.

Likt simmaren Neddy Merrill har karaktärerna på »Western Stars« sett sina bästa dagar. De är på väg bort av den simpla anledningen att inget finns kvar på den plats de står på. Möjligen hägrar inga drömmar längs horisonten heller. Men det gör mindre ont att undra än att veta.