Willie Nelson: Ride Me Back Home

Han har alltid varit med oss. Hans låtar lär fortsätta vara det. Han själv?

»Time is my friend, my friend

The more I reject it, the more that it kicks in

Just enough to keep me on my toes

I say, come on time, I’ve beat you before«

Vissa av oss kan knappt föreställa oss en tid då det inte kommer att dyka upp (minst) ett nytt Willie Nelson-album varje år. Men ifall vi ska vara ett uns realistiska rycker den tiden allt närmare. Den nu åttiosexårige legendaren kan kämpa emot bäst han vill. Han är kapabel till mycket, mer än de flesta vad det verkar, men döden rår han inte på. Vilket han, låt vara motvilligt, till sist måste medge:

»Time, you’re not fooling me

You’re something I can’t kill

You’re flying like a mighty wind

You’re never standing still«

En ska ändå ge Willie Nelson att han närmar sig himlen, eller vart hans weedinvirade vandring nu tar honom, med glimten i ögat. Likt de två syskonskivorna »God’s Problem Child« och »Last Man Standing«, som tillsammans med »Ride Me Back Home« bildar en »mortality trilogy«, balanserar nya albumet mellan livsfilosofiskt allvar, småputtrig dödgrävarhumör och gammalt hederligt svärmande.

Två höjdpunkter hämtar han från Guy Clark-katalogen. Dels rörande »My Favorite Picture of You«, en av kompositörens starkaste stunder från sluttampen av karriären, dels knappast slumpmässigt tajmade »Immigrant Eyes«.

Har aldrig stått ut med Billy Joels lismande »Just the Way You Are« och även om Willie Nelson lyckas göra den uthärdlig finns det lågt räknat ett sjusiffrigt antal låtar som mer hade förtjänat plats på den här skivan. Har haft rätt låga tankar även om Mac Davis jönsiga logdansskryt »It’s Hard to Be Humble« men den känns bara självklar i händerna på vår vackert grånade vän.

Annat skumpar förbi på lika ståtliga som knaggliga ben i den sortens busenkla produktion av vapendragaren Buddy Cannon som Willie har föredragit att husera i på senare år.

Det är kanske inte superspännande, vi talar inte »Spirit«-atmosfär precis, men i stora drag ger det oss det vi behöver och vill ha, varken mer eller mindre.

Nästan bäst av allt är att Willie från ganska lättglömda 1972-albumet »Words Don’t Fit the Picture« fiskar fram sin egen allt annat än sönderspelade skapelse »Stay Away from Lonely Places« och nu presenterar den som en fullkomligt odödlig evergreen. Men eftersom vi talar om någon vars låtar alltid kommer att vara med oss sker det förstås som den mest naturliga sak i världen.