Bästa albumen, första halvåret 2019

1. Amyl and The Sniffers

Amyl and The Sniffers

Rough Trade/Playground

Gacked on anger. Den storskaliga arena/festivalrocken må vara en fars men på klubbnivå idkar Motörhead och riot grrrl samkväm på det mest underbart uppviglande arbetarklassvis.

2. Dalaplan

Du går aldrig ensam

Beluga

Inte riktigt Kal P. Dal, inte riktigt Wilmer X, inte riktigt Stry, inte riktigt Bäddat För Trubbel, men Dalaplan verkar definitivt i samma malmöitiska tradition med en form av självförbrännande utsatthet som i dag är sällsynt i svensk rockmusik. Har varit lovande flera år men på »Du går aldrig ensam« får vi även en laddning låtar vi aldrig vill sluta spela.

3. Bill Callahan

Shepherd in a Sheepskin Vest

Drag City/Border

Ingen lär älska allt på denna dubbel men många kommer finna sig fängslade av det mesta. Mildare och varmare än vi är vana vid, om än obarmhärtigt självgranskande.

4. The Comet is Coming

Trust in the Lifeforce of the Deep Mystery

Impulse!/Universal

London-jazzen och Shabaka Hutchings fortsätter leverera livselixir. Låter som sitt omslag. Du vill aldrig återvända hem sedan. Kommer förmodligen heller inte göra det, åtminstone svårligen i samma skick som före avfärden.

5. Billie Eilish

When We All Fall Asleep, Where Do We Go?

Darkroom/Interscope/Universal

En av de mest jordskakande mutationerna sedan Elvis, eller åtminstone sedan Prince. På helgens Lollapalooza-festival visade Billie Eilish, sjutton, att hon lätt kan manövrera enorma publikmassor. Ifall framtidens arenarock låter så här vill även jag vara med. Låt nu ingen klåfingrig, själadödande och kreativitetsdämpande branschcynism få förstöra detta.

6. Leo Rondeau

Right On Time

Leo Rondeau

Honkytonk med hjärta, glimt i ögat, melodier, gästspel av Margo Price och en förödande vacker Blaze Foley-tolkning. Behövs ju inte så jävla mycket mer.

7. Angel Bat Dawid

The Oracle

International Anthem

Förhäxande och andlig frijazz med inslag av gospel, opera och vibrationer vars härkomst omöjligen går att identifiera, någon? Jodå. Ni kommer vilja.

8 I.B. Sundström

1592

Vlad

Tar du dig förbi det åtta minuter långa ambientspåret till inledning står du inför en av de märkligaste och vackraste svenskspråkiga skivorna i mannaminne.

9. A.A. Bondy

Enderness

Fat Possum/Border

Sorgestund vid civilisationens slutstation.

10. Sharon Van Etten

Remind Me Tomorrow

Jagjaguwar/Playground

Viss överproduktion kan bara delvis dölja en av vår tids mest begåvade vokalister och låtskrivare, som ju klarar av att skapa de allra mest intima vardagsdramer bara genom att öppna sin mun.

11. Flying Lotus

Flamagra

Warp/Border

Funken som den skulle ha blivit, ifall nu inte jordens undergång stod för dörren och snart lät hela skiten brinna upp.

12. Boogie

Everythings for Sale

Shady/Interscope/Universal

Sordinerad och avskalad hiphop från Compton-bördig Eminem-skyddsling. Den nedtonade desperationen lämnar ingen ifred.

13. Solange

When I Get Home

Columbia/Sony

Kärleksförklaring till Houston som är så tillbakalutad att låtarna ibland helt försvinner i den soldåsiga viben. Likafullt vill du gärna stanna där. Har du inget behov av snabba kickar är det spännande att se vart allt leder och även om det stundom inte leder någonstans alls är det trivsamt att bara få vistas mitt i idén.

14. Julia Jacklin

Crushing

Transgressive/PIAS/Border

Ett sjumilakliv framåt från debuten som var fin men lite vacklande. Begåvningen från Blue Mountains utanför Sydney släpper lyssnaren nära inpå, nära men inte för nära. Integriteten är intakt. Lyssna på »Body«, för exempel.

15. Cate Le Bon

Reward

Mexican Summer/Border

Lustfylld verklighetsflykt.

16 Karl Hund

My Skies are Yours

Doghaus

Västsvensk psykpop för hängmattan.

Plus, strax bakom: Vilma Flood, Altin Gün, Robert Forster, Mannequin Pussy, The Coathangers, Strand of Oaks, Slowthai, Jenny Lewis, Faye Webster, Stella Donnelly, Honungsvägen, Better Oblivion Community Center, Joshua Redman, Willie Nelson, Ezra Collective och några till jag inte kommer på här och nu.