Borta men rytmen dröjer sig kvar
Några ord om vår gemensamt tillverkade takt.
När artister vi tycker om går bort förlorar vi inte låtarna eller minnena, ty dessa finns ju fortfarande. Med de fallna favoriternas uteblivna närvaro går vi däremot miste om trygghetskänslan av att leva jämsides med de som format oss och ingjutit en tro på att vi är annat än värdelösa. Vi överlever, åtminstone ett tag till, men förlorar orienteringen lite grann en tid – eller för alltid. En del skulle nog säga att vi rentav tappar en bit av oss själva, slår av på en gemensamt tillverkad takt.
Visst kan nya darlings tillkomma men det är ovanligt att de som släpps in en bit upp i åren får en betydelse i nivå med de som kom in i bilden tidigare under livsresan. Alldeles oavsett kan ingen ersätta någon annan. Det nya kan bli bra, men det blir aldrig samma.
Jessi Colter, countryvokalisten som i många år utgjorde äkta hälft till en viss Waylon, skrev i sin självbiografi att varje förhållande har sin egen rytm. Det finns sådant som kommer in och stör, och den kan så klart modifieras över tid, men så länge relationen fortgår finns unison rytm. När pakten når vägs ände tenderar rytmens efterdyningar att fortsätta dra i de inblandades nervtrådar som en påminnelse om vad man var tillsammans men inte är på egen hand.
Började tänka på och sedermera läsa om vilka musiker som lämnat oss sedan millennieskiftet (några men långt ifrån alla syns i bifogat bildkollage). Listan över namn blev lång, närmast oöverblickbar. Många lade du knappt ens märke till när de stupade, andras bortgång tog hårt och känns än i dag, en del gjorde tidstypisk musik som knappast lever vidare, vissa skapade tvivelsutan för evigheten, alla var med och bidrog till det som nu är.
Lika mycket som du tar intryck från familj, uppväxt, vänner och kärlekar präglas i alla fall en del av oss av vilken musik vi lyssnar på. Det är skrämmande att leka med tanken på ett liv där musiken inte hade funnits med och spelat någon roll. Det är nästan lika läskigt att leka med tanken på ett liv där du hade haft helt andra musikaliska preferenser och husgudar eftersom musiken en gillar i så hög grad har fört med sig kompisar, möten, resor, situationer, ibland även insikter och utblickar du omöjligen skulle vilja ha varit utan, kanske inte hade överlevt utan, alldeles oavsett hade du utan dem varit en annan.
Vem? Törs du inte ens börja tänka på. Det vore ett liv med ett annat jag, ett annat du, ett aldrig infriat vi.