Sisso: Mateso

Aaaaaaaahhh!!!

Första gången jag hörde den tanzaniska musikstilen singeli skrek jag rakt ut.

Det var det enda sättet jag kom på för att externalisera alla känslor  av kärlek, förvirring, upphetsning och nyfikenhet som plötsligt uppfyllde mig.

Så här i efterhand kan jag förvånas lite över att jag inte började spontandansa också. Å andra sidan är det ju inte helt lätt att omedelbart hitta rytmen i något som då och då når upp i 300 bpm.

Singeli uppfanns, som du säkert vet, i Dar es-Salaam någon gång om och kring år 2006. Men det var först för två år sedan – i samband med släppet av samlingen »Sounds of Sisso« (Nyege Nyege Tapes) – som den nådde allmänna europeiska breddgrader.

Personligen måste jag dock levt under en bergskedja då, för jag totalmissade både »Sounds of Sisso« och allt som följde på den, till exempel Kate Hutchinsons finfina The Guardian-reportage »’This cuts across society’: how singeli music went from Tanzania to the world« (17/12 -18) och boilerroom.tv-skribenten Sirin Kales mycket informativa artikel »Singeli: East Africa’s New Wave« (12/11, -18).

Nej, min introduktion till singeli kom i stället i form av Dukes makalösa LP »Uingizaji Hewa« (Nyege Nyege Tapes), som såg dagens ljus i våras.

Nåväl, bättre sent än aldrig.

Mycket har alltså redan skrivits om hur singeli är en vidareutveckling, en mutation av ett gäng lokala tanzaniska genrer som bongo flava, mchiriku, taarab och segere. Somliga tyckare vill även göra gällande att det finns likheter mellan singeli och gabber, men jag vet inte, jag… Visst, både gabber och singeli har kompromisslösa, obevekliga kvaliteter/energier och ofta fullkomligt vansinniga tempon. Däremot är singeli – till skillnad från gabber – en intrikat, tankeväckande konstart. Ska man nödvändigtvis jämföra singeli med något västerländskt tycker jag därför Steve Reichs minimalism ligger närmare till hands.

En sak är i alla fall säker: Närmar du dig singeli i tron att du kommer att få höra något du hört förut lär du få dig en smärre chock.

Sisso ‎– eller Mohamed Hamza Ally som han egentligen heter – är en av hörnstenarna i hela singelifenomenet. Sålunda är det inte särskilt förvånande att »Mateso« – hans fullängdsdebut på det synnerligen tongivande, Uganda-baserade skivbolaget Nyege Nyege Tapes – är en av de absolut bästa singeliplattorna hittills. (Åtminstone som jag har hört.)

Framför allt älskar jag hur Sisso pusslar ihop alla sina kortkorta loopar till en sjukt svängig, livsbejakande och melodiös helhet. Att stapla en tre-fyra olika, nästan snabbspolade percussionspår ovanpå varandra och därefter kombinera dem med allt från tumpiano- och synthslingor till röstsamplingar, visselpipor och djupa basljud borde liksom inte gå… men herregud vad det går. Att Sisso dessutom aldrig tycks få slut på idéer och infall gör att han lyckas hålla ens intresse uppe i de skoningslösa sjuttiotvå minuter som LP- och bonuskassettversionen av »Mateso« varar.´

Frågan är bara hur man följer upp en skiva som »Mateso«?

Min bild av Sisso är att han inte är en person som vilar på sina lagrar, så förmodligen sitter han i sin lilla studio i Dar es-Salaam-förorten Mburahati just i detta nu och filar på än mer briljant singeli.

Jag ser fram emot att skrika rakt ut när jag premiärlyssnar på den.

Tills dess fortsätter jag att sluka »Mateso« – en av mitt livs största musikupplevelser.