ARKIVRECENSION Silver Jews: Silver Jew [DVD]

»Det vore intressant att se dokumentären som filmaren Michael Tully gjorde om Berman när Silver Jews spelade i Israel 2006.«

Så skrev PM Jönsson när han i Sonic #41 recenserade »Lookout Mountain, Lookout Sea«, Silver Jews sjätte album. »Suget efter filmen – ’Silver Jew’ – är naturligt om man följt Silver Jews i många år. Vem är David Berman? Även om det går att hitta ledtrådar i låtarna är han en ganska gåtfull figur. Musiken kan verka loj och lunkande – men texterna öppnar många dörrar.«

När jag för första gången läste PM:s resonemang nickade min skalle till, automatiskt och instämmande. »Silver Jew« var då en het, framemotsedd önskan.

Nu, nästan ett halvår senare, har jag äntligen lyckats omvandla längtan till praktik; tagit del av »Silver Jew«.

Och det var ett bevittnande som drog besvikelse i sina spår.

Men mer om det senare, först en introduktion.

1990, Hoboken, New Jersey. Några gentlemän vid namn David Berman, Stephen Malkmus och Bob Nastanovich bor tillsammans i en källare, under ett gäng vilda tonåringar som festar nätterna igenom. Faktiskt utmärkta levnadsvillkor; genom att tillämpa »vi klagar inte på er om ni inte klagar på oss«-regeln frigörs möjligheter för de tre att musicera när som helst på dygnet. Resultatet av dessa sessioner – ett gäng låtar inspelade på en billig diktafon av märket Sony – skickas sedan till vännen Dan Koretzky, ena hälften bakom det nystartade skivbolaget Drag City. Dan gillar vad han hör, så två år senare ger han ut vinylsjuan »Dime Map of The Reef«. Silver Jews är ett faktum.

Från denna blygsamma begynnelse – det var aldrig riktigt meningen att utomstående skulle nås av tonerna David, Stephen och Bob skapade där i undervåningen – har Silver Jews vuxit till en internationell angelägenhet. Stephen och Bob valde visserligen att efter fullängdsdebuten »Starlite Walker« (Drag City, 1994) lägga fokus på Pavement, men David fortsatte. Tidigare i år släpptes, som sagt, hans sjätte album.

Vi är många, vi som följt honom hack i häl på resan. Davids musik – en solbakad blandning av country, Lou Reed och klassisk rock – är ju så inbjudande, sätter hjärtat i stilla brand. Lyriken han författar tål att studeras noga, det är inte för inte hans poesisamling »Actual Air« sålts i över tjugotusen exemplar.

Dessutom är han en man med principer, en man som lever det självvalda livet. Beundransvärd kompromisslöshet, dock med ett aber; förutom några strögig inför bjuden publik verkade »liveshow« vara ett ord uteslutet ur Davids vokabulär. För oss fans en prekär situation, en ständig kamp mellan respekt och lusten att se Silver Jews stå på scen.

2005 fick dock David en uppenbarelse, omfamnade judendomen och beslutade sig i vevan för att ägna följande år åt turnerande. Det sistnämnda ett aningen plötsligt infall som bland annat tog honom och hans bakgrundsband till Israel; 10 juli beträdde han Tel Aviv-stället Majumanas tiljor, nästa kväll var det The Patiphones tur, samma stad. Dagen därpå, besök i Jerusalem.

Dessa tre datum är de som – skakigt och semestervideoaktigt – dokumenteras av »Silver Jew«. Femtio minuter av konsertsekvenser sida vid sida med sight-seeing, annat turistande och prat.

Så långt, allt väl. Dock, in med DVD:n i maskineriet och snart uppenbarar sig ett gäng problem. Ett är ljudet. Nog för att jag en lo-fi-tillskyndare av rang, men volymnivåer får inte fluktuera som de gör i »Silver Jew«. Vissa dialoger uppslukas helt av miljön runt omkring. När nu Michael Tully och kompani fick klartecken att göra den första filmen med David Berman i huvudrollen, borde de inte direkt sprungit ut och införskaffat åtminstone en mygga?

Sedan har vi »Vem är David Berman?«-frågan som PM ställde, den förblir svarslös. Är man det minsta bekant med David och Silver Jews serverar »Silver Jew« inget revolutionerande. Är man obekant med David och Silver Jews misstänker jag att »Silver Jew« är totalt obegriplig.

Sist men långt ifrån minst, konflikten som stavas »Israel-Palestina« snuddas vid i förbifarten, men vad jag uppfattat nämns inte ens Palestina vid namn. Kanske är det mycket begärt att en rulle av den här kalibern ska ta sig an världsfrågorna på djupet, men ett någorlunda övergripande perspektiv tycker jag hade varit en bra idé.

(I sammanhanget och inom parentes kan jag också flika in att extramaterialet – Silver Jews-dängorna »I’m Getting Back into Getting Back into You« och »Let’s Not and Say We Did« ovanpå bortklippt och nedsaktat material – är väldigt mistligt. Förutsatt att man inte av någon outgrundlig anledning vill skåda Silver Jews-medlemmar dansande klä på sig eller framföra osmakliga Hitler-parodier.)

Nåväl, detta om detta och nog pessimism. »Silver Jew« innehåller även positiva saker, det är exempelvis alltid kul att se Silver Jews uppträda, även om klippen från konserterna kunde varit flera och längre. Scenen där David försöker köpa en tuggleksak till sin hund är jättekul, scenen där han uppfylls av Västra muren, klagomuren, är stark. Ömheten som genomgående visas mellan äkta paret Cassie Berman (även basist i Silver Jews) och David är bevis för kärlekens kraft. Så fort David berättar om hemmet i Nashville, Tennessee, målas bilder upp framför ens ögon. Många tänkvärda saker sägs, de för oss dock inte närmre David, som sagt.

Någon gång hoppas jag dokumentären som orsakade drömmeri kommer bli verklighet. Tills dess får jag väl nöja mig med »Silver Jew«.

»Älska din granne, även om han spelar trombon«, som mina judiska vänner skulle sagt.