Karneval varje kväll
Foto: Eva Edsjö
Precis som på åttiotalet då lovers rock skapade en egen gren inom reggae kommer nu en ny generation artister som blandar brittisk klubbkultur med det senaste från Jamaica. En utlösande faktor bakom de senaste årens musikaliska explosion var upploppen 2011. Johan Apel Röstlund beger sig till ett London där dancehall är hetare än någonsin. (Ur Sonic #70, september 2013.)
En blåsig torsdagförmiddag på en tvärgata till Brick Lane i östra London börjar folk sakta släntra in på puben för den obligatoriska lunchpinten. Turister och byggarbetare samsas om platserna på uteserveringen. Från baren strömmar musiken ut och dränker ljudet av grävskoporna ett kvarter bort. Området sjuder av liv och nya planer, men just där och då känns det som att tiden på många sätt står still. Musiken som spelas, från den fenomenala albumserien »London is the Place for Me«, ger en känsla av hur det var i den brittiska huvudstadens ytterområden 1948 – bara några år efter krigsslutet då den första båten med karibiska migranter anlände till hamnen i Tilbury, några mil utanför London längs floden Themsen. Ombord fanns drömmar om en drägligare tillvaro och känslan av framtidsoptimism. The Empire Windrush, som fartyget hette, kom att bli en milstolpe i den brittiska nittonhundratalshistorien och på många sätt startskottet för landets, och därigenom även resten av världens, populärkultur.
Över Atlanten spreds mento, calypso och mambo. Musik som i Karibien några år senare skulle utvecklas mot ska, reggae och så småningom dancehall.
I de södra och västra delarna av London där majoriteten av de jamaicanska migranterna bosatte sig satte musiken snabbt sin prägel på stadsdelarna. Små soundsystems började spela på gatorna efter kyrkobesöken om söndagarna och nypressade vinylsinglar skeppades med båtar till de lokala skivbutikerna. Bluebeat blev det inhemska begreppet för vad man på Jamaica kallade ska. Upptempo med karaktäristiska blåssektioner och ofta skämtsamma sångtexter.
I dag, drygt sextio år senare, präglar karibisk och framför allt jamaicansk musik fortfarande nästan allt som snickras ihop och sedan sprids via nätet hemma från vardagrumssofforna framför de uppfällda datorerna runtom i England. I stort sett alla nya beats som produceras härstammar på något sätt från legendariska producenter som Lee Perry, King Tubby och Bunny Lee. Samtidigt pågår en förnyelseprocess, människor som aldrig tidigare har varit intresserade av reggae frekventerar klubbar och spelningar.
Dancehall har under de senaste åren blivit alltmer accepterat och många av klubbarna i London har flyttat från underjorden till att bli mer eller mindre mainstream. För bara tio år sedan ett otänkbart scenario.
– Det märks tydligt att dancehall är populärare än på länge. Förr kom polisen så fort man ordnade en fest. Då var scenen väldigt underground och sågs som farlig av både den breda klubbpubliken och bokare, säger Fire Man från det Brixton-baserade soundsystemet Young Ones Ent och fortsätter:
– Nu, mycket tack vare Youtube och andra digitala kanaler, har musiken spridit sig till folk som annars aldrig skulle kommit i kontakt med reggae. Vilket naturligtvis gör att efterfrågan blir större och festerna fler. Det finns så otroligt många talanger och det dyker hela tiden upp nya.
Han befinner sig bakom disken på Blacker Dread, en klassisk skivbutik för jamaicansk musik, alldeles i utkanten av Brixton Market inte långt från huvudgatan Atlantic Road som skär genom området. Dörren står som vanligt på glänt. Vid kassan hänger ytterligare fyra–fem män över en dator och försöker överrösta musiken. Fire Man berättar att affärerna går bättre än på länge. Han får fler spelningar, kan ta ut mer i gage, märker att musiken hela tiden fortsätter att växa och utvecklas. Från internetbaserade radiostationer till klubbkvällar och via sociala medier in i folks vardagsrum.
I just Brixton har den jamaicanska musiken visserligen alltid levt sitt eget liv oberoende av vad som hänt i resten av staden. Stadsdelen är Storbritanniens svar på Harlem. Ett centrum för Londons afrokaribiska kultur sedan decennier tillbaka och med en stolt historia av musik, politiskt engagemang och gatukultur.
Men det rör på sig på betydligt fler ställen. Även inne i Soho och de centrala delarna av staden märks det nu tydligt vad som har hänt de senaste åren. Samma kväll ringlar kön lång till den lilla baren The Social på Little Portland Street. Det är onsdag och dags för den traditionsenliga Hot Wuk Wednesdays-klubben. Bakom arrangemanget står killarna i det kanske mest inflytelserika dancehallkollektivet i hela Storbritannien just nu. Med visselpipor, tonvis av energi och stundtals magiska dubplates och remixer levererar The Heatwave varje vecka fester runtom i Storbritannien.
– Vi har gått från att spela för femtio personer på små obskyra källarklubbar till att fylla dansgolv med tusentals människor på festivaler och stora dansställen, säger Gabriel Heatwave som var med och grundade kollektivet för tio år sedan.
– Det är grymt, i dag kan man höra dancehall överallt och kulturen är definitivt starkare nu än på väldigt länge. Gapet mellan åttio- och det tidiga nittiotalets brittiska dancehallartister är fyllt och det märks på intresset. Folk vill inte bara höra det senaste från Jamaica, utan även det som kommer härifrån.
The Heatwave har som motto att förvandla varje kväll till en karneval. Förra sommaren pratade i stort sett alla besökare om deras spelning på lastbilsflaket vid den årliga Notting Hill-karnevalen. Och det var långt ifrån endast jamaicanska artister som pumpades ur de gigantiska högtalarsystemen.
En av de största stjärnorna på Londons dancehallhimmel just nu är Gappy Ranks, eller Jacob Lee Williams som han egenligen heter. Han gästar ofta Heatwave-festerna och beskriver i sina texter livet hemma i Harlesden i nordvästra London. En socialrealism som på många sätt påminner om det sena sjuttiotalets reggaeartister från staden, som halvt bortglömde Delroy Washington eller de på den tiden så politiskt medvetna och trendsättande Aswad – en av Storbritanniens största och mest inflytelserika reggaegrupper genom tiderna. Men det är naturligtvis också omöjligt att inte dra paralleller till den inhemska dancehallscenens pionjärer; Top Cat, Tippa Irie, Smiley Culture, Papa Levi.
Gabriel Heatwave förklarar att många av de människor som nu har börjat strömma till festerna är gamla fans av grime och drum’n’bass. Via dancehall börjar de förstå musikens rötter och att allt nytt som produceras på ett eller annat sätt går tillbaka i tiden och vad som hände på Jamaica för snart ett halvt sekel sedan. Ekon, skruvade rytmer och pulserande basgångar hittas i all modern dansmusik och London har alltid legat i framkant när det gäller den utvecklingen. Att både uppfinna något eget och tänja på gränserna för vad som redan finns.
– Det var ett tomrum under ganska många år, säger Gabriel. Men det förändrades när Gappy Ranks slog igenom för fyra–fem år sedan. Tidigare kunde det kännas som att man var tvungen att ha rötterna i Karibien för att kunna vara en del av scenen här. Allt var väldigt underground och det var svårt att veta var festerna hölls. I dag är det verkligen inte så. I var och varannan liten stad på landsbygden sitter ungar och producerar dubstep på sina datorer. Då är det klart att de till slut halkar in på reggae och dancehall.
Det hinner inte gå många signaler innan Gappy Ranks svarar. Han ber mig ta tunnelbanan bort mot Shepherd’s Bush Market och vi bestämmer plats på en pub i närheten av White City där han först måste fixa några saker.
– Ge mig tio minuter så ringer jag tillbaka, men sätt dig på tunnelbanan så länge, förklarar han och låter stressad på rösten.
Det går en timme men inget händer. Jag ringer tillbaka men möts bara av en telefonsvarare. Tittar på klockan igen och plötsligt är det tre timmar sedan han skulle ringa. Jag promenerar sakta tillbaka mot tunnelbanan för att dra ut på tiden om han skulle ringa. Men inget händer.
När planet lyfter mot Stockholm två dagar senare har Gappy fortfarande inte hört av sig.
Curtis Lynch parkerar bilen något kvarter från uteserveringen vid Brick Lane och skyndar sedan in för att beställa en energidryck i baren. Han är producent, driver skivbolaget Necessary Mayhem och har jobbat med flera av de mest tongivande dancehallartisterna i London. Han menar att staden har fått ett eget sound som på många sätt skiljer sig från hur det låter på Jamaica och i andra delar av världen.
– Det har alltid funnits folk här som fört reggaemusiken framåt, säger Curtis. Men något speciellt har hänt de senaste fem–sex åren. Jag tror aldrig det har varit så mycket folk på klubbar där det spelas reggae som det är nu. Artister som tidigare spelat för en liten men hängiven publik börjar nå ut till den breda massan, blir bokade till festivaler och så. Titta på Gappy Ranks och Mr.Williamz, plötsligt lockar de en helt ny publik. Det roliga är att även om folk inte köper skivor på samma sätt längre, många har helt enkelt inte råd, är det fler än någonsin som kommer på spelningarna. Det behöver inte ens vara en stor artist eller DJ, det är alltid packat där det spelas dancehall. I alla delar av staden dessutom, det spelar ingen roll vart man går.
Curtis Lynch, som växte upp i ett London-hem där föräldrarna spelade Gregory Isaacs blandat med Marvin Gaye och där han i kvarteret ständigt kunde höra Burning Spear och Dennis Brown, tror att dancehallscenen kommer fortsätta växa de närmaste åren. Han säger också att det börjar bli dags för Storbritannien att ta fram en egen internationell stjärna. Själv ser han gärna att det blir en kvinnlig artist. För precis som under roots-perioden i slutet av sjuttiotalet är dancehall- och reggaescenen fortfarande kraftigt mansdominerad.
Våren 2010 publicerade The Guardian ett långt reportage under rubriken »A funky new era: why women MCs are ruling UK clubs again«, ändå är det påfallande sällan som kvinnor syns i de här sammanhangen.
– För mig var det först när jag hörde tjejer som Lady Saw och Tanya Stephens i mitten av nittiotalet som jag förstod att det här kunde faktiskt även jag göra. Jag hade också en fantastisk lärare på min skola som peppade mig och köpte in grejer så vi kunde börja producera beats, säger Lady Stush som just nu är högaktuell med singeln »Cyan Tell Mi Nuttin«.
Stush, uppvuxen i södra London, är sedan några år tillbaka sajnad av anrika Island Records.
– Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att det har varit någon nackdel för mig att vara tjej, jag har alltid fått respekt för det jag gör och nya producenter hör hela tiden av sig med idéer. Därför är det kul att fler och fler intresserar sig för dancehall. Även om jag inte är nöjd förrän vi får höra den här musiken på morgonprogrammen i radio och TV som vilken annan popmusik som helst. Men jag tror att vi är på rätt väg.
Just nu arbetar Lady Stush med nytt material och hoppas kunna släppa ett album i början av nästa år. Samtidigt ser hon hela tiden hur scenen i London växer, hur fler artister tar plats.
– Förr var det bara fokus på en åt gången, men titta bara på artister som mig, Lady Chann och Mr.Williamz. Alla har sina fans och alla kan samarbeta, det gör att det händer mer. Det blir fler klubbar, spelningar och fester.
Lady Chann tillhör precis som Stush en ny generation dancehallartister som slagit igenom de senaste åren. Även hon tror att den brittiska scenen har mycket att vinna på att spelas sida vid sida med annan musik på klubbar och nätet.
– På Jamaica är det bara dancehall som gäller, säger hon. I Europa har vi så mycket annat, vi tar in alla influenser och skapar någonting utifrån det. Och det är precis så jag vill ha det. Nya impulser och samarbeten är viktigt för utvecklingen, för att allt inte ska stanna av.
Lady Chann har sin bild av när allting vände. När brittisk dancehall tog steget upp från underjorden och blev mer eller mindre accepterat bland klubbpubliken.
– När Stylo G släppte »Call Mi Yardie« tände det till på riktigt, säger hon. Man, he smashed up the place with that tune. Det var precis vad som behövdes och nu är det bara att hoppas att vi kan hålla lågan brinnande.
Jason McDermott, som Stylo G egentligen heter, föddes 1985 i Spanish Town nära huvudstaden Kingston på Jamaicas sydkust, men flyttade till Storbritannien vid femton års ålder och blev tillsammans med sin yngre bror Kodi Starr snabbt en viktig del av södra Londons reggaescen. Med låten »Call Mi Yardie« från 2011 tog karriären fart på allvar och han stod högst upp på Usain Bolts önskelista då artist skulle väljas till firandet av de jamaicanska sprintframgångarna i London-OS förra året (Stylo G spelade senare in hyllningslåten »Bolt«).
Efter att ha tagit tunnelbanan ut till Chiswick i västra London promenerar jag längs villakvarteren bort mot 3Beat Records kontor på tredje våningen i det kommunala hyreshus som gränsar mot motorvägen M4. Utanför står en kille och röker en cigarett. Det visar sig vara Richie Flores som bland annat är manager åt den svenske producenten Adde Instrumental och även har ett finger med i spelet kring Stylo G.
– Det händer otroligt mycket här just nu, allt går framåt väldigt fort, säger Richie och tittar bort över gatan där Stylo G kommer gående i svart kostym, solglasögon och guldörhängen.
På Youtube och diverse musikbloggar har hajpen kring hans singel »Soundbwoy« varit enorm. Videon hade långt innan släppet visats över 270 000 gånger, under Notting Hill-karnevalen i augusti pumpades den ständigt från olika högtalarsystem och intresset har även spridit sig utanför Storbritannien.
Men så har Stylo G att brås på – han är son till den legendariske dancehall-deejayen Poison Chang som mördades under en USA-turné 1998, endast trettiotre år gammal.
– Pappa hörde till de riktigt stora i vårt område, säger Stylo G. När jag var sju år lät han mig vara med och uppträda på scen. Jag växte upp med artister som Bounty Killer, Cutty Ranks och Ninjaman, och jag har alltid vetat att det är det här jag vill göra. Tyvärr gick pappa bort när jag var tretton. Två år senare bestämde mamma att vi skulle starta ett nytt liv någon annanstans så vi flyttade hit, till södra London. Det var en chock för mig, en stor omställning, att komma från Jamaica, mer eller mindre ett u-land, hit till Europa.
– Men ganska snart upptäckte jag att det fanns ett stort intresse för reggae och dancehall även här. Just då kanske det inte hände så mycket på den scenen, dominerade gjorde äldre artister som Maxi Priest och Tippa Irie. Men det fanns också människor som ville höra något nytt. Och det var väl så min generation kom in i bilden. I dag har man dessutom helt andra förutsättningar att nå ut. Det har blivit lättare för artister som mig och Gappy Ranks att få uppmärksamhet.
Själv fokuserar Stylo G helst på framtiden. Inom kort hoppas han kunna släppa sin första EP. 3Beat har ett distributionsavtal med Universal och med ett storbolag i ryggen finns större möjligheter att nå ut, även om det mesta i dancehallväg fortfarande släpps digitalt.
– Förhoppningsvis kommer jag längre fram kunna starta ett eget bolag och hjälpa nya artister att slå igenom, säger han. Jag vill göra för dancehall i Storbritannien vad Jay-Z har gjort för hiphop i USA. Det är här jag har min familj, det är här jag lever och det är här jag måste skaka fram pengar. Och jag är definitivt på väg, you know.
Skivbutiken Dub Vendor, en institution för reggaefantaster världen över, tvingades sensommaren 2011 att slå igen verksamheten ute i Clapham Junction. Affären förstördes delvis under upploppen som skakade huvudstaden samma sommar och trettiofem års verksamhet förvandlades över några tumultartade nätter till en sajt i stället för att som tidigare vara en mötesplats för alla som ville uppdatera sina skivsamlingar med det senaste inom roots, dub och dancehall.
Nu har en liten del av butiken hyrt in sig längst in i BM Musics lokaler i Soho. Bland högarna med vinylsinglar och flyers står Papa Face, en levande legend inom Londons reggaescen och i egenskap av klubbarrangör, DJ och expert del av den musikaliska utvecklingen i staden i drygt fyrtio års tid.
– Reggaescenen just nu är väldigt progressiv, säger han. För den som vill höra det senaste finns det i dag betydligt mycket mer att välja jämfört med hur det var tidigare, förklarar han och pekar på affischerna som hänger efter den ena väggen ovanför skivhyllorna.
Där görs reklam för allt från klassiska skaklubbar till den senaste dancehallmusiken. Dessutom, förklarar Papa Face, lever fortfarande dubscenen i London med stora soundsystem som Channel One, Saxon och Jah Shakas. Spelningar och fester ordnas i allt från tomma lunchrestauranger i öde industriområden till nyöppnade nattklubbar och trendiga barer.
– Alla som snöade in på dubstep för några år sedan verkar ha gått vidare till reggae, säger Papa Face. I många avseenden en naturlig utveckling. Vi säljer fortfarande vinylskivor och den digitala tekniken har gjort det enklare för både producenter och konsumenter. För tjugo år sedan gick folk och lyssnade på band, i dag behövs det inte mer än en dator för att fylla ett dansgolv. Det blir på något sätt både enklare och mer autentiskt.
Inte bara butiksägare påverkades av upploppen som startades sedan den tjugonioårige småbarnpappan Mark Duggan skjutits ihjäl av tungt beväpnad polis i samband med ett ingripande i Tottenham i norra London för drygt två år sedan. Även musiken tog en ny riktning. Återigen höjdes röster som krävde social rättvisa, som protesterade mot rasism och brutalt polisvåld. Precis som efter kravallerna vid Notting Hill-karnevalen 1976 tändes en gnista hos lokala artister och producenter.
– Det som hände sommaren 2011 påverkade många starkt, det märktes redan medan upploppen fortfarande pågick. Mitt i allt kaos spelade folk in videor och lade till sin egen musik som snabbt släpptes på Youtube. Det var verkligen på gatunivå, tillbaka till rötterna.
Den som berättar det är DJ:n och producenten Wrongtom, som under flera år har mixat dub, dancehall och brittisk hiphop på sina spelningar. Han har också jobbat med Roots Manuva, en av Storbritanniens absolut största rappare.
Wrongtom är nu aktuell med det oberoende skivbolaget Rongorock där han tänker släppa fram nya artister till sina egna rytmer. I mitten av augusti kom första singeln »Oystah Card« tillsammans med MC:n Mark Professor.
– Från 2011 och framåt har det hänt enormt mycket, säger han. Nu finns det plötsligt en mix av allt från bashment till old school-dancehall, det är skitkul.
Precis som tidigare kommer musiken från områden i staden där den afrokaribiska kulturen är starkt rotad. Ofta från eftersatta bostadsområden med trånga lägenheter och kraftigt nedmonterad samhällsservice.
– I mitten av nittiotalet var allt så jävla positivt i Storbritannien, säger Wrongtom. Ekonomin var i topp, folk hade framtidsutsikter, musiken var glad. Sedan vände det, och vad är det då som kommer – jo, musik från folk i de områden som drabbats allra hårdast.
De senaste åren har Storbritannien upplevt den hårdaste ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Arbetslösheten är rekordhög och ekonomin körd i botten. Situationen liknar på många sätt hur det var i början av åttiotalet då Margaret Thatchers nyliberala experiment slog hårt mot de svagaste grupperna i samhället. Då växte punk och den andra generationens skarörelse med skivbolag som 2 Tone fram ur de döda sovstäderna. Den här gången är dancehall och reggae på frammarsch. Men att musiken har blivit mainstream, som Gabriel Heatwave är inne på, bryr sig Wrongtom mindre om.
– Det spelar inte så stor roll, säger han. Om fem år är det säkert något annat som gäller. Men så länge jag vet att folk fortfarande kör på, för det kommer alltid att finnas ett visst underlag, är jag nöjd.
Utanför butiken i Soho börjar det skymma och jag tar tunnelbanan tillbaka till Brixton. Ur ett hål i väggen intill marknaden säljer någon skivor och som för att illustrera att Londons dancehallscen av i dag är omöjlig att ignorera spelas från högtalarna Mr.Williamz på en ljudvolym som nästan är öronbedövande. ■
ÖVERBLICK
Reggae och dancehall är till största delen en industri uppbyggd kring singelsläpp. Därför är de bästa skivorna ofta samlingar och allt det senaste hittar du snabbast på nätet. En bra CD-samling för att få en övergripande koll på den brittiska dancehallkulturen är annars det London-baserade skivbolaget Soul Jazz Records »An England Story – From Dancehall to Grime: 25 Years of the MC in the UK 1983– 2008«. Nyare grejer hittar du på sajter som junodownload.com, digital-tunes.net och scotchbonnet.net.
LÅTTIPS
Clay: London Town
Singeln som släpptes i början av augusti fick stor uppmärksamhet på nätet, inte minst tack vare den snyggt regisserade videon som visar upp en stor del av Londons vibrerande gatuliv.
Lady Stush: Cyan Tell Mi Nuttin
Stenhård dancehall som lär fylla ett och annat dansgolv framöver.
Zomboy feat. Lady Chann: Here to Stay
Ett tydligt exempel på hur den brittiska scenen de senaste åren har börjat mixa alltmer med stilar. Här möter DJ:n och producenten Zomboys skruvade dubstepbeats Lady Channs mer klassiska dancehallsound.
Stylo G: Soundbwoy
Årets största dancehallhit från London. Hajpen kring Stylo G fortsätter att växa.
Mungo’s Hi-Fi feat. Soom T: Jump Up Quickly
Även Skottland har en minst sagt levande reggae- och dancehallkultur med centrum i Glasgow. Alltid lika hyperproduktiva Mungo’s Hi-Fi släppte i somras en EP med Soom T. Tillbakalutad Eek-A-Mouse samplas och blandas med digitala rytmer, och bakom mikrofonen står en av de största kvinnliga dancehallartisterna i Storbritannien just nu.
Mark Professor & Wrongtom: Oystah Card
Släpptes som första låt på den nystartade etiketten Rongorock i mitten av augusti. Tar den brittiska dancehallscenen tillbaka till hur den lät under det tidiga nittiotalet.
LYSSNA PÅ LONDON DANCEHALL!
På sonicmagazine.com har vi satt ihop en Spotify-spellista med ett urval av de senaste årens bästa brittiska dancehallmusik.
KLUBBAR
Hot Wuk Wednesdays
Varje onsdag förvandlas källaren till den lilla baren The Social i Soho till en minikarneval med visselpipor, romdrinkar och det absolut senaste från London och Jamaica. Bakom klubben står DJ-kollektivet The Heatwave som dessutom ofta bjuder upp lokala dancehallstjärnor på scenen.
Adress: 5 Little Portland Street
Plan B
På Plan B i Brixton hörs de absolut bästa DJ:erna inom dancehall och reggae på någon av alla klubbar som regelbundet återkommer. Brixton är dessutom klassisk reggaemark i Storbritannien och väl värt ett besök inte bara för klubbarna.
Adress: 418 Brixton Road
SKIVBUTIKER
Dub Vendor
Finns nu längst in i BM Musics lokaler mitt i Soho. Sedan länge stadens mest legendariska skivbutik för reggae och dancehall. Hit kan du gå inte bara för att köpa skivor, utan också för att få reda på allt som händer på Londons reggaescen. Har också en utmärkt sajt.
Adress: 25 D’Arblay Street
Peckings Studio 1
Har tusentals vinylsinglar i sortimentet. Basen i den lilla butiken i Shepherd’s Bush är öronbedövande hög. På helgerna kan kön ringla lång fram till kassan men du får garanterat hjälp att rota fram det bästa du förmodligen aldrig tidigare hört. Personalen är otroligt hjälpsam och du behöver aldrig vara rädd för att fråga vad det är som spelas.
Adress: 81 Askew Road