Daniel Johnston

Ibland spenderar jag regntunga nätter med att fundera på vilken tid eller plats i musikhistorien jag allra helst skulle vilja besöka. En poänglös och äckligt nostalgisk – men väldigt rolig – sysselsättning i brist på intressanta TV-program eller fästmön.

Hittills har jag bland annat kommit fram till att jag gärna hade varit en fluga på väggen på Paul Oakenfolds klubb Spectrum i London i slutet av åttiotalet, i Dallas-studion där Robert Johnson den 20 juni 1937 spelade in »Hellhound On My Trail«, i Grandwizard Theodores hus den dagen 1977 då han råkade uppfinna scratching och i Louder Than You Think Studios 1989 för att se hur det gick till när Pavement snubblade fram sjutummaren »Slay Tracks (1933–1969)«.

Men de senaste månaderna har en fantasi dominerat – jag har önskat att jag befunnit mig i Austin, Texas, i början av åttiotalet. Då gick nämligen en man vid namn Daniel Johnston runt på stadens gator och gav bort sina egna heminspelade kassetter. Ombord på en buss, stående framför ett skyltfönster, när som helst har jag kunnat sluta ögonen och börja spela upp en film. Alltid samma: jag springer in i Daniel på ett Wendy’s, hans bruna hår är rufsigt, skägget på den begynnande dubbelhakan tre dagar gammalt, mörka ögon som verkar kunna bränna hål i stål ser rakt igenom mig. Vi pratar om hur bra Poison 13 är över pommes frites och han ger mig ett exemplet av »Hi, How Are You«, hans senaste utgåva. Sedan går vi hem till honom, ett hem jag vet kommer lukta läsk och mentol-cigaretter. Väl där spelar Daniel en låt han just skrivit på sitt piano. Han frågar vad jag tycker, jag svarar att det är det bästa jag någonsin hört och han säger: »vänta, då ska jag spela in den åt dig«.

»I was living in a devil town

Didn’t know it was a devil town«

(ur »Devil Town« från CD:n »1990«)

Kortfakta. Daniel Johnston föddes 1961. Under sin uppväxt bodde han bland annat i Utah, West Virginia och Houston. Just nu bor han med sina föräldrar i en villa en bit utanför Austin. När Daniel nådde sina övre tonår diagnosticerade läkarna honom som manodepressiv och genom åren har han tillbringat tid på olika psykiatriska kliniker. Men nu når han bättre än på länge, mycket tack vare att läkemedelsforskningen gjort framsteg.

Daniel Johnstons diskografi innefattar tolv kassetter, varav några har åtzrutgivits på CD, samt fem fullängdare. Alla fulla av ohyggligt vacker, självutlämnande och gripande musik till sparsmakat piano- eller gitarrkomp.

I och med hans nya album, det mästerliga »Rejected Unknown«, har Daniel återvänt till indiemarknaden efter en kort sejour hos Atlantic.

Och det är på grund av den skivan jag en varm sommarnatt finner mig sittandes på ett golv med en telefonlur i ena handen. »Om det är Daniels far som svarar så se till att varken häda eller svära, då kommer han att lägga på – han är nämligen strängt religiös«, meddelade Daniel Johnstons promotionbolag i ett mejl jag fick tidigare under dagen. »Behandla honom med vederbörlig respekt, han var stridspilot under andra världskriget.«

Mina fingrar slinter. Daniel Johnston är min idol. Får inte förolämpa någon. 0-0-1-jag börjar om. Kopplingston, äntligen. Turligt nog är det Daniel och inte hans far som svarar.

Din nya skiva »Rejected Unknown« har släppts förut, av brittiska Pickled Egg 1999, men först nu ska den få distribution i Amerika. Gillar du fortfarande skivan?

– Jag äskar den. Den producerades av min vän Brian Beattie, känd från [Austin-bandet] Glass Eye. Att spela in den tog tre år – snart kommer det att släppas en skiva med allt material vi gjorde som inte fick plats på »Rejected Unknown«. Vi hade väldigt kul. »Rejected Unknown« är ett av mina mest producerade album, med mer instrument än någonsin. Det spelades in i mitt hus. Brian tog med sig musiker dit – trummisar, gitarrister. Sedan tog han med sig tejperna tillbaka till en studio och la på stråkar. Jag är väldigt stolt över skivan, jag tycker att den låter toppen.

Det håller jag med om.

– All right!

Mina händer börjar lyda mig igen. Att prata med Daniel Johnston är inte riktigt den »Nick Kent möter Brian Wilson«-upplevelse (läs boken »The Dark Stuff« så förstår ni) som jag förväntat mig. Mer som ett första riktigt samtal med en flyktigt bekant. (Låt vara att just denna »flyktiga bekant« verkar ha druckit en kopp kaffe för mycket.) Om jag hade haft tid att blunda och starta projektorn hade min Wendy’s-scen känts mer levande än någonsin.

I artiklar som behandlar Daniel Johnston stöter man ofta på åsikten att han är en »artist för artister«. Detta stämmer till viss del, åtskilliga är de musiker som någon gång uttryckt sitt gillande inför hans verk. Butthole Surfers, Kurt Cobain, Yo La Tengo, Sonic Youth, Mike Watt, Matt Groening, Johnny Depp och Nina Persson (som gör en bra version av Daniels »Walking the Cow« på A Camp-skivan) är bara några namnkunniga exempel.

Men vem influerar Daniel?

Låt oss återvända till »Rejected Unknown«. Vad jag också gillar med skivan är omslaget som du ritat. Vilka är dina favorittecknare?

– Marvel-tecknaren Jack Kirby är min favorit. Jag har alltid tyckt om sättet John Lennon ritade på. Och Charles Schultz.

Följer du med vad som händer i Marvels universum? Köper du de nya tidningarna?

– Nej, när jag köper serier köper jag gamla. Dessutom kan man köpa gamla serier till samma pris som nya. Jag köper dock nya tidningar som jag tycker ser intressanta ut. Men det kommer ut så många nya serier nu för tiden. Jag förstår inte hur ungarna hänger med. Helt galet. Hundra tidningar i veckan.

Du nämnde John Lennon tidigare. Jag vet att du älskar The Beatles men minns du hur du upptäckte dem?

– Det var inte förrän mitt sista år på high school. Jag var blyg och tillbakadragen, men när jag upptäckte The Beatles tittade jag fram ur mitt skal. Jag köpte ett Beatles-album i veckan – jag kunde inte fatta hur bra de var. Jag håller fortfarande på så, men nu köper jag Beatles-bootlegs. Jag älskar verkligen The Beatles. »Magical Mystery Tour« är mitt favoritalbum med dem. Jag älskar filmen också.

Vilka andra artister lyssnar du på för tillfället?

– För tillfället? Tja, just nu lyssnar jag på »Back to the Egg« med Paul McCartney.

»You know I probably stole all my riffs

But I’m a worthless bum, says I

Oh, can’t you see

You belong to me

How my poor heart aches

Every move you make«

[ur »Devinar« från »Rejected Unkown«)

Jag lade märke till att du snodde melodin och texten från »Every Breath You Take« och använde den i »Devinar«. Gillar du The Police?

– Det där är fantastiskt roligt! Jag bara löjlade mig, jag försökte vara rolig. Jag var inte medveten om vad det var jag spelade först, men när jag kom på att det var den låten använde jag den. Jag hoppas inte Sting stämmer mig. Men jag är ju underground så jag tror inte jag kommer att råka i klistret på grund av det tilltaget.

Det passar verkligen in i låtens tema.

– Många sa åt mig att utelämna det från albumet. »De kommer att stämma dig!« Men jag svarade bara »oh man, du måste skämta«. »De kommer att stämma dig på allt du har!« »Jag är inte så säker på det.«

Förhoppningsvis inte. Låt oss byta ämne. Inför den här intervjun såg jag om filmen »Kids«. Hur kände du för du för första gången såg scenen där de spöar upp en kille i en park och din låt »Casper the Friendly Ghost« spelas?

– Den handlade ju mest om ett gäng ungdomar som har sex. Det var en rätt bra film. Och när de spöade upp killen med min låt i bakgrunden – jag tyckte att det var skitkul! Att sätta »Casper the Friendly Ghost« i en våldsam kontext, det var skumt. Jag trodde aldrig någon skulle använda min musik på det sättet. Det var en ganska populär film. Vi hittade den i videoaffären, jag hyrde den. Jag har soundtracket också. De andra banden på det är toppen.

Tidigare i år släppte Which Music en bok med medföljande skiva betitlad »Songs in the Key of Z: The Curious Universe of Outsider Music«. På deras hemsida whichsight.com står det att läsa: »outsiders could be the product of supernatural possession, damaged DNA, drug fry, psychosis – while some are just plain weird. These often self-taught artists may lack conventional tunefulness and self-awareness, but they display an abundance of earnestness and passion. And they’re worth listening to, often surpassing all contenders for originality.«

Far åt helvete, säger jag. En musikers emotionella bagage och personliga historia får aldrig bli viktigare än musiken han eller hon skapar. Det handlar alltid om tonerna som strömmar ut genom högtalarna. Och genom att klumpa ihop en mängd artister utan något gemensamt musikaliskt (några som är med på »Songs in the Key…« är Captain Beefheart, Joe Meek och Eilert Pilarm) sätter Which Music deras så kallade utanförskap i fokus. Det blir det viktiga.

Dessutom får tanken på att vissa köpare av »Songs in the Key of Z« sitter och hånskrattar åt människors allvarligt menade musik mig att sträcka mig efter min imaginära revolver.

Du är med på skivan »Songs in the Key of Z«…

– Ja, det är en mängd coola människor på den. De där Sha… Vad heter de?

The Shaggs?

– The Shaggs, ja. De är tuffa. Det finns en massa bra band på den, legendariska band. De skickade boken och CD:n till mig.

Så du har inget problem med att musiken du gör kallas »outsider music«?

– Freaks of nature, liksom. Legender. Jag är uppe där med Tiny Tim. ■

DEN LILLA DANIEL JOHNSTON-SPELLISTAN