ARKIVRECENSION Deportees: Islands & Shores

På omslaget till Deportees fjärde album »Islands & Shores« blickar en ung kvinna i slöja, fotograferad av sångaren och textförfattaren Peder Stenbergs fru Elin Berge, uppfordrande mot lyssnaren.

I djupet av hennes ögon speglar Deportees ett Europa i akut behov av självrannsakan. Över hela kontinenten växer sig rädslan för allt främmande allt starkare. Schweiz har som första land i världen röstat för att förbjuda minareter. I Frankrike utvisas alla icke-franska romer. I fjol röstades Sverigedemokraterna, ett främlingsfientligt parti med rötterna i den rasistiska kamprörelsen Bevara Sverige Svenskt, in i Sveriges riksdag.

Allt sedan de debuterade har Deportees undvikit att skriva ut sin politiska hållning i svarta och vita bokstäver på plakat. »Islands & Shores« är inget undantag. Precis som på »Under the Pavement – the Beach« – det tre år gamla album som tog dem tillbaka till offentligheten efter flera år i skuggtillvaro och som belönades med ett välförtjänt P3 Guld-pris året därefter – tvingar de i stället lyssnaren att fästa blicken vid någonting annat än det vid en första anblick självklara, förhoppningen om en alternativ tillvaro, politisk eller religiös, längst borta i slutet av en vykortslik horisont. Genom att synliggöra »Den Andre«, inte som exotiskt objekt, utan som människa av kött och blod, lyckas de med konststycket att synliggöra också oss och vår plats mitt i en kaotisk, på många sätt skrämmande, samtid.

I titelspåret presenterar Peder Stenberg själva kärnan i Deportees idévärld. »In a world where every one is an island«, sjunger han. »I find myself still waiting at the shore«. Snart förstår man att just de raderna i själva verket fungerar som portal också till Deportees som band. »Jag tänker ofta på Bruce Springsteen när jag skriver texter«, förklarade Peder när jag träffade honom och Deportees i samband med »Under the Pavement – the Beach«. »Han använder sig av det personliga, berättelsen om ’honom’ och ’henne’ för att måla upp en bredare bild av landet, av religionen, kärleken och politiken«.

Tre år senare genomsyrar den hållningen Deportees hela väsen. På »Islands & Shores« redogör ett kreativt förlöst band för en värld i stegvis upplösning. Men i Peder Stenbergs texter antar den politiska indignationen formen av intima dagboksutdrag. Längtan efter en Gud som vägrar visa sitt ansikte. Rädslan som förlamar förståndet och tvingar kroppen i fosterställning. Den stilla lyckan när ett barn kommer till världen. Vissheten om en verklighet bortanför det verkliga. Förhoppningen om en kärlek större än döden.

Bakom honom spelar Deportees ut hela sitt register som popband. Anslaget är bredare än tidigare, penseldragen stora och svepande, rymden i produktionen nästan fysiskt kännbar. Musiken ekar av Arthur Russell, The La’s och David Bowie, men också av Beach House, Big Star och Paul Simon. Sånger som »Carry No Blow«, »Where Buildings Sleep« och »A Heart Like Yours (In a Time Like This)« vittnar om ett band som befinner sig mitt i sitt musikaliska zenit, som spelar med pånyttfött självförtroende och som använder varje enskild låt för att sammanfatta så mycket som möjligt av sig själva och sin världsbild i slagkraftig, fantasieggande och idérik popmusik.

Det är lätt att avfärda Deportees. På ytan kan deras oförställda intressevurm för soulmusik och country, för dramatiska arrangemang och amerikansk västkustromantik, framstå som spekulativ och insmickrande. Men för att förstå varför de låter som de gör, för att förstå varför Peder Stenberg sjunger som han gör och utifrån vilka perspektiv, är det absolut nödvändigt att förstå varifrån Deportees kommer. De bildades i Umeå i en tid när stadens politiska hardcore-scen var som allra mest inflytelserik utanför landets gränser. De växte upp som troende kristna i en tid när Sverige på allvar lämnade de sista resterna av statsreligion bakom sig. Peder Stenberg är disputerad etnolog vid Umeå universitet. Som textförfattare är han mer påverkad av Karl Marx och Gilles Deleuze än av Bob Dylan eller Morrissey.

Samtidigt är Deportees ett popband i ordets allra mest grundläggande bemärkelse. På såväl »All Prayed Up« som »Under the Pavement – the Beach« skulle närapå samtliga låtar ha fungerat som singlar.

Det är i mötet mellan dessa på ytan väsenskilda och oförenliga världar – det politiskt och religiöst utopiska, det musikaliskt mångbottnade och fingertoppskänsliga – som Deportees vuxit fram som ett eget, alltigenom unikt, popband i Sverige.

Aldrig tidigare har det varit så tydligt som på »Islands & Shores«. Det är ett lika innehållsrikt och själsmättat album, lika indignerat och uppfordrande, som »Broder Daniel Forever« av Broder Daniel eller »Lesser Matters« av The Radio Dept – definitiva skivor av band som Deportees har både allt och absolut ingenting gemensamt med.

Från och med nu tävlar de bara mot sig själva. ■

PEDER STENBERG OM…

Soundet på »Islands & Shores«:

– Med nya skivan var vi intresserade av att komma bort från replokalen som utgångspunkt för vårt skapande. Att inte låta de invanda roller vi haft i det rummet definiera arrangemang och instrumentering utan i stället vara följsamma – och inte minst respektlösa – mot låtarna.

Sina känslor och förhoppningar för nya skivan:

– På varje stereo och i varje sammanhang jag spelat upp skivan har jag känt ett sådant lugn och självförtroende. Inget tittande efter om folk nickar med huvudet eller stampar med foten, ingen iver att fråga folk vad de tyckte, inget namndroppande eller förklarande, bara förväntan och pepp.

Att Niklas Elmér i recensionen här ovan skriver att »i Peder Stenbergs texter antar den politiska indignationen formen av intima dagboksutdrag«:

– Precis så är många av texterna uppbyggda! Att det personliga är politiskt är ju en sliten fras med en del besynnerliga associationslinjer, men jag tycker ändå att den är relevant. Om man exempelvis tar dåligmående, ångest och depression och inte stannar vid självömkan utan poetiskt provar att lyfta det till en strukturell nivå så dyker frågor om kapitalism, ensamhet, individkult, krav på självförverkligande och bristen på något större än en själv att tro på upp.