Sarah Klang: Creamy Blue

Regntung himmel och det finns väl egentligen få saker att glädjas åt den här hösten 2019. Det är på många sätt en nattsvart samtid vi tvingas leva i. Hoppar över en nyhetssändning och skrollar mig i stället genom den högst ovetenskapliga studien från förra veckan som visar att endast femton procent av unga musiklyssnare under tjugofem år lyssnat på ett helt album från låt a till ö.

En knappast chockerande siffra som egentligen inte behöver säga just något alls men som samtidigt är kusligt talande för här och nu. Allt kan snabbspolas och tålamodet hos många konsumenter av nutida popmusik är ofta kortare än avståndet mellan Donald Trumps hjärna och twittrande tumme.

Därför är det något så fint och så fullständigt befriande med artister som Sarah Klang. Som låter saker få ta plats.

Hon som slog igenom för ett par år sedan och har sedan dess byggt upp en allt stadigare skara av fans, främst unga tjejer enligt henne själv, genom sitt självutlämnande känsloliv på Instagram.

Nu släpper hon sitt andra album med lättsmälta och countrydoftande americanamelodier, en skiva om ångesten av att bli dumpad och lämnad ensam. Stående själv kvar på stationen när tåget går. Ett klassiskt tema i all form av popmusik som skulle kunna kännas urvattnat men som här gör sig alldeles utmärkt.

På många sätt har hon den ultimata radiorösten. Så till musikläggarna på Sveriges alla P4-stationer är det bara att säga grattis, jobbet fixar sig själv den närmaste tiden.

Och till de där femton procenten som aldrig lyckats hitta känslan av helhet i ett album kommer nu chansen. Ta vara på den.

Det är tidlös musik som knappast tillför något nytt och som definitivt inte kommer att starta några revolutioner. Men som en enhet bildar »Creamy Blue« en (sorglig) känsla av sammanhang, vilket kan vara nog som viktigt i en värld som tycks snurra både bakåt och betydligt snabbare än förr.

Precis som med kollegorna i First Aid Kit, åt vilka Sarah Klang agerat uppvärmer, är det här riktigt bra men samtidigt på gränsen till provocerande välproducerat.

Och det är just som helhet albumet står sig. Att däremot plocka ut ett eller ett par spår är betydligt svårare. Låtarna liksom flyter ihop och det är i det befrielsen ligger. Att inte behöva välja. Att våga låta något ta sin tid.