Han reste bort och hittade hem

Markus Svensson åkte till Glasgow för att komma ifrån. Han återvände hem till Stockholm som en ny artist. Flera av låtarna på The Tarantula Waltz andra fullängdare »Did Not Leave to Find But to Forget, to Leave Behind« speglar på olika sätt hans fem månader i Skottland. Antingen direkt, som inledande »Glasgow and Clyde«. Eller mer indirekt, som en känsla av en längtan bort från mörkret.

– Åren mellan nitton och tjugoett var tuffa, jag mådde jäkligt dåligt. Folk i min närhet hade gått bort och det tog hårt. Jag kände att jag var tvungen att komma ifrån Stockholm, så jag drog till Glasgow på måfå. Jag visste att många bra band kom där­ ifrån, och jag hade hört att det skulle finnas bra spelställen. Och det fun­kade, även om det är en trist och hård industristad. Jag är glad att jag åkte dit, men också att jag är hemma nu, säger tjugofyraåringen om tiden då han ensam med en akustisk gitarr försökte överrösta fulla skottar på småpubar.

Enmansprojektet Tarantula Waltz föddes under gymnasietiden i Solna, när Markus och en kompis började spela akustiskt. Målet var att före alla andra band på skolan få en spelning på ett riktigt ställe i stan.

– Och så blev det, vi spelade på Tre Backar. Då tyckte jag att vi var bra, men i dag skulle jag bara skaka på huvudet, säger han. Det hördes väl­digt tydligt vilka jag kopierade, Damien Jurado och Jason Molina.

Så småningom började Markus tillsammans med två kompisar spela in det som skulle bli Tarantula Waltz självbetitlade debut. En lång och utdragen process där mindre skivbolag var intresserade men där Markus till slut backade ur. När skivan var klar drog Markus till Glasgow. När han kom hem för ett förbandsgig till Great Lake Swimmers träffade han samma kväll folket bakom bolaget National som senare gav ut »The Tarantula Waltz«.

– Jag har lovat att inte säga att jag hatar skivan, men jag kan faktiskt inte ens lyssna på den i dag. För mig är det för mycket dagboksanteckningar, för klara influenser.

Uppföljaren »Did Not Leave…« är en mer genomarbetad platta än debuten. Ljudbilden, i producenten John Roger Olsson och mixaren Stuart Sikes (Cat Power, White Stripes) händer, är ri­kare. Tarantula Waltz är nu för tiden mer av ett band, då flera medlemmar från insomnade rockbandet Captain Murphy backar upp Markus.

Skivan känns, trots en ständigt närvarande tungsinthet i texthäftet, upplyftande.

– Om den första plattan handlar om att tycka synd om sig själv handlar den här om att faktiskt göra något åt det som fjättrar en och får en att må kasst.

David Sandström, Jaw Lesson och Ebba Forsberg är några som sjunger på plattan. Hur kommer det sig?

– Det var först vid slutarbetet med skivan som jag insåg att det var så många gäster. Jag ser rösten som ett instrument. Då är det bra att kunna ta in andra, när ens egen röst inte passar in. Det är en väldig förmån att alla som jag frågade tackade ja. ■

TARANTULA WALTZ-MARKUS OM »GLASGOW AND  CLYDE«

– Jag skrev den, hör och häpna, i Glasgow. Låten handlar om tiden där och känslan av att behöva fly från något med hjälp av tåg, skygglappar eller vad som helst. Flykt i dess rätta bemärkelse. Att dra, inte för att hitta utan för att slippa.