Året i övrigt 2019

Årets låt: Shy Fx feat. Jvck James & Chronixx »Bye Bye Bye«.

Little Simz. Plötsligt precis överallt. Hon dominerade mina spellistor på Spotify, var fullkomligt lysande i senaste sässongen av Top Boy, som för övrigt måste anses som den bästa hittills, och släppte ett av årets absolut tyngsta album. Dessutom körde hon över Stockholm som en ångvält när hennes uppmärksammade världsturné gjorde ett stopp på Debaser i början av oktober. Magi från början till slut.

Annars? Dancehall-sångerskan Koffee. Den senaste stjärnan som tänts på den jamaicanska musikhimlen. EP:n »Rapture« kan inte ha undgått någon.

Förväntningarna på Stormzys uppföljare? Värt all väntan.

Hurula och Joel Alme. Bäst på svenska när det verkligen gäller.

Johan Apel Röstlund

Årets låt: TR/ST »Destroyer«. Utan tvekan det bästa spåret på andra halvan av TR/ST:s dubbelalbum »The Destroyer«. Plötsligt en låt utan poser, explosioner och elektroniska effekter. I stället bara en röst och en massa känslor, i en närmast symfonisk inramning.

Alex Cameron släppte en kul rockskiva, Lana Del Rey överraskade med ett album i samma kaliber som »Honeymoon« och Mr. Tophat vann kategorin årets mest ambitiösa artist, med sin albumtrilogi »Dusk to Dawn«. John Maus var min mest lyssnade artist, enligt Spotify.

Var 2019 året då jag slutade gå på konserter? Kanske. Jag hann i alla fall se How to Dress Well, Lust for Youth och TR/ST innan det hände. Nästa år ser jag fram emot nytt från Caribou och Panda Bear.

Sara Berg

Årets låt: Thom Yorke »Dawn Chorus«. Ingen lyckas bättre tonsätta tidens krypande ångest som lurar där under lugnet.

Slutet av ett år, slutet av ett decennium och överallt dessa listor över bästa album. Kan det här varit sista årtiondet vi bryr oss? För den tydligaste trenden under tiotalet är ju hur fokus flyttat från platta till låt och spellistor. Ur ett pophistoriskt perspektiv vore det förstås trist om fullängdaren sorterades in i dammiga arkiv bland stenkakor och kassetter. Samtidigt utgår bra musik alltid från bra låtar. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Även år 2029.

Årets bästa…

konserter: The Cure (Way Out West), Per Texas Johansson & Co (Glenn Miller Café) och Lana Del Rey (Lollapalooza Stockholm), TV-serie: Watchmen, retro: »1999 (Super Deluxe Edition)«, podcast: Why Is This Happening?

Anders Dahlbom

Årets låt: Happa feat. Shame »Only Darkness«.

Årets helg: 22z-23/11. Två dagar, två synthupplevelser i världsklass – Kite på Kungliga Operan, Boy Harsher på Musikens hus. Svårsmält! Årets äntligen: TR/ST live på Vega i Köpenhamn och Carla dal Forno live på Folk i Göteborg, Hannah Diamond och Tami T:s debutalbum. Årets trams: Alla trötta jävla skyttegravsdebatter. The Streets på Gården. Amasons pajastext i Tre karameller. Gubbar och deras gubbighet. Årets musikdokumentär: »The Heart is a Drum«. Jacob Frössén spänner bågen och tar sig in på den internationella scenen med sin lågmält vackra dokumentär om motorikens mästare Klaus Dinger. Årets musikvideo: FKA Twigs »Cellophane« och Jonatan Leandoer96 »Wooden Girl/Off with Their Heads«.

Jonathan Eklund

Årets låt: Sharon Van Etten »Seventeen«. För att du kan växa upp utan att för den skull växa ifrån dig själv.

25 juni. Harvest Home. Sthlm Americana. Arthur Jafa-utställningen på Moderna. »The Beautiful Ones: Prince«. Gävle-turen. Joel i Slaktkyrkan. Blockhusudden. »Amazing Grace«. Viagra Boys, Stormzy och Kokoroko på Way Out West. »Häxjakten« på Elverket. »Abandoned« med The Lemonheads på Nalen. Amyl and The Sniffers. Uran GBG och Roadburn. »Sorry We Missed You«. »Casey’s Last Ride« på Grönan. 33 1/3-boken »The Wild Tchoupitoulas«. Bitterballen. Hjelle på Twang. Lluritu, bad och upplopp i Barcelona. »Håll min hand« med I.B. Sundström. »Blue Note Records: Beyond the Notes«. Sudan Archives på Hus 7. Dalaplan. »Revenge of the She-Punks«. Bun Bo Hue-besöken med Rut. Nicole Atkins på Bar Brooklyn. Café Wilhelmina. »Fallin’« med The Tarantula Waltz. Billie Eilish på Lollapalooza. Dropparna. De andra dropparna. The Comet is Coming. »För dom kommande åren« med David Ritschard. Pharoah Sanders look och ton. Ocean-kaffet från Kaffelabbet. Sons of Kemet på Fasching. Joe McPhee. »Dead Man’s Pop«-boxen med The Replacements. Elefantpojken-kvällarna. Tofta-dagarna.

Pierre Hellqvist

Årets låt: Fromis_9 »Fun!«. Pop med stort P och tre utropstecken.

Året i övrigt: Hur firar man bäst sitt tjugonde årsbästatyckande i Sonic? Kanske genom att återanvända kategorierna från sin Året i övrigt-text i Sonic nummer 1?

Spelning(ar): Mary Halvorson’s Code Girl, Fasching; Sons of Kemet, Fasching; John Davis, Larrys Corner; Nubya Garcia, Fasching; Anthony Braxton Octet, Fourth Edition; Billie Eilish, Lollapalooza. Serie: David Lester »1919«. Initiativ: Enskede Jazzfestival, Fools Gold. Nättidning: The Quietus. Pappersfanzine: Dynamite Hemorrhage. Comeback: Bikini Kill. Cover: »John Coltrane 50th Memorial Concert At Cafe Oto«. Klubb(ar): P-Å Sångbolaget, Khimaira. Ställe(n): Rönnells antikvariat, Blow Out! Festival. Hopp inför 2020: Isak Hedtjärn Trio.

Johan Jacobsson Franzén

Årets låt: Fire! Orchestra »At Last I am Free«. Robert Wyatts tolkning av Chics discoballad är svårslagen, men Fire! Orchestras version är nästan ännu bättre. Fantastisk sång av Mariam Wallentin.

Några konserter som stannat kvar: Mette Rasmussen & Chris Corsano på Bengans Fik, Pharoah Sanders på Way Out West, Ahmedou Ahmed Lowla på Oceanen, Fire! på Folk, Träd, Gräs och Stenar på Folk, John Fogerty på Liseberg, Farida Muhammad Ali på Angereds teater, Jens Lekman på Hjällbo bibliotek.

Återutgivningar med Pharoah Sanders & Maleem Mahmoud Ghania, Ernest Hood, och Michael O´Shea. Den japanska ambientsamlingen »Kankyo Ongaku«. BK Häcken-klackens ramsor. Nya diktsamlingar av David Vikgren och Göran Sonnevi. »Every Grain of Sand« på en begravning.

PM Jönsson

Årets låt: Koffee »Throne«. Kan inte minnas senast jag fullständigt golvades av en skivdebuterande artist såsom nittonåriga Mikayla Simpson från Jamaica gjorde i år. Hennes sanslösa flow, melodikänsla, attityd och självklara coolness som presenterades på debut-EP:n »Rapture« var årets kanske allra största musikupplevelse. Titelspåret och inte minst »Toast« var förvisso större hits, men det är blytunga »Throne« som jag har spelat på högsta volym fler gånger än vad som borde vara möjligt utan att tröttna en sekund: »Check check check, new day. Better put the Koffee pon yuh checklist. Nobody never did expect this. Now dem watching me, watching me like Netflix«.

Konsertåret: Solange, Kabaka Pyramid, Weezer, Sharon Van Etten, Tinariwen, Nicole Atkins, Khruangbin, John Fogerty, Tame Impala, Whitney Rose, Lambchop, Robert Ellis, Bedouine.

Jens Karlsson Vukovich

Årets låt: Health »Feel Nothing«. För ett 2019 som var själsligt knäckande fanns bara en enda låt som passade tematiskt och musikaliskt. En vädjan om att sluta känna, om att verklighetens klockor tickar ur fas, alla livsvägar framåt slutar abrupt, ständig tillgänglighet bara förvärrar ensamheten som inte slutar växa inombords, men där något vackert vägrar ge upp sina försök att bryta sig igenom något ångestladdat.

Album: 65daysofstatic: »Replicr, 2019«/FKA twigs: »Magdalene«. Artist: Sudan Archives. Sångare: FKA Twigs. DJ: Eclair Fifi. Band: 65daysofstatic. Film: »Parasite«/»The Farewell«. TV-serie: Watchmen. Signaturmelodi: »Succession Main Title« av Nicholas Britell. Bok: »Trick Mirror« av Jia Tolentino/»Territory Of Light« av Yūko Tsushima. Podcast: »Hey, Cool Life!« av Mary H.K. Choi

Bästa: Några timmar på Nationalmuseum och vid Bysistorget, en bussresa från Södermalm till Norrmalm, en mellanlandning på Stockholms Centralstation, två spårvagnsresor till och från ett dygn på Hisingen, och samtalen som däremellan band allt samman.

Özgür Kurtoğlu

ÅRETS LÅT: Caroline Polachek »So Hot You’re Hurting My Feelings«. Med sin hyllade soloalbumdebut »Pang« (egentligen Polacheks tredje soloalbum; aliasen Ramona Lisa och CEP inräknade) har Polacheck lyckats sammansmälta allt hon är och har varit; frontfigur för numera nedlagda indiesynthpopduon Chairlift; trendsättande poporakel som skrivit snirkliga men brett riktade stycken för megastjärnor som Beyoncé, Solange, Charli XCX och Travis Scott; och framför allt, avantpopdrottning i egen rätt. Det finns ingen annan röst som Polacheks; sublimt sårbar, komplext transformativ, naket träffande, lekfullt eggande. Och denna hitsingel är den idealiska Polachek-introduktionen; lika mycket uppsluppet klubbgolv som melankolisk ensamlyssning på ett tåg.

Konsert: The Japanese House, Fonda Theatre, LA. Electronica: Floating Points »Crush«. Hiphop: Clipping »There Existed an Addiction to Blood«. Nutidsklassiskt: A Winged Victory for the Sullen »The Undivided Five«. Singer-songwriter: Weyes Blood »Titanic Rising«. Metal: Torche »Admission«. Musikfestival: Moogfest, Durham, NC. Filmfestival: Tokyo International Film Festival. Klubbkväll: Warp Records/WXAXRXP, Shibuya O-East. Podcast: »1619« av The New York Times. Konst- och designdestination: Melides Art, Portugal. Utställning: Shiota Chiharu »The Soul Trembles«, Mori Art Museum, Tokyo. Konstmuseum: Hammer Museum, LA. Galleri: Nanzuka Underground, Tokyo. Film: »Parasite« av Bong Joon-ho. TV-serie (drama): Chernobyl. TV-serie (humor): PEN15. Prosa: »Exhalation« av Ted Chiang. Serieroman: »BTTM FDRS« av Ezra Claytan Daniel & Ben Passmore. Prestation: Ettårig film- och tv-producentlinje vid UCLA. Intervjubragd: Hajime Sorayama vs. Morgan Freeman. Möda: Tre månaders japanskastudier. 難しい!Restaurang: Boi-Cavalo, Lissabon. Kvarter: F.d. franska koncessionen, Shanghai.

Stad: Tokyo. Alltid Tokyo. Bar: In Sheep’s Clothing, DTLA. Stadsresa: Shanghai. Chillresa: Dá Licença, Estremoz, Portugal. Skidresa: Bad Gastein, Österrike. Oas: Elysian Park, LA

Erik Augustin Palm

Årets låt: AJ Tracey »Ladbroke Grove«. När jag skulle sammanställa årslistan upptäckte jag hur mycket musik från UK som har dominerat i år. AJ Traceys album kom inte med, men hans singel sköt en armorpil in i hjärtat. En garagelåt som gjort mig så glad på klubben, en atmosfärisk, mörk refräng som berört mig hemmavid. Bara titeln drar automatiskt upp alla karnevalminnen, bilder, scener från västra London som präglat mig mycket.

Annat som varit den bästa extra starka såsen i år: Sons of Kemet på Fasching, Koffee »Rapture EP«, Stormzy på Glastonbury, cykla hem genom Stockholm tidig morgon efter att ha dansat och spelat på Studio Barnhus-fest, Hammarby, kärleken.

Marimba Roney

Årets låt: 03 Greedo & Kenny Beats feat. Freddie Gibbs »Disco Shit«. 2019 var året då Los Angeles definitivt hade klättrat sig tillbaka till rapmusikens absoluta topp. Samtidigt satt LA-scenens två största fixstjärnor placerade bakom lås och bom.

Så sent som i somras friades Drakeo The Ruler efter att ha suttit häktad i drygt två och ett halvt år misstänkt för en dödsskjutning. Direkt efter den friande domen valde distriktsåklagaren i stället att väcka ett nytt åtal, denna gång för kriminell konspiration och skjutning från ett motorfordon. Den tyngsta nya bevisbördan? Drakeo The Rulers egna raptexter som uppgavs spegla rapparens kriminella livstil.

03 Greedo å sin sida sitter för tillfället av det andra av sitt totalt tjugoåriga fängelsestraff för drog- och vapeninnehav. Det kunde dock ha varit värre om han inte hade tagit den så kallade »plea deal« som erbjöds honom. En lika hårdför åklagare som i Drakeos fall yrkade till en början på att 03 Greedo borde sitta av minst trehundra år i fängelset.

03 Greedos och Drakeo The Rulers redan mytologiserade positioner inom västkustrapen är en sorglig påminnelse om den parallella kampen mellan två amerikanska system där den ena vill lyfta fram dem som moderna folkhjältar, medan den andra gör allt för att krossa dem.

Återutgivning 1: Eric Dolphy »Musical Prophet: The Expanded 1963 N.Y. Studio Sessions«. Återutgivning 2: The Replacements »Dead Man’s Pop«. Återutgivning 3: Neil Young + Stray Gators »Tuscaloosa«. TV-serie 1: Top Boy. TV-serie 2: Years And Years. Läsupplevelse: Roberto Bolaño »2666«. Film: »The Favourite«. Musikdokumentär: »Everybody in the Place: An Incomplete History of Britain 1984–1992«. Podcast: Snedtänkt.

Henrik Svensson

Årets låt: Koffee »Rapture«, för att det är en fantastiskt beroendeframkallande kombination av dub och riddims inslagna i electropop. Tillsammans med fyra andra perfekta spår finns den på en av årets EP:s.

Film: »Everybody in the Place, An Incomplete History of Britain 1984–1992«. Läsning: Tricky »Hell is Round the Corner«. Stream: Malibu »United in Flames«. Podcast: Pivot. EP: Kasein »K2«, Koffee »Rapture EP«, Caribou »You and I«. Återutgåvor: Prince »Originals«, Arthur Russell »Iowa Dream«. Comeback: Sleater-Kinney »The Center Won’t Hold«. TV-serie: Top Boy. Kusligaste: Kelman Duran »13 Month«. Remix: Tyler, The Creator »Earfquake (Channel Tres Remix)«. Producent: Moses Boyd

Jenny Sörby

Årets låt (eller, i det här fallet, EP): Nyss besökte den turnerande webbcam-klubben Boiler Room Stockholm. Jag sålde min biljett för det var inget som jag kände var värt att vara bakis en hel dag för. När klubben gästade Paris i våras körde dock Park Hye-Jin, en tjugofyraårig DJ från Seoul som turnerat jorden runt i år. Hennes EP »If You Want It« har – tillsammans med artisten Peggy Gou hyllning till klassisk house i låten »Starry Night” – tyvärr fått skribenter världen över att komma på det fyndiga men smått bisarra och möjligen problematiska uttrycket K-house. Ibland blir det för mycket techno för min hjärna, men Hye-Jins kinetiska övergångar från acid och electro till house är fantastiska, uppblandat med rap och vocals på koreanska och engelska hon självfallet framför på Boiler Room med en mikrofon i hand. Precis som de gamla hjältarna.

Fredrik Thorén