Missy Elliott

På mitt hotellrum ligger ett handskrivet brev från Missy Elliott.

»Välkommen till Jamaica. Ledsen för min handstil, jag har ätit lite för mycket jamaicanska kakor.« Missy har skickat sig själv, sina vänner och halva världens rockjournalister till ett resorthotell i Montego Bay i Jamaica för att presentera sin nya skiva, »The Cookbook«.

Hon har ett ambivalent förhållande till Jamaica.

Det var nämligen här hon för första gången fick höra att hennes vän och samarbetspartner Aaliyah omkommit i en flygolycka för fyra år sedan.

Aaliyah var bara en av de artister som med Missys hjälp förvandlade r’n’b-musik till något radikalt nytt i mitten av nittiotalet.

Tillsammans med bland andra Timbaland och Ginuwine utgjorde de en klick av artister och producenter som gjorde musik som inte lät, eller såg ut, som något annat just då.

Jag minns första gången jag såg den Hype Williams-regisserade videon till Missy Elliotts »The Rain«. Missy studsade runt i en silverfärgad Michelin-gubbekostym och allt kändes som framtiden. Då tänkte man att det var så här den svarta musiken skulle komma att låta på tvåtusentalet – syntetisk, futuristisk, minimalistisk. Fantastisk.

Missys första två album var motsatsen till nostalgi – precis som skivorna hon spelade in med Aaliyah, Ginuwine och Nicole Ray. Det var krispiga, knorriga, skruvade electrobeats och en helt ny sorts ickemelodier. »Sock It 2 Me«, »Beep Me 911« och det kantiga, hamrande beatet i »Hot Boyz« var musik som inte hade något gemensamt med traditionell soul. Missy kunde låna från Isley Brothers i Aaliyahs »Choosey Lover« eller Ann Peebles i egna singeln »The Rain«, men i slutändan hade musiken ingenting med originalen att göra.

Men i takt med att hiphopen de senaste åren blivit allt mer tillbakablickande har Missy börjat göra en ny typ av hiphop-r’n’b, som ofta är lika nostalgisk som Adidas-overallerna hon numera designar själv.

Det resulterar ofta i fantastiska skivor, fulla av oemotståndliga klubbhits, men de lever inte alltid upp till de skyhöga förväntningar man har på henne som förnyare av hela den svarta amerikanska popmusiken som genre.

Det har också blivit svårare att avgöra om Missy är vår tids Nina Simone, eller om hon bara massproducerar svennig Adidas-hiphop som stundtals känns lika förutsägbar som någon av de där graffitivinjetterna som kabel-TV-kanaler fortfarande illustrerar hiphop-program med.

Kvällen innan vår intervju spelar Missy upp ännu inte helt färdiga »The Cookbook«.

Hon är jätteliten och klädd i sin Adidas-linje från topp till tå. Hon presenterar sig lite blygt och ödmjukt och säger att hon vill låta musiken tala för sig.

Skivan inleds med »Party Time«, som lånar refrängen från Larry Levan-klassikern »Weekend«; »Tonight it’s party time, it’s party time tonight.«

Låten sätter tonen för resten av skivan – det handlar nästan uteslutande om festlåtar, ofta med samplingar från känd gammal feel good-hiphop. Hon kastar sig mellan genrer – dancehall, blues, gangstarap, crunk, ragtime – men det är uteslutande samma euforiska stämning. Bara ett fåtal av spåren närmar sig de där introspektiva, minnesvärda stunderna från hennes tidigare skivor.

När vi träffas alltför tidigt nästa förmiddag är vi båda lite för bakfulla för att kunna matcha skivans stämning.

Hela din nya skiva känns som en enda lång av 8-tolva. Alla de där samplingarna från gamla åttiotalshits, »Planet Rock«, Slick Rick dyker upp, Fatman Scoop står och skriker. Det är typ det perfekta hiphopjammet. Det låter som om du hade sjukt roligt när du gjorde den här skivan.

– Ja. Jag hade definitivt mer kul än på förra skivan. Det var alldeles för hetsigt att göra den. Mitt skivbolag stressade mig, vi satte en alldeles för tidig deadline och jag mådde inte alls bra. Den här gången fick jag jobba i mitt eget tempo. Jag ville göra en partyskiva som man kan spela i bilen när man kör på motorvägen sent på natten, så att man inte somnar. Jag antar att det är Fatman Scoop som får allt att kännas som en sådan där partylåt.

Hur fick du till den stämningen i studion?

– Jag har typ tjugo dansare i studion, sedan låter jag Timbaland droppa ett beat och så ser jag hur de reagerar. Om de börjar dansa och har kul behåller jag låten, om de går på toaletten så skippar vi den.

I introt på den här skivan pratar du om att musiken mår dåligt just nu. I »Wake Up« på förra skivan sade du att »hiphopen måsta vakna«. Vad menar du?

– Jag tror att alla nya generationer tycker att deras musik är det bästa som någonsin gjorts. Men vi som är lite äldre och varit med om hiphopens historia vet att hiphopen har varit väldigt kreativ och originell. När jag växte upp kunde man inte jämföra olika rappare med varandra. Det fanns bara en Big Daddy Kane. Bara en Slick Rick. När jag lyssnar på radio i dag så tänker jag alltid »Är det där Jay-Z? Nä, det är bara någon som låter som Jay-Z«.

– Så jag tycker att det är viktigt att få med lite historia på mina skivor. Jag samplar »Planet Rock« i »Lose Control«, jag har »Apache«-trummorna i »On and On«, jag snor mitt flow från en gammal Roxanne Shanté-låt. Slick Rick och Grand Puba är med på skivan. Jag försöker visa hiphopens förflutna för kidsen.

Så du är old school-lärarinnan nu?

–Yeah!

Är det inte viktigare att plocka fram de nya rappare som faktiskt är bra? Det vore kul om du gjorde något med alla de där hungriga kidsen från Södern – Chamillionaire, Baby D, T.I.

– Det är också coolt, men just nu tycker jag att det är viktigare att visa var den här musiken kommer från. Så många rappare i dag har ingen aning om hiphopens förflutna. Det enda de vet är formeln för hur man blir framgångsrik, vad man ska rappa om för att spelas på radio, vilka kläder man ska ha, hur ens videor ska se ut. Men de vet inget om Sugar Hill, de vet inget om Public Enemy, de har aldrig hört ll Cool J:s »I Need Love« trots att varannan låt de gör påminner som den.

Vilka unga rappare i dag tycker du är bra?

– The Game. Uh, 50 Cent, förstås. Alltid Jay-Z. Det är de jag lyssnar mest på. Men det kommer ny bra hiphop hela tiden. Som den där Ying Yang Twins-låten där de viskar. Första gången jag hörde den tänkte jag »hey, varför kom inte jag på den här idén?«. Så det handlar inte om old school. Jag säger inte att rap var bättre förut, men jag tycker det är viktigt att påminna om att när hiphopen kom så handlade det om att vara originell, ha en personlighet, och göra något kreativt.

Och sådana rappare blir allt svårare att hitta?

– Ja. Det är inte hiphopen som är problemet i dag, problemet är alla rappare som nöjer sig med att kopiera någon annan. När jag började rappa var det sämsta man kunde göra att låta som någon annan. Man var antingen originell eller så hade man inget att komma med.

I låten »Struggles« rappar du helt annorlunda än vanligt. Det låter nästan som om du och Mary J. Blige gör något slags Grand Puba-karaoke.

– Ja, det var exakt det jag ville. Jag ville göra en låt tillsammans med Puba och jag tyckte att det var kul om jag rappade likadant. Egentligen ville jag göra en ny version av Grand Puba och Mary J. Bliges »What’s the 411?«-remix. Så både Puba och Mary är med, och det är den första låten där Mary rappar på typ hundra år.

Förra veckan var det en stor konferens i Chicago, »Hiphop and feminism«. Var du där?

– Nej. Folk frågar mig alltid om jag är feminist, men jag ser mig inte som feminist. Jag är bara en stark kvinna som talar för andra starka kvinnor. Jag fick min styrka från min mamma. När jag var liten var hon helt beroende av min pappa, men när hon lämnade honom tvingades hon bli självständig och växte enormt mycket av det.

I Joan Morgans »My Life as a Hip Hop Feminist« skriver hon om hur svarta kvinnor i hiphopgenerationen ryggar undan för begreppet feminism, eftersom det är associerat med vita hippiekvinnor som satt och skrek i TV-talkshows på sjuttiotalet.

– Ärligt talat hade jag inte ens hört ordet feminism innan jag började prata med journalister. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är ett »vitt« ord, men som svart kvinna från Södern är det inte ett begrepp man växer upp med eller kommer i kontakt med naturligt. Jag pratade aldrig om feminism med mina föräldrar och jag pratade aldrig om feminism med mina kompisar, men det var helt självklart att man skulle vara stark och självständig och inte ta någon skit från män. Vi visste att vi var tvungna att vara dubbelt så duktiga, jobba dubbelt så hårt, för att få samma chanser. Vi behövde inga böcker som berättade det för oss.

Det verkar som om hiphopdebatten i USA har stått ganska stilla sedan 1995 när Bell Hooks skrev om att sexismen och gangsterklyschorna i hiphop bara är en spegling av USA:s patriarkaliska, kapitalistiska system i stort. På Chicago-konferensen diskuterade de fortfarande Nellys »Tip Drill«-video.

– Det är klart att det finns videor som är sexistiska och hemska men när jag ser de där videorna tänker jag inte att de beter sig så för att de har en sjuk kvinnosyn. De beter sig så för att de vill sälja skivor. För att det finns en publik som tycker om att se sådana videor.

Har du läst Bell Hooks »We Real Cool«? Den handlar om exakt det.

– Ja. Manliga rappare i dag måste visa att de har pengar, att de har tjejer, att de har makt och status, för det är den vita, manliga fantasin i mainstream-USA. Jag skulle inte vilja vara med i en video där Nelly kör ett kreditkort längs min rumpa, men det beror mer på att jag är från Södern än på feminism. I Södern blir man uppfostrad på ett särskilt sätt, min momma lärde mig att det är vissa grejer man inte gör.

Du menar att du kommer från en väldigt religiös familj.

– Väldigt religiös. Kyrkan varje söndag. Well, kyrkan varje måndag, tisdag, onsdag och torsdag också. Kyrkan varje fucking dag.

Var hiphop ett sätt för dig att fly från den världen?

– Det är svårt att fly från den världen. Den finns alltid kvar i mig. Min mamma lyssnade bara på gospel, men min pappa lyssnade på vanlig r’n’b-musik, så jag växte upp med båda de sidorna. Efter att jag varit i kyrkan kom jag hem och lyssnade på de skivor jag faktiskt gillade. R’n’b, och sedan hiphop.

– Jag är inte perfekt, jag tror inte på allt som står i Bibeln, jag sitter ju här och dricker en margarita klockan tio på förmiddagen, men oavsett vad jag sjunger om kommer jag alltid att behålla vissa religiösa värderingar.

Till exempel?

– Ödmjukhet, artighet. Att behandla alla människor lika. Det sitter i ryggraden.

Men du skriver ganska rättframma texter, inte alltid så ödmjuka och artiga.

– Jag är bara mig själv. Oavsett vad jag tror på har jag mina begär. Ibland ringer mamma och säger »Melissa, är det sant att du har gjort en sång som heter ’Pussy Don’t Fail Me Now’?«. Men, du vet, om jag inte sjöng sexuella texter skulle jag säkert få utlopp för det på något annat sätt. Innan hiphopmusiken kom var det sällsynt med tjejer som sjöng om sex.

Det fanns typ Millie Jackson. Sedan var det mest metaforer.

– Allt förändrades med hiphop. Salt’n’Pepa, Lil’ Kim och Foxy Brown. De öppnade den dörren. På det sättet har hiphop definitivt gjort det möjligt för kvinnor att säga saker de aldrig kunde säga förut. För hiphop är frispråkig som en motherfucker. Du vet, jag har vänner som jobbar på Wall Street, konservativa, kristna kvinnor som klär sig i dräkter och hatt, men när vi hänger så pratar vi typ bara om sex. Jag ville göra låtar för dem. Prata om sex på ett ärligt och självklart sätt utan att det blev helt trashy.

Minns du vilka låtar som fick dig att vilja göra musik när du var liten, innan du upptäckte hiphop?

– Aretha Franklins »Respect«. Mycket gospelmusik. Men textmässigt var det inte så mycket musiken som inspirerade mig, utan snarare att vara med min mamma och se vad hon gick igenom. Hur hon hanterade problem och konflikter.

Berätta om musikscenen i Virginia Beach. Varför kommer det så mycket bra musik därifrån?

– Virginia Beach är ett litet ställe. Vi fick alltid all cool musik jättesent. När Salt’n’Pepa släppte en skiva dröjde det ett år innan någon i Virginia Beach spelade den. Och det är i Södern, så alla är religiösa och man förväntas inte lyssna på sådan musik. Så det blev lite spännande och förbjudet. Men eftersom vi fick musiken så sent och hade så dålig koll på vad som spelades i New York och Los Angeles så gjorde vi musik som inte lät som den som kom från storstäderna.

Men stora delar av Södern är ju så, det är religiöst och allt går lite långsamt. Ändå ser vi inga Pharrells eller Missys från Alabama.

– Well, jag är säker på att det finns lika begåvade artister även i Alabama, de har bara inte fått en chans att skina än.

Du är så ödmjuk.

– Well, min momma lärde mig vara det.

Men hela Virginia Beach-klicken har ett liknande sound. Du, Timbaland och Neptunes gör en speciell typ av minimalistiska, nästan electroaktiga beats. Det skiljer sig tydligt från det där tyngre, rundare soundet längre söderut.

– När jag och Timbaland började producera låtar i början av nittiotalet lyssnade vi fortfarande mycket på electro från åttiotalet. Så vi fastnade väl för det soundet, fast det hade varit ute i New York i flera år. Men efter ett par år började det låta fräscht igen.

Vem är det som sjunger på låten »Smash This Place« på din nya skiva?

– Det är jag!

Är det sant? Du har en grym jamaicansk accent. Det kunde vara Elephant Man.

– Tack.

Och låten är helt sjuk. Det låter typ som brittisk grime blandat med det där bandet från »Drumline«-filmen.

– Det är de som spelar. Det är det riktiga bandet från A&T University som är med i »Drumline«.

Men allt det där stökiga, kaosiga soundet, och alla konstigt mixade beats, det känns som att lyssna på brittisk piratradio.

– Ja, jag ville få till den där smutsiga, grumliga undergroundkänslan. Inte det snygga, välmixade ljudet man alltid hör på radio i USA.

Lyssnar du på någon brittisk musik? M.I.A.?

– Jag älskar M.I.A. [börjar sjunga] »From Congo to Colombo…«, hon är helt sjuk. Jag åkte bil hela vägen från Virginia till New York härom veckan och hennes skiva var det enda jag lyssnade på i typ tio timmar.

Radiostationen Hot 97 och många av klubbarna i New York har börjat spela alltmer ickeamerikansk musik – dancehall, reggaeton och brittisk grime och hiphop. Tror du att hiphopens framtid är att blanda sig mer med ickeamerikanska stilar?

– Kanske. Jag vet att jag gärna skulle göra det. Hiphopen kom ju från så många olika håll från början, men folk som rappar i dag har oftast bara lyssnat på hiphop i hela sitt liv. Om M.I.A. vill göra en låt med mig så är det bara att ringa, jag vill skitgärna jobba med henne.

Du har precis gjort en låt med Le Tigre.

– Ja, det är en remix på en av deras låtar. Den kommer på deras nya skiva. Jag och Paris Hilton är de enda gästartisterna.

Är det en rocklåt eller hiphoplåt?

– Det är en hiphoplåt. Jag gjorde beatet och några rim och så sjunger de.

Det finns typ hundra blends och hobbyremixer där ute där någon blandat grupper som Le Tigre med dina låtar. Vi behöver mer sådant. Fler rappare borde jobba med rockartister som inte är typ Linkin Park.

– Ja, det är sådant som får musik att bli kreativ. Man måste prova nya stilar och kombinationer. Nelly gjorde en låt med Tim McGraw och den är inte alls dum, den är grym. Vi måste ta oss ur formaten och facken som skivindustrin bestämt, för folk lyssnar inte på musik på det sättet längre. Amerikanska kids i dag tycker det är naturligt att lyssna både på country och rap.

Är det anledningen till att du jobbat med så många andra producenter på den här skivan? I vanliga fall gör ju du det mesta själv, men här har du bara gjort typ en tredjedel av spåren.

– Ja, jag ville utforska nya sound, inte bara göra mina egna beats.

Du är bra på att plocka fram nya artister också. Aaliyah och Ginuwine. Tweets nya skiva är jättebra. Vad blir nästa grej?

– Jag har en ny tjejgrupp som heter Wicked och en artist som heter Miss Cute. Och sedan en rappare som heter Jessica, som ska spela in med mig här i Jamaica nu. Sedan ska jag jobba med Whitney Houstons nya album.

Oj. Är hon OK?

– Well, det är Whitney, du vet. Hon är lite speciell, men hon klarar sig. Hon är stark, hon överlever alltid. ■

MISSY PÅ SKIVA

Text: Markus Larsson

Supa Dupa Fly

Elektra, 1997

8

Videoregissören Hype Williams presenterar inte Missy Elliott som en fettsnål r’n’b-diva. Vid ett tillfälle tar Missy i stället på sig groteskt uppsvällda kläder. Hon liknar en badboll som lånat Bonos solbrillor. Men så är hon också det galnaste världen sett och hört sedan 1955. Att vi får uppleva tvåtusentalets Little Richard redan 1997 är producenten Timbalands förtjänst.

Bästa ögonblicket: Låten »The Rain (Supa Dupa Fly)«.

En textrad: »Beep beep, who got the keys to the jeep? V-r-rrrrrrrooooom!«

Da Real World

Elektra, 1999

9

»SupaDupaFly« byggde om hiphop och r’n’b från grunden. Missys och Timbalands ritningar innehöll invecklade och genreblinda beats som inte såg någon skillnad på drum’n’bass, ambient, funk och electronica. Fortsättningen är ännu bättre. »Da Real World« är Timbalands »Terminator 2«. Med fler digitala specialeffekter än Hollywoods samlade arsenal skapar han ett rymdäventyr som inte ens George Lucas kunnat drömma om. Skivan låter som ett feministiskt besök från en annan värld.

Bästa ögonblicket: När Missy skriker »biiyaatch« i »Beat Biters«.

En textrad: »I’m kinda sick of that (kack kack kack kack ficky boom ficky boom).«

Miss E… So Addictive

Elektra, 2001

8

Årets album 2001 enligt Sonic. Musiken vägrar att landa. Låtarna befinner sig i omloppsbana runt jorden. Missy Elliott spottar och fräser och snyter ur sig nonsensrim där livets mening går ut på sex, pengar, krom, striptease, alkohol, skaka rumpa och respekt (ungefär i den ordningen). Singeln »Get ur Freak On« är inte bara den bästa singeln 2001, den är »Matrix«-generationens egen »Tutti Frutti«.

Bästa ögonblicket: Ludacris i »One Minute Man«.

En textrad: »Slap! Slap! Slap! Right across your melon, pronto.«

Under Construction

Elektra, 2002

7

När våldet åter eskalerar i den amerikanska hiphopvärlden – Jam Master Jay från Run DMC skjuts ihjäl – blir Missy nostalgisk. Hon drar ner tempot och börjar leta efter hiphopens »förlorade själ« genom att sampla gammal åttiotalsskola. Bland annat dammas Beastie Boys »Paul’s Boutique« av. Missy är fortfarande en nyfiken hiphopkosmonaut, men bara briljanta singeln »Work It« matchar hennes tidigare galenskap.

Bästa ögonblicket: Elefanttrumpeten i »Work It«.

En textrad: »Ga-dunk ga-dunk dunk.«

This is Not a Test!

Elektra, 2003

5

Det senaste albumet är paradoxalt nog också den skiva som rostat mest och åldrats sämst. »This is Not a Test!« känns som en slarvig repris på »Under Construction«. Här finns tyvärr inte en enda singel som förändrar vår syn på hur hiphop och r’n’b ska låta. Tiden hinner för första gången ikapp Missy Elliott. Det återstår att se om den också springer ifrån henne.

Bästa ögonblicket: Beatsen i »Wake Up«.

En textrad: »WHO-DI-WHOOOO! Run for cover muthafucka…«