Bra början på en lång relation




Foto: Calvero



Alla har hört talas om Bruce Springsteen på Konserthuset 1975. Nästan lika många var där. Mattias Dahlström pratar med människor som de facto såg spelningen som la grunden till det här landets speciella relation till »The Boss«. (Ur Sonic #67, april 2013.)

I maj, inom loppet av lite mer än en vecka, kommer Bruce Springsteen och The E Street Band att ställa sig på scenen på Friends Arena i Solna inte mindre än tre gånger. Alla som har varit på en Springsteen-konsert i modern tid – eller för den del bara följt hysterin på avstånd – vet ungefär hur det kommer vara. En rejäl folkfest med överförfriskade gäng som sjunger »Hungry Heart« på Stockholms pendeltåg. Tidningar som kommer trycka särskilda bilagor där kända svenskar från Sean Banan till Fredrik Reinfeldt kommer att få uttala sig om sin Springsteen-favorit (påfallande ofta »Streets of Philadelphia« eller »Born in the U.S.A.«). Steven Van Zandt kommer uttala sig om vilka svenska garagerockband han gillar allra mest för tillfället. Springsteen kommer kalla Sverige sitt »andra hemland«. Plus, getingar och andra mer eller mindre åtråvärda betygssymboler kommer med allra största säkerhet strösslas över konserterna.

Åtminstone någonstans i de där bilagorna lär det också refereras till punkten då det numera extremt långa bandet mellan Springsteen och den svenska publiken – äktenskapet är långt förbi silverbröllopslängd nu – till en början knöts. Den mytiska första konserten Springsteen gjorde på svensk mark. Konserthuset i Stockholm. Fredag den 21 november 1975. Spelningen brukar refereras till som svensk rockhistorias motsvarighet till Woodstock – betydligt fler än de som faktiskt var där påstår att de var det. Femtonhundra gick in, tiotusen kom ut. Om det nu räcker.

Fast några var ju faktiskt där på riktigt också. Som Manne Arwidsson – då tjugofemårig anställd på skivavdelningen i en radio- och TV-affär, i dag snart pensionerad – inhalandes på ett bananskal utslängt av någon som inte var så imponerad.

– Jag hade inte ens biljett faktiskt, berättar han. Jag bodde i Linköping då, men var uppe i Stockholm i ett annat ärende. Ett gäng kompisar skulle på konserten så jag hängde på och fick en biljett av en tjej som tyckte konserten var trist och gick efter bara tre–fyra låtar. Hon ångrade sig nog senare.

Vad var det då som Manne och de andra i publiken fick se? En Springsteen som fått en sista chans och tog den. Varken debuten »Greetings from Asbury Park« från 1973 eller samma års uppföljare »The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle« hade inneburit något riktigt genombrott. En del fina recensioner och rätt många mer eller mindre rättvisa jämförelser med Bob Dylan hade det blivit, men inga kommersiella framgångar. Tredje albumet »Born to Run« var en »allt på ett kort«-satsning. Som höll.

– Springsteen hade precis »hänt«, minns Arwidsson. »Born to Run« släpptes ett par månader före Kulturhuset-konserten och hajpen hade börjat ta fart. Springsteen hade förmodligen fyllt fem eller tio konserthus just då. Jag kommer ihåg hur snacket gick dagen efter konserten. Folk frågade »lyckades du komma in? Var du där?«.

Margaretha Beverloo Smith var då pressansvarig på CBS, Springsteens skivbolag, och upplevde trycket på konserten på nära håll.

– Det var en sjuk situation att arbeta med Springsteen-konserten, även om det blev ännu värre vid senare besök, berättar hon. Folk väntade på honom i timmar vid pressmötet på Aurora i Gamla Stan för att få saker signerade och jag fick de konstigaste samtal – folk som ringde och påstod att deras pappor kände min pappa och undrade om jag därför kunde fixa biljett till konserten. Jag blev lite förvånad över hajpen, hur stor den var och hur snabbt den växte. Samtidigt var det fortfarande så att det mest gällde den inre kretsen, mannen på gatan visste ju fortfarande inte vem han var. Än.

 

Sällan har tajmingen för en konsert varit mer lyckad ur svensk synvinkel. Det var under de här åren som The E Street Band fick sitt namn och tog sin form. I augusti 1974 spelade Springsteen sina sista konserter med David Sancious och Ernest »Boom« Carter i bandet. När turnén drog i gång igen i september var de ersatta av Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på piano, sedermera E Street Bands kanske två viktigaste grundstenar. Ytterligare en månad senare blev violinisten Suki Lahav fullvärdig medlem, bara för att inte ens ett halvår senare lämna bandet och flytta till hemlandet Israel. I stället plockade Springsteen in en gammal kompis vid namn Steven Van Zandt. Allt började så smått falla på plats.

– 1975 till 1976 hade Springsteen kanske sitt allra bästa band, menar Tommy Rander som bevakade konserten för Aftonbladets räkning. E Street Band under de åren är kanske det bästa band som över huvud taget har stått på en scen. En fruktansvärt tajt enhet, samtidigt som lusten fanns kvar. Jag brukar alltid säga att det finns en punkt för varje band där kunskapen och lusten möts, där allt stämmer, men ingenting har hunnit bli rutin. Det kan vara en väldigt kort period, det är ofta det till och med. För Rolling Stones var den förmodligen 1969 till kanske 1972, för Springsteen var den just de här åren.

»Born to Run«-turnén drog i gång den 20 juli, mer än en månad innan albumet släpptes, och tog Springsteen och The E Street Band under de närmaste månaderna runt USA. I november blev det en avstickare till Europa – Springsteens första, ganska futtiga, turné på kontinenten. Springsteen spelade i London den 18 november, Stockholm 21 november, Amsterdam 23 november och sedan London och Hammersmith Odeon igen den 24 november. Det var allt. Inga konserter i Paris, Madrid, Köpenhamn, Manchester, Dublin, Glasgow, Berlin, Rom, Aten.

Exklusiviteten bidrar så klart till myten, tillsammans med det faktum att det dröjde hela sex år innan Springsteen återvände till Stockholm (jämför med hur ofta han varit här under de senaste femton åren). Visst: i dag når de flesta världsstjärnor förr eller senare till vårt kalla lilla hörn av världen, men om de skulle göra bara fyra konserter på hela kontinenten precis när de står på gränsen till ett världsomspännande genombrott är det högst osäkert om Stockholm eller Göteborg skulle utgöra ett av stoppen.

– Vi var väldigt överraskade över att han valde Stockholm, säger Margaretha Beverloo Smith. Om han skulle välja en huvudstad i Norden borde Köpenhamn ha legat mycket närmre till hands. Stockholm var långt ifrån någon huvudstad för rockmusik.

 

Det var en annan Bruce Springsteen som kom till Stockholm 1975 än det rutinerade fullblodsproffs som kommer fylla Friends Arena tre gånger om under årets försommar. Vid sjuttiotalets mitt var han bara en vanlig kille från New Jersey som blivit megastor på mindre än ett halvår. I USA hade intresset för Springsteen vuxit snabbt och han hade prytt omslagen till både Time och Newsweek.

– Det var en enorm hajp i USA just då, trots att »Born to Run« bara var ett par–tre månader gammal, säger Thomas Witt som vid tidpunkten arbetade på skivbolaget CBS och var med under nästan hela Springsteens stockholmsbesök.

Inför, under och efter konserten på Hammersmith Odeon i London tre dagar innan stockholmsspelningen hade hajpen också hunnit växa till sig på vår sida Atlanten. Springsteen var inte så nöjd med de tilltagande förväntningarna på honom. Det yttre trycket började också ta ut sin rätt. Särskilt tydligt blev det under dagen innan konserten då den fortfarande väldigt färska rockstjärnan var inbokad för en träff med press och branschfolk på en restaurang i Gamla Stan.

– Springsteen var stressad, minns Thomas Witt. Jag kommer ihåg att vi gick ut från Sheraton Hotel och möttes av Expressens förstasida som bestod av en stor bild på honom och rubriken »Bruce i stan«. Plötsligt blev han väldigt skärrad. Jag tror problemet var att han just kommit från en massiv brittisk hajp och så kom han hit och upptäckte att det är likadant här. Det blev för mycket. Springsteen stack tillbaka till rummet och låste in sig. Jag fick hota att slå in dörren med en brandyxa för att han skulle komma ut.

Även om den skärrade sångaren till slut lämnade hotellrummet blev pressträffen på restaurang Källaren Aurora i Petersénska Huset sedan en ganska märklig tillställning. Inte minst på grund av Mike Appel, Springsteens manager under den tidiga delen av karriären men som han under åren efter »Born to Run« utkämpade en bitter strid med i domstolen.

– Appel var knepig, menar Tommy Rander. Det känns som att han redan då var medveten om att han var på väg att tappa greppet om Springsteen och därför försökte styra allt runt omkring extra hårt och ställde en massa krav. Jag är övertygad om att Springsteen förlorade några av sina bästa år under konflikterna mellan »Born to Run« och »Darkness on the Edge of Town«. Kollar man »The Promise«-DVD:n hör man ju hur briljanta han och E Street Band var just då. I stället dröjde det tre år mellan albumen, vilket var en evighet då.

Thomas Witt, som fick äran att introducera Springsteen och bandet på scen, minns att det också var strul kring konserten, som ledde till en omfattande försening.

– Mike Appel fattade att Springsteen redan var större än skivbolaget någonsin skulle kunnat tro. Och att han skulle bli ännu större. Det var väl därför det var så många regler kring allt. Det som smärtar allra mest var att P3 var på plats för att spela in konserten, men en timme innan starten sprack det på grund av Appels krav på att tejperna skulle skickas till USA innan de sändes. Jag hade en del hårda duster med honom.

– Förseningen vid konserten berodde bland annat på att vissa fotorestriktioner Appel hade satt upp inte efterlevdes. Jag fick gå upp på scen och be folk att strunta i att fotografera. Sedan presenterade jag honom och på väg av scenen mötte jag Springsteen och Roy Bittan som stod i kulisserna. Bruce flinade och sa »let’s go« till Bittan. Sedan gick de ut på scen och drog i gång »Thunder Road«.

Och det är väl där någonstans myten om Konserthuset verkligen börjar ta fart. Springsteens tretimmarsexplosion till konsert satte djupa spår i de flesta som var där.

– Jag kommer ihåg att alla vi på skivbolaget hade platser på första raden, minns Margaretha Beverloo Smith. Jag hade läst på och lyssnat, men var ändå inte förberedd på det som skulle komma. Jag satte mig ned, det kom in en liten kille i yllemössa, pianoslingan började spelas och – tio minuter senare var konserten slut. Det var verkligen så det kändes. Jag har aldrig varit med om att en konsert gått snabbare. Jag satt som helt absorberad. Jag tror en stor del av hans framgång ligger i hans oerhörda scenkarisma: man kände att han var äkta och sig själv i alla lägen.

– Jag har ju sett Hammersmith-konserten som finns på DVD – och Stockholm krossade den, menar Thomas Witt. Det var som att allt släppte när Springsteen och bandet ställde sig på scen. Sedan ska man inte glömma publiken heller. Alla som var där gick in för musiken totalt. Jag kommer ihåg att flera av medlemmarna var helt knäckta efteråt. »Det var så här vi borde ha låtit i London«, sa de. Redan där och då nådde Springsteen sin status här. Han är ju mer eller mindre adopterad av Sverige.

Även recensenterna som var på plats då har fortfarande positiva minnen. Mia Gerdin, som skrev om musik i DN och nu arbetar på Sveriges Radio, satt på åttonde raden och kallar upplevelsen »euforisk«.

– Jag kunde faktiskt inte gå på en Springsteen-konsert på nästan tjugofem år efter den där kvällen, säger hon. Jag ville inte förstöra minnet av den. Springsteen utstrålade en enorm önskan att nå varenda själ i Konserthuset och kunde inte sluta spela. Jag kommer inte ihåg hur många gånger han blev inropad – åtta, tio? – men han ville inte gå och vi ville inte släppa honom.

– Konserten var faktiskt precis så bra som alla har beskrivit den som, menar Tommy Rander. Jag upptäckte Springsteen redan i samband med debutalbumet 1973, som var bra men lite osjälvständigt. Sedan kom andra plattan som var lysande. Jag gillade också varifrån han kom rent musikaliskt, med influenserna i amerikansk sextiotalspop. Men inget hade förberett mig på energin som frigjordes under konserten. Det var en jävla knockout.

Även för Bruce Springsteen och bandet innebar Sverige något av en chock, om än i lite annan bemärkelse – vilket Springsteen lyfte fram i en intervju gjord av Per Sinding-Larsen på SVT 2005: »Innan vi fick skivkontrakt hade jag knappt varit på restaurang, aldrig flugit och aldrig varit utanför USA. Så vi var ovana vid långa resor, främmande platser… Sverige verkade så långt bort och när vi kom hit var det den delen av året när det är mörkt väldigt länge.« Med ett av sina karaktäristiska skratt la han sedan till att eftersom de var uppvuxna på skräpmat och hade »begränsade matvanor« rusade de till McDonald’s så fort de kunde. »Lite sorgligt. Vi var ovana vid att känna oss hemma långt hemifrån. Och Europa var mycket mer europeiskt för trettio år sedan. Mindre uppenbart västerländskt. Men det var en bra konsert, och publiken var fantastisk.«

 

Myter och legender har en tendens att med tiden, i efterhand, sudda ut kritiska röster. För sådana fanns det tveklöst. Både Jan Nordlander i Svenska Dagbladet och Mats Olsson i Expressen konstaterade att Springsteen visserligen var bra, men försökte samtidigt justera bilden av honom som rockmusikens frälsare och räddare. »Var det Gud vi såg? Nej, en kille från New Jersey«, skrev Olsson till exempel.

Och inte bara tjejen som gav Manne Arwidsson hans biljett tråkades ut av konserten. Inför Springsteen-spelningarna i Stockholm 1999 berättade Janne Schaffer för Aftonbladets Markus Larsson att han inte varit särskilt imponerad av Springsteens första urladdning på svensk mark: »Vissa säger att jag gick efter två låtar. Men jag tror att jag höll ut till första pausen. Jag tyckte inte att det var så speciellt bra. Det var som om Bruce gjorde en grej av att vara en arbetarkille. Det kändes inte äkta. Han påminde mycket om Joe Cocker eller Rod Stewart och de tyckte jag bättre om då. Så svinkul var det inte.«

Mer imponerad var en tjugosexårig sångare och låtskrivare som precis släppt ett hyllat debutalbum (och efterföljande år skulle ge ut en ännu mer uppmärksammad debutroman). För Ulf Lundell var Konserthuset 1975 av central betydelse. I radioserien (sedermera även en bok) »Livet är en fest« säger han: »Det jag såg honom göra på scenen där, det ville jag också göra, trots att jag inte hade några direkta planer på att gå upp på någon scen. Men skulle jag upp där så ville jag göra det jag såg honom och hans band göra, för det var det bästa jag hade sett någon gång. Det var helt enastående.«

Andra är av uppfattningen att konserten förlorat sin glans efterhand som Springsteen kommit tillbaka i kanske ännu bättre form.

– Jag såg de två konserterna på Hovet 1981, säger Manne Arwidsson. I ärlighetens namn tyckte jag Springsteen var bättre då. Bandet var tajtare, Springsteen var självsäkrare. Jag tror han blev lite överrumplad av reaktionerna 1975.

– Det är lite knepigt med den där Konserthuset-konserten, säger Erik Hörnfeldt som var i publiken på konserten och något år senare blev musikjournalist på Expressen. Jag minns den som väldigt bra och den har ju med tiden blivit väldigt legendarisk, men jag har lyssnat på inspelningar på nätet och jämfört med mycket annat man har sett efter – så bra var den inte. Jag är inte ens säker på att den var bäst på den turnén. Jag kollade Hammersmith Odeon-konserten när den kom ut på DVD och tyckte den var klart bättre.

Varför fick Konserthuset-spelningen så stort genomslag då?

– Rockmusik var så jävla tråkig just då, säger Hörnfeldt. Springsteen försökte göra show på ett sätt få andra gjorde vid sjuttiotalets mitt. Han imiterade den där James Brown-kollapsen och låtsades sjunka ihop för att sedan ledas ut och resa sig och komma tillbaka. Bandet var snyggt också, kanske inte Springsteen själv då i sin yllemössa och militärbrallor, men de andra. I dag är allt en genomtänkt show, då var inget det.

 

Artiklarna om popmusik på de stora tidningarnas sidor veckorna som föregick den 21 november kretsar med något undantag (ett par intervjuer med The Moody Blues Ray Thomas) uteslutande kring rätt bred svensk musik: Tomas Ledins »Knivhuggarrock« rubriceras som »skön rock«, Ulf Lundells »Vargmåne« beskrivs som »en fin skivdebut« och även Soffgruppens »Greatest Sits« och en Nynningen-konsert recenseras. Kjell Höglund intervjuas och Jeja Sundström kallas i en artikel för »visans ansikte utåt«. Så mycket mer popmusik kläms inte in bland »Jokkmokks-Jokkes Pussel-Pyssel«, braskande rubriker om tilltagande raggarvåld och en del, med facit i hand, ganska ironiskt olycksbådande rubriker (»Får du göra någon mer film nu, Roy Andersson?«, efter de brutala sågningarna av »Gilliap«).

– Man ska komma ihåg att rockmusiken var oerhört statisk under den här perioden, säger Tommy Rander. Många av sextiotalets stora hade splittrats eller tappat stinget, då känns en sådan här urladdning lite extra också. Jag har inte sett många konserter i samma klass. Möjligen att Jimi Hendrix på Gröna Lund kan konkurrera. Andra menar att Springsteens senare konserter var bättre och det kanske stämmer men då var jag också förberedd, man kan inte bli chockad på samma sätt igen.

Springsteens back to basics-rock skilde sig också från den samtida rockmusikens alltmer storvulna liveframträdanden.

– Arenarockband som Yes till exempel la ned så oerhört mycket kraft på ljud och ljus och visuella effekter att man kände sig distanserad, säger Mia Gerdin. Springsteen tog rocken tillbaka till gatan. På så sätt skilde han sig också från den inriktningen inom rockmusiken där man skulle spela vara mondän, blasé och cool. Springsteen var en kontrast till exempelvis Bowies ständiga rollspelande. Jag älskar båda, men de var väldigt olika på så sätt.

 

Efter showen är det – som alla R. Kelly- och Jodeci-lyssnare vet – dags för efterfesten. Alexandra Charles nattklubb Alexandra’s, som då huserade på Biblioteksgatan 5, räknas som Sveriges första riktiga nattklubb och blev inte helt oväntat platsen för Springsteen och bandet att slappna av efter konserten. I »Livet är en fest« blickar Ulf Lundell tillbaka: »Jag kommer ihåg att jag gick ner till Alexandra’s efteråt och träffade Clarence Clemons, han sa att han tyckte att det var en pinsamt dålig spelning.«

– Jag kommer ihåg att bandet festade rätt hårt och att Clarence träffade sin blivande fru Tina, en frisör jag brukade gå och klippa mig hos, berättar Thomas Witt. Springsteen tog det lugnare: han satt på golvet med ett gäng rockjournalister och skivaffärspersonal och pratade musik hur länge som helst. Det blev en sen kväll, men samtidigt var jag professionell. Jag kom faktiskt upp tidigt dagen efter och åkte till Örebro för en konsert med Weather Report.

En av de lyckliga som satt en stund på golvet med Springsteen var Tommy Rander:

– Jag var tvungen att springa gatlopp genom Stockholm för att hinna med min deadline. Sedan visste jag att det skulle vara efterfest också, den lockade. Redan under pressträffen på Aurora under dagen hade jag lyckats få en egen stund med Springsteen och [amerikanske musikjournalisten] Dave Marsh och pratat om en artikel jag hade skrivit i Rolling Stone om den svenska musikrörelsen. Jag ville fortsätta den diskussionen.

Rander och Springsteen hamnade till slut i köket på Alexandra’s, långt bort från det stökiga firandet.

– Jag kommer mest ihåg att Springsteen var väldigt blyg och inte särskilt intresserad av vimmel. Inte mig emot – då kunde vi fortsätta våra diskussioner från pressträffen. Så vi satte oss på golvet i köket och snackade om musik. Mest tror jag att vi pratade om den amerikanska popmusik som, åtminstone då, sågs som ganska tanig och ointressant. De där åren i början av sextiotalet, säg mellan 1960 och 1963, då det i omvärldens ögon egentligen bara var Phil Spector som gjorde något av värde. Jag och Springsteen var överens om att det fanns en massa annat från den perioden som faktiskt kunde mäta sig med de brittiska banden.

– Han gjorde ju en cover på Gary U.S. Bonds »Quarter to Three« under konserten och jag tror vi pratade om vilka singlar med honom vi hade och inte hade. Det visade sig att han själv inte hade originalet till »Quarter to Three«, så vi kom överens om att jag skulle spela in den och skicka till honom. Tyvärr blev det inte så sedan. Vi pratade också länge om Freddy Cannon och Roy Orbison. Det var därifrån han kom – en väldigt amerikansk popmusik. Jag började nästan skratta när »The River« senare gavs ut, den var ju en enda lång hommage till den perioden av musik vi pratade om den där natten.

 

Morgonen efter efterfesten på Alexandra’s var tung för de flesta inblandade. Ingen visste ju då att man sett, eller som Springsteen och The E Street Band genomfört, en legendarisk konsert. Det var bara ännu en grå senhöstmorgon i Sverige 1975.

Bara en person orkade fortfarande hålla låda. Under hela besöket hade Springsteen framställts som någon slags blandning av gudomlig rock’n’rollfrälsare, storslagen showman och helt vanlig kille. Han lämnade Sverige med den bilden intakt.

– Egentligen var tanken att Springsteen skulle ta en limo ut till Arlanda, som det anstod en världsstjärna, minns Margaretha Beverloo Smith. I stället valde han att åka i bussen med bandet. Alla var extremt trötta och bakisfnittriga, men ändå i toppform. Showen fortsatte där. På väg ut ur stan tog Springsteen över chaufförens mikrofon och låtsades vara stockholmsguide, utan att ha en aning om vad han pratade om.

 

SKRIVET INFÖR KONSERTEN

 

»Okay, Bruce Springsteen är bra. Men, låt oss sansa oss lite. Låt oss inte dränka honom en gång till. När första skivan kom, kallades han en ny Bob Dylan och det tog tid för honom att kasta det oket av sig. Låt oss inte lägga ett nytt på hans axlar.«
– Mats Olsson, Expressen, 21/11 1975

 

»Men apparaten runt honom är i full gång – 22 personer på lönelistan – tekniker, PR- folk, managers – allt som hör till en ’big superstar’. Bruce Springsteen är the superstar idag och kommer troligen behålla sin position ett bra tag.«
– Viveka Vogel, Svenska Dagbladet, 20/11 1975

 

»Hans manager ställde först krav på att intervjun med Springsteen skulle stå på första sidan, och då detta krav tillbakavisats kom beskedet att det inte skulle bli någon vanlig presskonferens, utan bara en lunch där några få journalister fick delta.«

– Mia Gerdin, Dagens Nyheter, 22/11 1975

 

SKRIVET OM KONSERTEN

 

»Konserten igår var definitivt en av de bästa som någonsin hållits när det gäller rock. I tre timmar öste Springsteen och hans täta, utsökt spelande sexmannaband kaskader av toner, rytmer, klanger och en frustande vital spelglädje över oss.«

– Tommy Rander, Aftonbladet, 22/11 1975

 

»Från taket slungas spotlightens gröna strålkniv mot en smal silhuett, ett hårburr, ett munspel. Under ett hisnande ögonblick tänker man: Dylan?! Ånej, Bruce Springsteen, idag bättre upp än Dylan. Och folket jublar såsom det blivit lärt att jubla av all publicitet kring denna nya guldkalv, denna rockens nya halvgud att idolisera.«

– Jan Nordlander, Svenska Dagbladet, 23/11 1975

 

»En av orsakerna till framgången var att man fick känslan att killarna tycker om att spela och de förmedlade den glädjen till publiken. Springsteen själv liknar en liten tomte eller någon pillemarisk figur och struttar omkring på scenen med nästan barnsligt knyckiga rörelser.«

– Mia Gerdin, Dagens Nyheter, 23/11 1975

 

»Okej, okej, det blev succé. Jättesuccé. Tre inropningar, folk stod upp, klappade och jublade. Men åt vad? Var det ett nytt ’geni’? Var det hans realistiskt poetiska skildringar av New Jersey? Var det hans nyskapande musik? Nej, det var åt rock’n’roll.«
– Mats Olsson, Expressen, 22/11 1975

 

LÅTARNA


Bruce Springsteens låtlista, Konserthuset, Stockholm, 21 november 1975.

 

1. Thunder Road

2. Tenth Avenue Freeze Out

3. Spirit in the Night

4. Lost in the Flood

5. She’s the One

6. Born to Run

7. The E Street Shuffle

8. It’s Hard to be a Saint in the City

9. Backstreets

10. Kitty’s Back

11. Jungleland

12. Rosalita (Come Out Tonight)

Extranummer:

13. 4th of July, Asbury Park (Sandy)

14. Detroit Medley

15. For You

16. Quarter to Three (Gary U.S. Bonds-cover)




Relaterat

Ullevi inifrån