Jonathan Johansson

Väggarna i Jonathan Johanssons kombinerade bostad och kontor nära Odenplan i Stockholm pryds av flera inramade konstverk, där ett utmärker sig. Det är en diptyk som Jonathans pappa gjorde i sin ungdom, föreställandes en överkropp som flaxar änglalikt över ett naturlandskap.

Andlighet tycks ha en lika stark närvaro i Jonathans vardag som den har i hans allvarsamt livsbejakande texter (även om han – med sin karaktäristiska falsettröst – sjunger dem med ett »snett leende«). Uppväxten i Skåne präglades av Fribaptistsamfundet.

– Det är ju en sorts subkultur som jag både älskar och tycker är skitjobbig, säger han. Men den rymmer så många fina människor.

Därtill rymmer den musik. Innan Jonathan lyfte gitarren i femtonårsåldern hade han spelat både bas och fiol. Det riktiga inträdet i musikens värld kom dock ett par år senare genom det malmöbaserade svartrockbandet Pale Descent.

– Vi försökte låta som Sisters Of Mercy. Jag var gitarristen som stod vid sidan om och stirrade in i väggen, helt renrakad och vitsminkad. Det var bedrövligt.

I dag är Jonathan tjugoåtta år och har både Ted Gärdestad-stipendiet (2003) och ett debutalbum på meritlistan. 2005 års »OK, ge mig timmarna« gick ganska ouppmärksammat förbi, vilket han inte alls beklagar sig över. Tvärtom. Även om man märker en tydlig potential i skivans euforiska indie-på-svenska ligger den långt från den majestätiskt synthdrivna pop som avtecknas på nya singeln »En hand i himlen«. Albumet med samma namn släpps på Hybris i februari.

Gamla singersongwriter-hjältar och senare influenser från new wave har fungerat som viss inspiration, men något annat »knäckte koden«.

– En av synthkillarna i bandet lämnade kvar en DX7:a här en gång. Att jag sedan släpade med den till studion i ett kritiskt skede har betytt allt.

DX7:an, en av pophistoriens viktigaste synthar som hade sin guldålder under åttiotalet, väckte mängder av idéer. Efter drivor av slopat material kände Jonathan och hans producent Johan Eckeborn att de äntligen hade nått fram till kärnan, varpå de gjorde om allt från början.

Något som spelat en ännu större roll än DX7:an är de två år Jonathan tillbringade i det Uppsala-kollektiv som vännen och singer-songwritern Johan Heltne startade. Ett konstnärssamkväm med en ovanlig premiss.

– Lite fler än hälften var avdankade Livets Ordare, så det var en väldigt speciell samling människor som nu alla slukade litteratur, film och musik eftersom de inte hade kunnat premiera det tidigare.

– Visst hade jag ett lite softare bagage men vi hade alla vuxit upp i en transcendent tillvaro. När man är uppvuxen i en frikyrka blir man ett ufo i mångas ögon och tillsammans kunde vi dela det utanförskapet.

I kollektivet bodde också nyfolkgitarristen Rickard Jäverling, vars debutalbum hyllades flitigt för ett par år sedan.

– Rickard tillförde en helt annan dimension till gemenskapen, säger Jonathan. Utan honom hade humorn i kollektivet varit mycket sämre. Och humor är ju viktigt.