Dixie Chicks






Förra albumet blev en succé, men en Bush-kritisk kommentar, leda och barn kom emellan. Fyra år senare återvänder Dixie Chicks med Rick Rubin-producerad radiorock som lär fjärma trion från den bokstavstrogna countrypubliken. Klas Ekman såg anledning att ringa upp Martie Maguire. (Ur Sonic #29, juni 2006.)

Att tala med Dixie Chicks om tiden som gått sedan »incidenten« i London, där sångerskan Natalie Maines sa att hon skämdes över att George W Bush var från Texas, är först som att lyssna på ett synopsis till en Linda Skugge-krönika.

– Vi var kanske inte så entusiastiska över att ge oss in i det hela igen efter allt bråk och allt turnerande, så det slutade med att vi skaffade fler barn i stället, säger fiolspelerskan Martie Maguire på telefon från Austin, Texas.

– Jag fick tvillingar och mådde riktigt dåligt under hela graviditeten. Sen var det dags för Natalie att vänta barn och hon blev sängliggande rätt länge mot slutet. Så vi var inte direkt i toppform.

Det har visserligen gått tre år sedan Bush-kommentaren, men Dixie Chicks tycks inte vilja bli benådade. Gruppen, som en gång var den vita bönätarsöderns svar på The Ronettes, bränner de flesta kvarvarande broarna till countryscenen med nya albumet »Taking the Long Way«.

Influenserna kommer snarare från Tom Petty, America, The Mamas & The Papas och Fleetwood Mac än från Bill Monroe.

Egentligen är det inte så konstigt. Dixie Chicks cover på Stevie Nicks »Landslide« var den låt som fick upp mainstreampublikens ögon för Texas-trion. Dessförinnan hade de mest varit en angelägenhet för de delar av USA som vi i Sverige sällan märker av i vårt dagliga intag av populärkultur. De delar av USA som får en reaktionär artist som Toby Keith att sälja miljontals skivor. Inte så att det är svårt att älska hans låtar som »Beer for My Horses«, »I Love This Bar« och »Whiskey Girl«, och man ska absolut inte dissa honom musikaliskt, men Dixie Chicks visade sig snabbt spela i en annan division. Och det var »Landslide« som visade de kvaliteterna även för folk som hatar banjospelare.

 

Crossoverskivan »Home«, som gavs ut året innan, var väldigt bluegrassinspirerad, vilket kan vara lite svårt att höra vid en första genomlyssning. Den spelades in på vinst och förlust efter ett kontraktsbråk med Sony BMG. Men när den gavs ut överträffade den de lågt ställda förväntningarna till en närmast komisk grad. Det är inte så underligt som det först kan tyckas. Helhetsintrycket handlar mer om stämsången och melodierna än om Martie Maguires ettriga fiolspel och Emily Robisons banjoplockande.

Samma sak var det under konserten i Annexet, hösten 2003. En konsert som fortfarande skulle få mig att dra fram ord som »soul« och »harmoni« om den sortens begrepp fortfarande betydde något i modernt språkbruk. Medan många nutida – mestadels manliga – countryartister ägnar sig antingen åt någon form av lajv (Hank III) eller vankar omkring och leker supermanliga (Toby Keith) har Dixie Chicks alltid byggt vidare på de melodiska beståndsdelarna och satsat på att hitta det uttryck som passar låten bäst. Även om de haft en roll som någon sorts feministiska förebilder med låtar som 1999 års genombrottshit »Goodbye Earl« och »Ready to Run«, om ett par tjejer som skjuter ihjäl en kvinnomisshandlare respektive en som inte vill gifta sig, är Dixie Chicks som bäst när de är som allra mest sentimentala. Som i »Godspeed« från »Home« eller »Everybody Knows« och »Lubbock or Leave it« från nya plattan. Då spelar det egentligen inte heller någon roll om det är egenskrivna låtar, rena covers eller om något inhyrt låtskrivarteam ligger bakom.

När de är som bäst är Dixie Chicks lika trovärdiga som, säg, en R. Kelly i sitt esse.

En kraftigt bidragande faktor är Natalie Maines beundransvärda närvaro och röst. Det var rösten som efter en handfull album gjorde Dixie Chicks till Dixie Chicks. Innan Natalie Maines togs in som sångerska var gruppen egentligen bara en kul ordlek inspirerad av Little Feats klassiska platta »Dixie Chicken« (en ordlek som förvisso gav ut en del plattor, men plattor som inte gjorde något större väsen av sig).

Martie Maguire minns hur bitarna först där, först då, definitivt föll på plats.

– Vi passade bara ihop. Hon var den perfekta frontartisten, dels tack vare hennes personlighet och hennes bakgrund – hon är ju dotter till Lloyd Maines [smått legendarisk steelgitarrist] och mer eller mindre uppvuxen i en studio. Men också för att hon har en helt fantastisk närvaro när hon sjunger. Man blir väldigt berörd av hennes röst. Där finns en styrka och en kraft som inte många andra sångare har. Vi skulle inte ha kommit långt om hon inte låtit så ärlig och rak.

 

»Home« byggde på en synnerligen traditionell countrygrund och var så vackert sentimental att man nästan fick gömma den under madrassen för att inte bli arresterad (inget är som ni vet fulare och mer skamligt än just sentimentalitet nu för tiden). Och »Taking the Long Way« är en på många sätt logisk utveckling därifrån, men en utveckling som medvetet öppnar upp för en helt annan publik än den tidigare.

– Det är antagligen svårt att förstå för en svensk, men countryscenen är väldigt liten, väldigt konservativ och väldigt långt ifrån mainstreamkulturen. Värderingarna är totalt annorlunda. Jag tror att vi kommer behöva hitta en ny publik om vi ska sälja i samma siffror nu som förr. Skivbolaget har haft massor med möten om hur de ska tackla problemet på ett kreativt sätt för att vi över huvud taget ska sälja.

En av Dixie Chicks tidigare belackare, Bill O’Reilly på Fox News, har till och med gått ut och sagt att det är oamerikanskt av landets countryradiostationer att inte spela gruppens singel »Not Ready to Make Nice«. Det beror antagligen på att han bedömer dem som redan uträknade.

– Han har sagt att vi knappast lär sälja över två miljoner exemplar, så jag tror inte att han ändrat inställning särskilt mycket, säger Martie. Inte egentligen, även om han börjar uttrycka sig lite mer diplomatiskt.

Själva kallade trion in proffs som Pete Yorn, Sheryl Crow och Gary Louris från Jayhawks för att hjälpa till med låtskrivandet. Tre val som säger en del om i vilken riktning de strävar.

Ett annat motdrag från Dixie Chicks läger blev att anlita rockproducenten Rick Rubin till inspelningen.

– Rick hade hört av sig till oss tidigare om ett projekt han jobbade med och som jag inte kan uttala mig om. Men när det gällde den här skivan var det vi som hörde av oss till honom. När vi hade möten i gruppen och pratade om vad vi ville göra så var det några skivor som ständigt dök upp som referenser och det var Red Hot Chili Peppers senaste två–tre album och, så klart, Johnny Cashs sista skivor. Alla var inspelade med Rick. Eftersom jag spelar fiol har jag alltid gillat de där råa instrumentljuden som han får fram. Dessutom är han bra på röster. De låter alltid ärliga och raka, även om han lägger på någon konstig effekt.

Ska man vara aningen elak, och det ska man väl, är Rubin också en man som tagit sig an en hel del utdömda fall och renoverat upp dem tills de är som nya. Han är rockmusikens motsvarighet till MTV:s »Pimp My Ride«, där man gör om slitna Mazdor till högteknologiska under.

Den här gången har han renodlat Dixie Chicks stämsång. Med undantag för den aningen plakatviftande, lätt revanschistiska första singeln »Not Ready to Make Nice« (som handlar om exakt vad ni tror) har producenten fått dem att verkligen lämna Lubbock för en smula California dreamin’.

– Rick var väldigt bra på att få oss att överträffa oss själva genom att hela tiden pressa oss med att »ni kan bättre, ni kan bättre«. Dessutom var det väldigt skönt att kunna vara hemma i tid på dagarna, vid sex, som folk som har ett mer vanligt jobb.

Det är den där attityden som gör Dixie Chicks så speciella. Samtidigt som de lämnar ifrån sig högkvalitativa album undviker de inte för ett ögonblick att det handlar om ett jobb och att de trivs bäst när de får vara hemma med sina familjer. Och åtminstone ibland hellre föder barn än arbetar med en skiva. Fast mest handlar deras storhet om att man aldrig, under några omständigheter, ska underskatta det fina med att sjunga i stämmor.




Relaterat