En episk berättelse

Missbruket har sitt pris. Kroppen, och inte minst lungorna, är svårt sargade efter nära fyrtio års till och från-relation med heroin. Peter Perrett ler bakom de mörkt karaktäristiska solglasögonen. Han tittar sig om i lokalen och pekar mot ett par barstolar längst bort från scenen. Han har inte varit i Stockholm sedan 2009. Då, under en kortvarig återförening med The Only Ones, var han en spillra på väg att tyna bort. Nu är han drogfri och har två hyllade soloalbum i bagaget. Resan har varit långt ifrån spikrak. Farorna har hela tiden lurat runt hörnet för den mytomspunna sångaren från Camberwell i södra London.

– Jag tänkte inte ens tanken att det här var möjligt. Att över huvud taget plocka upp gitarren igen kändes väldigt avlägset, säger Peter och beskriver sitt andra återfall i mitten av nittiotalet som det värsta.

Allt hopp såg ut att vara borta. Människor i hans egen omgivning visste under perioder inte ens om han levde eller var död. Ensam och isolerad i ett rum ägnade han år efter år åt de gråvita små stenliknande opiaterna som eldades i folie för att sedan dra i sig de livsfarliga ångorna. Det kraftiga giftet från opiumvallmon har ödelagt mer än en karriär och att prata med Peter Perrett utan att komma in på droger är omöjligt. Men vi tar det från början.

– Vad jag minns hade jag inga ambitioner alls när jag var liten. Jag tyckte om att spela fotboll som alla andra och vid elva upptäckte jag musiken. Men du vet, man tänker inte på framtiden i den åldern och att bli musiker fanns inte på kartan. Det handlade om att överleva dagen och gömma sig för lärare och andra som ville styra ens liv.

Men du kom ändå in på en internatskola, som du visserligen blev utsparkad från…

– Ja, det där. Jag fick något slags stipendium för de tyckte att jag var intelligent så mina föräldrar skickade i väg mig till en skola där andra betalade massor av pengar för att deras ungar skulle gå. Och de där åren var ett riktigt helvete. Det kändes som ett fängelse och jag hamnade i så mycket trubbel. När jag var femton fick lärarna nog och sparkade ut mig, och jag flyttade hem igen. Fick gå i en vanlig skola och det var väl då möjligheterna öppnades för att göra det man ville.

Det dröjde inte länge innan dörren slogs igen även där. Peter relegerades för andra gången på bara något år. I samma veva träffade han Zena Kakoulli, kvinnan i hans liv, som fortfarande är med och som har en minst sagt lika brokig bana bakom sig. Tillsammans lämnade de allt och gav sig ut på en resa som skulle ta dem långt in i dimman.

– Det här var ju slutet av sextiotalet. Revolutionen låg i luften och man avvisade allt som ens föräldrar jobbat för. Det var lättare då, att bara dra. Man kunde bo gratis i ockuperade lägenheter och plocka med sig mat från butikerna. Mitt liv handlade bara om att spela gitarr, lyssna på musik och ha kul. Allt sånt där går inte nu. Samhället har blivit hårdare och man får inte så många chanser. Så på sätt och vis kan jag förstå mina föräldrars besvikelse. Man vill ju att sina barn ska klara sig bra här i livet.

Efter bildandet av England’s Glory 1973 började ryktet om Peter Perrett att sprida sig. Den legendariske NME-journalisten Nick Kent hittade en borttappad kassett med demolåtar och var helt övertygad att det var ett band med outgivet Velvet Underground-material han kommit över. I stället var det en första skramlig version av låten »Peter and the Pets« som senare skulle komma att ges ut med Only Ones. Saker började röra sig och mitt i allt stod frun tillika managern Zena som pushade Peter framåt.

– Hon drev på mig och sa att mina låtar faktiskt bra, att folk ville höra det jag gjorde.

The Only Ones bildades mitt under punkerans första stapplande månader men stod ut på ett sätt få andra band gjorde vid den tiden. Inspirationen hämtades snarare från husguden Bob Dylans målande texter och Syd Barrett svävande gitarrspel än från The Stooges monotona manglande.

– Hela punkvågen kändes, hur ska jag säga, ganska uniformerad i hur det skulle låta. Vi var något annat och det var väl därför vi valde namnet Only Ones. Vi bröt mot reglerna och var väl lite mer musikaliska än många av de andra banden.

Ni släppte er första platta 1978, hur ser du tillbaka på den tiden?

– Just då var vi nog ett av de bästa livebanden som gick att se. Men så kom drogerna smygande allt mer och det blev väl egentligen början på slutet för oss som grupp.

Visserligen lyckades bandet ge ut två album till. Album som fortfarande i dag står sig bra men i början av åttiotalet skedde den oundvikliga splittringen.

– Då gick det fullständigt utför. För du vet, så länge man är ett band måste man vara på topp varenda kväll. Måste prestera. Men när det där tar slut får man plötsligt massa tid över till annat. Då blir det lätt rörigt.

Försök att beskriv.

– Ja du. Jag blev ju en enstöring. Isolerade mig fullständigt med drogerna. Så pass att Johnny ([Thunders] oroade sig och började komma förbi för att jag åtminstone ibland skulle få lite frisk luft. Och ju mer enstöring man blir desto svårare är det att förlika sig med världen utanför. Men i början av nittiotalet lyckades jag bli ren.

Hur var din relation till Johnny?

– Han är nog den bästa killkompis jag någonsin haft. Vi gillade att umgås och hade samma syn på både musik, kläder och livsstil. Men han hade ju också sina problem och kände sig ofta tvungen att leva upp till den bild folk hade av honom. Förutom det var han en fantastiskt fin kille och en nära vän. När han dog kändes det som att något inom mig skars bort. För han försökte verkligen att vara ett sådant stöd för mig när jag var risig.

Du gjorde en kort comeback med bandet The One i början av nittiotalet. Sedan halkade ner i drogerna igen.

– Ja det var egentligen efter 1996 som det började gå riktigt illa.

Hur illa?

– Om man säger så här: jag rökte crack och heroin tjugofyra timmar om dygnet inlåst i ett rum. De korta uppehåll jag hade varade max någon timme och berodde ofta på att jag tappade medvetandet. Så fort jag vaknade till behövde jag något för att få i gång huvudet igen.

Trots de här åren har ditt och Zenas förhållande alltid hållit.

– Vi lyckades ju bygga upp något innan allt gick åt helvete och Zena började inte med droger förrän efter det att Only Ones hade splittrats. Vi är soulmates och det finns ingenting som kan sära på oss. Ändå sedan jag träffade henne har jag alltid vetat att vi ska vara tillsammans.

Kärleken till Zena, som är med i Stockholm, och till de båda sönerna Jamie och Peter Jr, som bägge spelar i hans band, märks tydligt i hans texter. För första gången någonsin kan familjen nu umgås under någorlunda normala förhållanden. Annat var det förr.

– Man får försöka att ta igen det nu. Tidigare var det ju barnen som såg efter oss. I dag känns det som ett otroligt privilegium att få spela ihop med sina egna söner, säger Peter och skrattar.

I den starka låten »An Epic Story« från solodebuten »How the West Was Won« beskriver han familjens resa.

»Together we can face this hard world
Enough about the cruleest of things
Our sufferin’ is beyond any words
It’s too late for repentance of sin
Don’t worry, baby
I’ll always be your man
No one could love me the way that you can
If I could live my whole life again, I choose you
Every time«

Hur är din relation till droger i dag?

– Well, jag är den renaste människan på jorden och har inte rökt något sedan den 8 april 2011. Men med tanke på min historia har jag lärt mig att det aldrig går att säga aldrig. Men eftersom mina lungor är helt fucked up å kan jag ju åtminstone inte röka något igen och jag har inte längre några problem med att se folk som tar droger runt omkring mig. Så var det inte förr. Men jag kom till en punkt där jag helt enkelt fick ställa mig frågan om det här med att överleva var viktigt och, ja, jag har ju barn och familj så det var det. Jag tror att det handlar om att bli vuxen och för mig dog det extremt lång tid att nå dit. Men bättre sent än aldrig, brukar man ju säga.

Ursäkta frågan, det kanske låter jättedumt, men händer det att du saknar det där livet?

– Nej, det är verkligen ingen dum fråga. Så här är det ju att medan du tar droger är det ju kul. Det går inte att ljuga om det. Ingen skulle hålla på annars. Men jag har hittat andra saker att roa mig med. Som att träffa nya människor, sitta ner och prata. Allt sådant där jag inte gjorde förr. Saker som gör livet intressant på ett annat sätt. Visst kan jag sitta ner och skratta åt saker vi gjorde och att en del var kul. Men nej, det finns absolut ingenting att länga tillbaka till med det där.

Är du nöjd med ditt liv?

– Alltså. Jag har ju uppenbarligen kastat bort stora delar av det, så jag vet inte om nöjd är rätt ord. Men det är svårt att ångra sig för är det något som jag gjort så är det att jag har skaffat kunskap om hur man fattar dåliga beslut. Men jag är otroligt nöjd över hur jag tar mig an dagarna och att jag faktiskt gjort två album alldeles nyligen med låtar som låter minst lika bra som mina tidiga grejer. Vid min ålder börjar man inse att man faktiskt vill sätta något slags avtryck och visa vad man åstadkommit på den ganska galna resa som livet kan vara.

Vilken är den bästa sång du någonsin skrivit?

– Den frågan är svår men uppenbarligen måste »Another Girl, Another Planet« vara en av dem. För den har berört, och berör fortfarande, så många. Men personligen tänker jag nog mer på vissa verser snarare än låtar, där kan jag hitta en del.

Nu måste du välja. Nämn tre album som påverkat dig till att bli den du är i dag.

– Definitivt »Highway 61 Revisited«. Dylan har alltid varit som en gud. Hans texter talar direkt till mig som ingen annan musik. Och sedan gillar jag ju Velvet Undergrund och Lou Reed så jag säger deras andra platta, »White Light/White Heat«. B-sidan på den, med »Sister Ray«, är förmodligen den skiva jag spelat flest gånger i mitt liv. Det tredje albumet… jag gillar ju Pink Floyds första, men nej – säg valfritt av Dylan, där finns så fruktansvärt mycket bra. ■

SPELLISTA

En spellista innehållandes ett urval av låtar med The Only Ones och Peter Perrett men även England’s Glory och Peter Perrett In The One samt covers på Only Ones-låtar av Yo La Tengo och The Replacements och så även låtar, med Johnny Thunders och Alejandro Escovedo, där Peter Perrett gästar. Yep.