Alicia Keys

Det ska sovas över hos Huxtables. Familjens yngsta dotter Rudy har tråkigt, hon vill bjuda hem vännen Maria och ytterligare några polare. Året är 1985. Bill Cosby spelar doktor Cliff Huxtable i första säsongen av The Cosby Show, han gör grimaser och säger familjevänliga oneliners. Han är roligare än jag minns.

Snart marscherar Cliff in ett gäng barn i femårsåldern genom dörren. Näst sist i kön kommer Maria, som senare i avsnittet vinner en tävling i att rida rodeo på Dr. Huxtables ben. Hon är klädd i gråsvart mjukisdress och grå sneakers med röda strumpor. Maria har en välansad, nästan fyrkantig, frisyr och utstående öron. Hennes ögon är mörkt bruna. Under avsnittet sitter Maria mest på kanten av soffan i det berömda vardagsrummet och ler nervöst. Det är inget som stjäl showen, men hon har precis fyllt fem och det är Alicia Keys första steg i underhållningsbranschen. De närmaste tjugo åren kommer hon uppträda inför ungefär samma publik.

Man kan se Alicia Keys karriär som en tjugohundratalets The Cosby Show. Serien om The Huxtables blir ofta hyllad som den första stora TV-show som visade att en svart medelklass faktiskt existerade i USA. Alicia Keys musik hyllas i dag oupphörligen i media som det svarta och hyggliga alternativet till svärande, kvinnoförnedrande och barnslig hiphop och r’n’b. Många, även Alicia själv, ser hennes tre album som »riktig soul« – en efterlängtad tillbakagång till sextio- och tidigt sjuttiotal, innan disco och hiphop kom och förstörde en stolt musiktradition.

I dag sitter dollarmiljardären Bill Cosby i amerikanska pratprogram – alltid i solglasögon, alltid tillsammans med någon pastor – och kritiserar den fattiga svarta befolkningen för dess sätt att prata och uppföra sig. För att de inte lyckas göra den klassresa han själv har gjort, trots att de, enligt Cosby, nu har alla förutsättningar. I ett tal rörande den fattiga delen av det svarta Amerika 2004 sa Cosby: »Dessa människor tar inte sitt ansvar som föräldrar. De köper saker till sina ungar – sneakers för femhundra dollar. Och de kan inte tänka sig att lägga ut tvåhundra dollar på [lära sig läsa-hjälpmedlet] ’Hooked on Phonics’… De hänger i gathörnen och kan inte prata engelska.«

Slutsatsen var att »underklassen inte håller sin del av avtalet«. Talet utlöste en hetsig debatt. Cosby höll fast vid sina åsikter, han ville lyfta fram den fattiga, svarta befolkningen genom att göra den rumsren. I sin nya bok »Come On, People: On the Path From Victims to Victors« skriver han: »Du kan inte landa ett plan i Rom och säga ’whassup?’ till kontrolltornet. Du kan inte säga ’dat tumor be nasty’ till en sköterska om du är en doktor.«

I dag är Alicia Keys lika bra kompis med Bill Cosby som hon är med Oprah. Hon har sålt tjugo miljoner skivor. Det påpekas ständigt att hon gjort det utan att ta av sig kläderna, utan att svära, med låtar hon skrivit själv, bara tack vare hennes talang. Mediebilden av Alicia Keys är precis så som Bill Cosby vill att det svarta Amerika ska vara.

Hon är känd för att vara frispråkig med sina politiska åsikter, men hon är det på ett traditionellt sätt. Keys drömmer sig tillbaka till då soulen var socialt medveten. Som liten lyssnade hon på hiphop men upptäckte Marvin Gayes »What’s Going On« vid tolv års ålder och blev frälst. I dag jobbar hon mot aids i Afrika, mot rasism och sexism hemma i USA. Den första låten på nya skivan heter »Go Ahead«. På en inspelning för radiostationen Hot 97 i New York berättar hon att den handlar om George Bush och alla i publiken står upp och applåderar.

Men hon är också bara en musiker, poängterar Keys för mig när vi senare på kvällen sitter i baksätet till en Hummer, på väg mot norra Harlem. Inspelningen har dragit ut på tiden. När alla autografer har skrivits och alla foton tagits är klockan tio. Hennes skiva släpps om tre dagar och Alicia Keys har ont i halsen. Hon vill inte säga så mycket om Cosbys uttalanden, påstår att hon bara fått dem återberättade för sig.

– Vad jag kan säga är att Bill Cosby är en riktig bra kille. Han försöker ge folk makt. Och jag är säker på att det var det han försökte göra även med det talet. Media kan vinkla saker negativt. Han kan ha blivit felciterad.

Den senaste tiden har det varit en våg av attacker mot hiphop och svart kultur i allmänhet i amerikansk media. I stort sett har det handlat om vad Cosby pratar om: moral. Blir du själv sugen på att tala om sådana här frågor när de kommer upp?

– Jag tycker att musik alltid har haft ett ansvar att kommentera samhället, att få folk att öppna ögonen. På senare tid kanske vi artister inte tagit detta ansvar lika mycket som vi brukade, men då och då kommer det en låt som säger något. När en artist gör en sådan tas han eller hon till en annan nivå. Som U2. På en stödgala nyligen sjöng jag och Gwen Stefani deras »Sunday Bloody Sunday«. Den är bara, wow, vilken vacker låt, men samtidigt: vilket tungt ämne. Det krävs mer tanke, det tar lite mer tid. I dag uppmanar inte direkt radiostationerna oss att skriva de låtarna.

När Alicia Keys slog igenom som klassiskt skolad pianist som sjöng soul var hon en sensation hos musikpressen. Från början har hennes historia handlat om att hitta ett motsatsförhållande mellan henne och den där plastiga musiken som är så populär men som vi egentligen inte vill skriva om. Hennes liv utmålas som en episod av »The Cosby Show« eller »Oprah« – där du kan bara du vill, där publiken fortfarande köper en skiva om du gör den, där man sitter och funderar i en stor studio med vackra träväggar och klinkar förstrött på pianot tills man hittar känslan.

Hon är också självhjälpsoulens främsta företrädare. Alicia Keys har alltid något hon jobbar på, något att komma igenom. Det är känslor som många journalister gärna kopplar ihop med soulmusik, med musik över huvud taget. Keys gör det också. Hon berättar att hon inte har några större problem med sin mediebild.

Tanken att Keys musik är bra för att hon inte vill prata om smink i intervjuer är en del av ett större sammanhang. Det är en nostalgisk och bakåtsträvande syn på musik och en moraliserande syn på de som lyssnar. Det är, precis som i debatten om Cosbys uttalanden, en fråga om att definiera gränser mellan generationer, mellan olika klasser och mellan kön. Press om Alicia Keys handlar ofta om att hon har en sådan »kontroll«, som om att det vore något väldigt ovanligt för en kvinna som sjunger att ha det.

Uppdelningen har sällan varit så tydlig som under årets MTV-gala. Det var här Britney Spears gjorde sitt »skandalösa« comebackframträdande. Britney såg nedsövd ut där hon stod och ålade sig i en liten bikini och knappt brydde sig om att mima till sin nya singel. De flesta som kommenterade uppträdandet efteråt tyckte att hon var tjock.

Lite senare på kvällen började hårdrockarna Kid Rock och Tommy Lee slåss, förslagsvis eftersom båda varit ihop med Pamela Andersson. Samtidigt som vakter och vänner försökte skilja på de båda musikerna, som i dag nästan bara existerar i dokusåpor och tabloider, hissades ridån upp. Bakom den stod Alicia Keys femton man stora band. Ensam på scen hade hon precis framfört sin nya singel »No One« och satte sig nu vid pianot för att tillsammans med sin kör klämma i med en själfull version av George Michaels »Freedom«.

Publiken jublade. Diddy och Chris Brown stod i givakt. Dagen efter skrev New York Times recensent Kelefa Sanneh att Keys var »en av få som verkligen fokuserade på sången« och tyckte att hennes uppträdande skulle ha passat bättre på Grammy-galan. Han fortsatte:

»Att göra saker och ting på rätt sätt är nödvändigt, både för Keys som musiker och för en skivbransch med få unga stjärnor som uppmuntrar till lojalitet. Under de fyra år som gått mellan hennes studioalbum har CD-försäljningen befunnit sig i en ständigt nedåtgående spiral och fullängdare väljs nu bort till förmån för singlar och ringsignaler. Karriärer fuskas fram av ’American Idol’, som puffar för sångare snarare än låtskrivare, underhållare snarare än musiker – nästan motsatserna till en självsäker och beslutsam artist som Keys.«

I bilen på väg genom Harlem frågar jag Alicia Keys om hon känner sig modern. Hon har lutat sig långt ned i sätet, gäspat flera gånger och nästan slutit ögonen.

– Visst, jag känner mig väldigt modern. Min musik är definitivt modern. Den är i dag. Den använder bara väldigt mycket inspiration från gårdagen. Jag känner ibland att jag passar in i en annan tid. Min mentalitet, hur jag är och vad jag passar ihop med. Jag kan verkligen känna starkt för saker från sjuttiotalet och sextiotalet; stilar, ljud, mentalitet, allt. Sättet som folk var väldigt drivna och socialt medvetna och rebelliska på. Hur de ville skrika ut vad som var fel och ändra på det. Allt det.

Förra sommaren sa Alicia i en intervju att hon letade efter samarbeten som var »strange as hell« för sin nya skiva. Resultatet blev en duett med John Mayer och några låtar skrivna med Linda Perry och Floetry. Alicia är nöjd.

– Jag vet inte om man skulle kategorisera mina samarbeten som helt galna, men i alla fall inte uppenbara. Jag fick vad jag ville. Det var en känsla av att bara helt ge sig hän och säga vad jag ville och göra vad jag kände.

Ensam i ett rum på ett skivbolagskontor, en av de sista varma dagarna på Manhattan, ligger jag mellan två gigantiska högtalare och lyssnar på skivan. Den låter precis som den ska: väldigt icke-galen, tidlös soul, med en något större botten i basregistret än soul från sjuttiotalet. Hade »As I am« släppts då hade den kanske varit en klassiker i dag. Jag tycker den är väldigt bra. Nästan alla låtar känns som något som Amy Winehouse producent skulle dö för att få sampla.

Singeln »No One« började som en försynt, nästan för enkel radiosingel i somras. Den kröp långsamt fram som ett självklart soundtrack till sensommaren i New York. När det tunga beatet till »No One« rullar i gång på en spelning på Manhattan på hösten, några veckor innan skivan släpps, har den vuxit till en klassiker.

Alicia Keys har flörtat med publiken hela kvällen. Hon har gjort covers på R. Kellys »Step in the Name of Love« och T.I:s »What U Know« och spelat de bästa låtarna från nya skivan (»Superwoman« får mammorna i publiken att börja gråta). Men när »No One«, som i kväll fyller upp högtalarna som vilken Dr. Dre-produktion som helst, startar är det något som släpper, på scenen och i publiken. Keys går från att nicka med huvudet som någon som håller takten till hiphop, till att veva med det som att hon spelade heavy metal. Men jammandet går inte överstyr, solon är inte tillåtna. Alicia Keys har förstått och accepterat att hon inte skriver musik som är »strange as hell«. Hon skriver klassisk soul. Tagen ur den uppfostrande kontext som många vill bygga upp kring den, placerad på en jukebox, en scen eller en radio som läcker ut över gatan, låter den fantastisk. ■