Ljudet av en gränslös samtid

På innergården till Museu d’Art Contemporani i den drogliberala katalonska huvudstaden dricks det öl, röks ganja och intas kemiska substanser öppet. Solen skiner, som sig bör. En hel del besökare dansar, många står och lyssnar uppmärksammat vid de olika scenerna, några sitter i gräset. Oavsett vilket njuter alla av stämningen och att få höra några av världens bästa, hetaste och mest intressanta elektroniska artister och DJ:er.

Sónar-festivalen i Barcelona är känd för att aldrig tumma på kvalitet framför hajp och kommersialism. Här kan man upptäcka framtiden. Totally Enormous Extinct Dinosaurs och Kutmah samsas på samma scen som i nutiden populära Nina Kravitz och Jacques Greene samt legendarer som Richie Hawtin och Squarepusher.

I en intervju med Melody Maker 1979 sa jazzmusikern Don Cherry: »I always wanted to develop in music and I thought of the trumpet as a voice, I’m not the Number One Trumpet Player, never will be. But I feel to play-sing-on the trumpet. I feel for the trumpet to fly with movement, like I know it can sound.« Jag tänker på det citatet när jag ser Flying Lotus med ett konstant jätteleende köra en av sina två shower på Sónar. Men i stället för att använda en trumpet »sjunger« FlyLo, som hans namn ofta kortas till, och skapar unika stämningar med sin laptop. Han blandar egna produktioner med remixer av Jay-Z:s »Niggas in Paris«. Hans basist Thundercat, som även är soloartist på Flying Lotus egna bolag Brainfeeder, jammar frenetiskt loss på scen i en »Star Wars«-inspirerad outfit.

2012 är året då elektronisk musik definitivt slagit på bred front och blivit mainstream. Tidningen Forbes gör för första gången en »bäst betalda DJ:er«-lista och på många av sommarens festivaler var elektroniska akter huvudnamn.

I dag är »elektronisk musik« en term som innefattar det mesta som låter inspelat med hjälp av en dator, ljud som inte framkallats av eller kopierar traditionella instrument. Flying Lotus och Thundercat, goda vänner och samarbetspartners på sina respektive skivor, är egentligen på många sätt lika långt bort ljudmässigt från en vanlig rockgrupp som från Swedish House Mafia. Deras experimentella, elektroniska och inte alltid dansvänliga produktioner hämtar sin näring från jazz, soul och funk. Vilket hörs tydligt ibland. En viss basgång, ett blåsinstrument som klättrar runt ett drum’n’bass-beat, en soulrefräng med de vackraste harmonierna som ligger som en förvrängd bakgrund till de långsamma trummorna. Ibland hörs det inte alls.

Men som Steven »Flying Lotus« Ellison säger:

– Det känns som jazz när jag gör musik. För mig är jazz ett mentalt tillstånd, inte nödvändigtvis bara en viss stil. Jazzdelen i mig och min musik är en förklaring till att jag låter som jag låter, och det är för mig en fråga om inställning. I jazzens improviserande tillvägagångssätt måste man hela tiden vara öppen för olika tänkbara möjligheter i stället för att allt bara är överanalyserat och uttänkt.

Som en av de stora stjärnorna inom den elektroniska scenen gör Flying Lotus sitt andra besök på Sónar. Bakom sig har han hyllade, Warp-utgivna album som »Los Angeles« från 2008 och 2010 års »Cosmogramma«. Snart kommer av många framemotsedda »Until the Quiet Comes«. På meritlistan finns även uppmärksammade remixer åt bland annat Radiohead.

Drygt två meter lång, bredaxlad och svart amerikan är han svår att missa, folk kommer hela tiden fram och vill ta foton ihop med honom. Flying Lotus-Steven är släkt med numera bortgångna jazzmusikern Alice Coltrane (hustru till John Coltrane) så jazzen har han med sig från bröstmjölken. Men han växte även upp med mycket Motown och som tonåring lyssnade han mest på gangsterrap från hemstaden Los Angeles. Själv tror FlyLo att hans intresse för elektronisk musik härstammar från barndomen då han vurmade för allting teknologiskt: videospel, videokameror, datorer och annat.

Även Thundercat, eller Stephen Bruner som han egentligen heter, kommer från en familj av jazzmusiker som har fortsatt över generationerna. Hans far trummade med The Temptations och hans äldre bror är också trummis, medan hans yngre bror spelar piano. Varför det – efter turnerande med bland andra Erykah Badu, Snoop Dogg, Eric Benét och, lite otippat, LA-punkarna Suicidal Tendencies – blev elektronisk inriktning för hans del svarar Thundercat »friheten och kreativiteten inom elektronisk musik«. För honom var det inget stort steg.

– Många musiker har svårt för att spela till maskiner, de verkligen hatar det, säger han. Själv växte jag upp under dataåldern så för mig känns det bara naturligt.

Jesse Boykins III, en tjugosjuårig sångare som i år gör sitt första Sónar-uppträdande, pratar också om »friheten« som bidragande anledning till varför han rört sig åt det här hållet.

– Ljudmässigt spelar det ingen roll om det låter galet, smutsigt eller om frekvenserna gör ont i öronen så länge det känns bra, säger han. Allt jag gör handlar om själ och känsla. Jag försöker improvisera så mycket som möjligt med min musik. På scen är jag väldigt energisk, jag har studerat många artister och underhållare live. Elektronisk musik tillåter mig att vara mig själv. Jag behöver inte vara rädd eller ha en särskild personlighet. Om jag vill rulla runt på golvet och vara konstig kan jag göra det. Och det är ingen som säger att jag är konstig, för det är ingen som förväntar sig att bara för att det är souligt måste jag ta av mig skjortan och göra massa knäppa, sexiga grejer. Min musik handlar inte om det, allt handlar om vibbarna, om nuet, om energin.

Som svart jamaican, född i Chicago, uppvuxen i Miami och numera stationerad i New York, har det alltid funnits musikaliska normer som Jesse förväntats leva upp till.

– Jag har alltid gjort musik med elektronisk prägel men länge kunde folk inte förstå det. De tyckte bara att jag var underlig, kunde inte placera mig i något fack. Jag passade inte in i demografin, jag var ung, svart och från Miami. Det gjorde ont till en början, men det lärde mig mycket. Framför allt hur mäktig musiken är. Jag gör samma musik i dag men med den skillnaden att nu vill folk höra den.

Jesse Boykins III nämner en rad namn – från Gregory Isaacs, Peter Tosh, Celia Cruz och Stevie Wonder till Robert Johnson, Miles Davis, Wayne Shorter, Fleetwood Mac och Phil Collins – som referenser. Som låtskrivare försöker han alltid lära sig från så många olika håll som möjligt. Hans vision är att bygga en bro mellan det souliga och det elektroniska som alla kan ta till sig.

– För att uppskatta viss jazz och elektronisk musik behöver man nästan ha ett tränat öra, säger Jesse Boykins III. Jag vill behålla friheten från dessa genrer utan att göra det för svårt för folk att relatera till. Genom att vara lite mer mainstream kan musiken nå ut till en större publik. Allt handlar om en balans, jag vill vara i mitten.

I Sverige finns också exempel på möten mellan jazz och electronica. Ett av de mer lyckade är trumpetaren Goran Kajfes Nordic Music Prize-belönade »X/Y« från 2010, ett dubbelalbum som består av en skiva inspelad med traditionella jazzinstrument och en med elektroniska diton. Men på det stora hela är liknande korsbefruktningar fortfarande ganska ovanliga.

– Jazzmusiker, eller musiker generellt, har svårt att se den elektroniska musikens linjer, säger Thundercat. Vissa är för gamla, vissa skulle man kunna kalla elitister, andra bara vet inte hur de ska relatera till elektronisk musik. Jazz i USA har blivit väldigt institutionaliserat där vissa saker är accepterade, andra inte. Så är det i och för sig till viss del inom elektronisk musik också. För många unga människor i dag är electronica en självklar del av deras kultur men säger man jazz till dem tycker de att det är något gammalt eller blir rädda. De kanske känner till James Brown och sådant, men nämner du Pharoah Sanders har de ingen aning om vad du pratar om.

Även Flying Lotus kan se diskrepansen, han saknar en kommunikation mellan fantastiska jazzmusiker och fantastiska electronica-producenter. Men med en amerikansk elektronisk scen på uppgång känns det inte omöjligt att fler talanger med liknande bakgrund som Flying Lotus, Thundercat och Jesse Boykins III kommer att dyka upp de närmaste åren.

Att den inhemska scenen skulle ha fått sig ett lyft på sistone är de tre dock mer tveksamma till. FlyLo vill inte sträcka sig till att säga att den är så mycket bättre, bara större. Jesse Boykins III säger att i de stora amerikanska städerna har han skaffat sig en relativt gedigen fanskara eftersom han spelat där mycket. Men det går fortfarande inte att jämföra med efterfrågan i till exempel England och Frankrike. Precis som för jazzmusikerna som på sextiotalet flydde ett segregerat USA för ett mer tolerant Europa är electronica-musikens infrastruktur på den här sidan av Atlanten långt mer utvecklad. Eller så har vi europeer bara ett närmare förhållningssätt till det nya och oprövade, till framtiden.

Få av de allra största ur det gamla gardet av jazzmusiker finns kvar i dag. De flesta har knarkat ihjäl sig eller dött av ålderdom och sjukdom. Även deras mentalitet – att hela deras liv var musik, oavsett om det betydde pengar och framgång eller inte – kan tyckas ha gått förlorad i dagens strikt kommersiella klimat där en sådan som Paris Hilton plötsligt bestämmer sig för att bli house-DJ.

Flying Lotus väljer att se det på ett annat sätt.

– Vi har bara annorlunda problem i dag och andra sorters droger än heroin. Men vi har samma driv. Alla vänner och artister som jag haft turen att vara i närheten av har en enorm intensitet och hunger för att göra det de älskar, säger han och tänder en spliff.

Det är kanske också detta som jazzen och elektronica (om man bortser från den kommersiella dansmusiken) har gemensamt, att kändisskap förkastas och anonymitet värderas. Man låter musiken tala för sig själv. Det räcker.

– Vissa skulle så klart hävda att bara för att jag har gjort vissa saker är jag framgångsrik, säger Flying Lotus. Men jag har lång väg kvar att gå dit jag vill nå. Framgång för mig är inte pengar eller kändisskap. Framgång är att kunna kommunicera mina idéer. Och det finns så mycket jag vill göra, film och vad det än må vara.

Thundercat har oerhört svårt för att känna sig bekväm med att plötsligt vara frontman. Bas, som han har spelat sedan han var fem år, älskar han över allt annat och kommer alltid att spela. Ett av hans mål i livet är att spela så snabbt som möjligt. Men att vara artist är något helt nytt för honom. Hans oförutsägbara och genrehoppande debutskiva »The Golden Age of Apocalypse« kom 2011.

– Jag glömmer bort att jag inte längre bara spelar bas åt andra, att jag nu befinner mig längst fram. Ibland blir jag helt tagen och överraskad av hur folk reagerar. De ser på mig som »Thundercat«, som att jag är ett varumärke. Vilket är jättekonstigt för jag är ingen trendig person, strävar inte efter att vara hipp. Jag gör bara saker som jag känner för. Vill jag ha jerrycurls en dag har jag det. Tidigare här på festivalen gick jag runt utan byxor. Helt enkelt för att jag kände mig som hemma. Jag bara tog av dem.

Viljan hos Jesse Boykins III att nå ut till massorna bottnar i att han vill sprida ett positivt kärleksbudskap och att musik är något större än ren underhållning.

– Folk förstår inte hur mycket de lär sig av musik. Den har en sådan kraft och makt, och det är det som jag värderar mest. Det är den enklaste formen att sprida kärlek på. Den är som ett leende. Någon ler mot dig och du säger »hur är läget?« och plötsligt har ni en kontakt. Någon spelar musik, du gillar det och vill sedan odla den relationen. Så fungerar musik för mig. ■

RÖTTERNA

Finfina exempel ur musikhistorien där en grund av jazz och/eller soul har fusionerats med elektroniska element.

Miles Davis: Bitches Brew (1970)

Miles Davis delade upp jazzvärlden i två läger när han gjorde ett »elektroniskt« album. Gentemot belackarna hävdade upphovsmannen att han var genrefri, att det var »musik« han höll på med. I dag är skivan en oomtvistad klassiker.

Gang Starr: Step in the Arena (1991)

När Guru rappade över DJ Premiers beats och jazzsamplingar skapade de inom hiphop ett sound som aldrig tidigare upplevts. Guru kom senare att själv ta detta ett steg längre med »Jazzmatazz«-skivorna där olika jazz- och soulartister gästade.

Innerzone Orchestra: Programmed (1999)

Technolegendaren Carl Craig släppte loss sin jazzsjäl när han levererade ett album där bland andra Sun Ras slagverkare Fransisco Mora Catlet medverkade. Skivan hyllades internationellt och Detroit kunde addera ytterligare en unik skapelse till musikhistorien.