ARKIVRECENSION The Go-Betweens: G Stands for Go-Betweens: Volume 1
- Artist
- The Go-Betweens
- Album
- G Stands for Go-Betweens: Volume 1
- Bolag
- Domino/Playground
The Go-Betweens var inte vilket popband i mängden. De var alltid lite mer. Tony Ernst finner sig åter uppslukad av en på alla vis exceptionell poporkester. (Ur Sonic #79, februari 2015.)
Få andra musikrelaterade dödsfall har tagit lika hårt på mig som när Grant McLennan, ena delen av The Go-Betweens dynamiska ledarduo, avled i maj 2006. Det var som att en stor del av min ungdom försvann i ett hjärtslag. Ja, det var som att själva essensen i det som var ungdomens fascination och förälskelse för popmusik dog.
Många har skrivit om McLennans förmåga att kombinera osviklig melodikänsla med en air av förläst existentialism, men ingen har kommit närmre kärnan än vad Robert Forster, den andre i The Go-Betweens kreativa nav, gjorde i sin minnesruna i australiensiska tidskriften The Monthly bara någon månad efter vännens död.
Forster harangerar där McLennan som ett sorts bohemiskt geni: »His place here is as a true hipster, in the 1940s and ’50s sense of the word. Someone perched on the streets, in the saloons, on the lower side of life, possessing razor-sharp and deep knowledge of the cultural front – but never lording it in the traditional manner.«
The Go-Betweens är en av de senaste trettio årens allra finaste poporkestrar. Det är varken en hyperbol eller statusmarkör att konstatera, det är bara sanningen. Låtskrivarduon Forster-McLennan är Interrail-erans Lennon-McCartney.
Nu släpper Domino den första av (vad jag tror) tre samlingsboxar som ska cementera det Brisbane-bördiga bandets plats i popkanon.
Rent produktinformationsmässigt är »G Stands for Go-Betweens« en mastig box som innehåller fyra vinyler (de tre första albumen samt en samling med bandets fem första singlar), fyra CD-skivor (med svåråtkomliga och outgivna demos, radioinspelningar och liveshower) och en hundratolvsidig bok med massor av foton samt text av bland andra Robert Forster. De sexhundra första som beställer boxen får dessutom en slumpmässigt utvald bok ur Grant McLennans privata bibliotek, med ett nytryckt bokmärke signerat av Forster.
Det här vet ni redan, men de tre första albumen är till två tredjedelar förstklassiga.
Debuten »Send Me a Lullaby« från 1981 (här i utökade Rough Trade-utgåvan från året efter) tecknar ett band som ännu inte hittat sin väg. Det var först med andra, underskönt vemodiga, makalöst inspirerande albumet »Before Hollywood« 1983 som Forster-McLennan var uppe i sadeln. »Spring Hill Fair« från 1984 är bara en naturlig fortsättning på en resa som skulle fortsätta länge, länge.
Övrigt material på boxen är intressant, men aningen för omfångsrikt. I flertalet av de där låtarna som utgör extramaterialet är Go-Betweens ännu inte ett färdigt band. Det märks. Det är som att byggnadsställningarna står kvar, det gör det svårt att se det vackra där bakom.
Jag vet egentligen inte varför jag sätter 9 i betyg, och inte 10. Kanske för att jag så sällan förstår vad de här boxarna som summerar upp en artist eller ett bands gärning ska vara till för. När de här låtarna och de här albumen släpptes var de definierande, magnifika, oantastliga. Här låter de aningen mer akademiskt hopsnörpta.
McLennan och Forsters låtar är inte gjorda för att stängas in i en box. De ska spelas på dop, bröllop, begravningar, på vilda fester, på bar mitzvahs, eid al-fitrs, i ensamhet, i sällskap med den man älskar, på dagen, på natten, i ett fullödigt rus, spiknykter, ja, som en sorts bästa vän att hålla i handen i livets alla skeenden.