ARKIVRECENSION Sly and the Family Stone: Higher!




5
av 10
  • Artist
  • Sly and the Family Stone
  • Album
  • Higher!
  • Bolag
  • Epic/Legacy/Sony


Rena rama bergochdalbanan. (Ur Sonic #70, september 2013.)

Musikhistorien måste ständigt skrivas om. Skrivas om måste musikhistorien ständigt. Le Lo Li.

»När legenden blir fakta, tryck legenden«. Det är Carleton Youngs unga journalist som säger orden till James Stewart åldrade senator i John Fords klassiska western »The Man Who Shot Liberty Valance« från 1962, men det skulle lika gärna kunna vara riktat till Sly Stone. Få andra musiker under nittonhundratalet har så ofta fått legenden om sig själv, snarare än fakta, tryckta.  

Sly Stone hade en respektabel karriär i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet, varken mer eller mindre. Men jag skulle vilja påstå att han inte var den världsomvälvande och nyskapande artist som delar av eftervärlden upphöjt honom till. Det mesta av det som fästs på Sly har alltså med legenden att göra, icke med fakta. Ikoniseringen av Stone började redan då hans bana stod i zenit. Historielösa musikkritiker fick för sig att den mix av pop, funk och psykedelia som Sly skapade var unik. Det var den inte, det hade gjorts såväl förut som bättre. Likaså framhölls The Family Stone som det första rasintegrerade bandet i amerikansk populärkultur, trots att exempelvis Booker T & The MG’s, Paul Butterfield Blues Band och Miles Davis olika konstellationer var före. Ja, Lionel Hampton spelade med Benny Goodmans storband redan på trettiotalet, om vi nu ska dra det till sin spets.  

Det gjordes också stor sak av Sly Stones »resa in i mörkrets hjärta« efter att han slarvat bort sin musikkarriär i mitten av sjuttiotalet. Det skrevs spännande och pojkrumsupphetsande stories om kokainmissbruket, de våldsamma livvakter han omgav sig med och Stones makabra perfektionism kring de nya, aldrig släppta (men säkerligen fantastiska) låtarna. Här i Sverige kulminerade denna makabra romantik när tidskriften Pop 1994 i sitt specialnummer om världens hundra bästa skivor satte »There’s a Riot Goin’ On« på förstaplats och Andres Lokko skrev att »ingen annan artist har lyckats fånga pendlandet mellan liv och död, mellan klarsyn och vansinne, så som Sly Stone«.  

Världens bästa skiva, genom alla tider? »Ingen annan artist«? »Pendlandet mellan liv och död«? Hyperbolerna haglar. Någon borde ha bokat en enkel biljett till C’monsonistan.  

Än i dag kan man läsa liknande överdrifter. I en helt ny intervju med The Guardians Alexis Petridis hyllas Sly Stone som hela sjuttiotalets stora innovatör. De gamla legenderna tröskas igenom med precis lagom rödblossande xenocentrism by proxy samtidigt som en sjuttioårig Sly Stone själv berättar att han letar efter albinomusiker till sitt nya band, eftersom det skulle »neutralisera alla olika rasproblem«.  

Snälla, vem orkar i längden bry sig om en galen gammal jonkare?  

Åter till Sly Stone, musikern och bandledaren. Fakta, ej legend. Den här samlingsboxen är rena rama bergochdalbanan. Uppåner, högt och lågt, pirr i magen-kul varvat med »jag blir yr, släpp av mig«-trist. Sjuttiosju låtar över fyra CD-skivor där sjutton rubriceras som »tidigare outgivna«. Nu har vi ju lärt oss vad den eufemismen egentligen står för genom åren: att låten ifråga är skitkass och lämnades kvar på inspelningsstudions golv av just denna anledning.  

Jag kan höra hur ni ifrågasätter min vandalisering av Stones helgonbild, jag hör era fnysningar, era kollektiva »amen va fan«. Men kompisar, musiken här är till stora delar rätt hemsk. Det är antingen en sorts plojig buskisfunk, helt utan den finessrika minimalism som James Brown praktiserade vid samma tid, eller så står låtarna och stampar i evighetslånga och poänglösa jam där hela Family Stone gör sitt bästa för att komma in på den lokala musikskolan. Livespåren från Isle of Wight-festivalen i augusti 1970 illustrerar det sistnämnda bäst: de går i princip inte att lyssna på, så illa låter det.  

Bäst funkar det när Sly skriver små enkla popsånger. »Family Affair« och »Everyday People«, till exempel. Då förvandlas plötsligt det här spektaklet till en nära på perfekt syntes mellan Lennon/McCartneys sötaste anglosaxiska melodier och ett grundligt afroamerikanskt sväng.  

Vi ska alltså sätta Sly Stone i nytt ljus?  

Jag tycker det. När jag spelar igenom den här boxen och läser den (otroligt snyggt utformade) hundrafyrasidiga boken som följer med slår det mig att hans ikonstatus i dag inte alls är lika säkerställd som för tjugo eller fyrtio år sen. Hans betydelse har de facto minskat, andra samtida artister har stigit fram som viktigare symboler. Sly Stone var en snubbe som gjorde musik som ganska länge ansågs tidlös, det är bara det att när vi lyssnar nyktert i dag låter det rätt rejält daterat.




Relaterat

Mick Jagger
Det du inte kan beskriva
The Hives