ARKIVRECENSION Tom Petty and the Heartbreakers: Runnin’ Down a Dream [DVD/CD]

Så här ska det göras.

Tom Petty And The Heartbreakers konstaterade att de skulle fylla trettio år som skivartister förra hösten och bestämde sig för att fira med en jubileumskonsert hemma i Gainesville, Florida, där allt började en gång. De ville filma konserten och släppa den på DVD, och när snacket om film kom i gång föddes snart tanken på att inkludera en dokumentär om Pettys musikaliska historia.  

Idén utvecklades och man började prata om vem som var bäst lämpad att göra en sådan film. Pettys producent George Drakoulias föreslog regissören Peter Bogdanovich, känd för sjuttiotalsmästerverket »Den sista föreställningen«. Drakoulias menade att någon som så inkännande hade skildrat unga människor i en småstad i Texas, hur de blir vuxna, förändras och bryter upp för att leta efter liv någon annanstans, borde vara rätt person att skildra några rockmusiker från Florida som släpper allt och bestämmer sig för att åka till Los Angeles och jaga sina drömmar.  

Rockdokumentärer brukar ofta göras av regissörer som är fans till artisten men Bogdanovich hade ingen större koll på Petty. Han såg dock en bra story i projektet, den klassiska amerikanska framgångsstoryn, och kom framför allt väldigt bra överens med huvudpersonen.  

Det hela utvecklade sig till en fyra timmar lång dokumentär, varken Bogdanovich eller Petty ansåg att den gick att berätta på kortare tid än så, trots att längden förmodligen diskvalificerar den från åtskilliga potentiella TV- och biografvisningar. Men i den nya »Long Tail«-ekonomin, och framför allt tack vare att Tom Petty And The Heartbreakers är en så etablerad institution inom amerikansk rockmusik, är det förmodligen ingenting som hindrar filmen ifrån att bli en kommersiell framgång.  

Särskilt som den är så väl berättad. Bogdanovich har tagit sin uppgift på största allvar och berättar historien grundligt ända från början.  

Han har pratat med producenter (intervjubitarna med Jimmy Iovine, numera The Hives skivbolagschef på Interscope, är lysande), managers, journalister och Pettys många kända fans, som Eddie Vedder, Dave Grohl, Johnny Depp och Stevie Nicks (som en period på sjuttiotalet inte hade tvekat en sekund på att lämna Fleetwood Mac för en plats i Heartbreakers).  

Han har pratat med medlemmar i Pettys tidiga band, däribland Mudcrutch (som efter vissa medlemsbyten skulle transformeras till The Heartbreakers), med vilka Petty fick sin första smak på framgång då det var de som på vinst eller förlust sålde av grejer för att få råd att ge sig av till Kalifornien i jakt på ett skivkontrakt.  

»Runnin’ Down a Dream« baserar sig på över tretusen timmar filmat material och känns därför betydligt mer gediget illustrerad än de flesta rockdokumentärer man sett. Bogdanovich har bland annat hittat unikt super 8-material från Mudcrutch-tiden, så när musikerna berättar om tidiga spelningar och resor finns det bilder som illustrerar.  

Men framför allt är det här, som sagt, en bra story. Tom Petty känns som en genuint cool person, som lyckats bättre än de flesta med att hålla fast vid sina Rickenbacker-ringande idéer om pop och rock’n’roll och samtidigt odla känslan för hur man säljer skivor och bygger en publik.  

Den som läst boken »Att vara Per Gessle«, som undertecknad skriver om på annan plats i detta nummer, och vill ha ytterligare bakgrund till Gessles karriär rekommenderas att se »Runnin’ Down a Dream«. Parallellerna är uppenbara. Att Gessle räknar ögonblicket när Petty står på en hotellbalkong och ropar »Hey, I like your record« till honom och Marie Fredriksson som en av de största stunderna i karriären förvånar inte.

Petty känns dessutom extremt rakryggad. Sättet på vilket han i slutet av sjuttiotalet tog strid för ett bättre skivkontrakt, vilket riskerade utgivningen av albumet »Damn the Torpedoes« och satte hela hans karriär i gungning, är förmodligen smått unikt för en artist på hans nivå vid den tiden.  

Samtidigt är det ingen överdrivet insmickrande bild som målas upp. När Bogdanovich skildrar stämningen i Heartbreakers kring olika medlemsbyten och Pettys sena åttiotal, när han hellre spelade in solo med Jeff Lynne och gjorde skivor med sina nya rockikonpolare i Traveling Wilburys, tillåts både bitterhet och uppenbarligen ännu inte helt utredda konflikter komma upp till ytan.  

Även om Petty alltid älskat sitt band blir det tydligt att han älskat musiken, och visionerna kring den, ännu mer.  

Och all lysande musik är förstås det som verkligen driver den här filmen framåt. Som tagningen av »Anything That’s Rock & Roll« från brittiska »Top Of The Pops« 1977, eller »American Girl« från ABC-showen »Fridays« 1980.  

I DVD-boxen ingår den nyinspelade livekonserten i Gainesville och en CD med exklusiva låtar från dokumentären, dessutom kan riktiga Petty-nördar komplettera med en separat bok full av ännu mer intervju- och bildmaterial.  

Men det är dokumentären ni måste se. Den manifesterar Tom Petty & The Heartbreakers position som ett av de riktigt klassiska rockbanden, något som inte minst den europeiska publiken kanske glömt bort på senare år på grund av flygrädde Pettys ovilja att turnera här.  

Den tar dessutom en helt naturlig plats i den ganska blygsamma samlingen riktigt, riktigt sevärda musikfilmer.