Han som gav oss ett liv

Såg Little Richard en gång.

Det var i juli 2000, och det liknade ingenting annat.

Han hade med råge passerat bäst före-datum men vad spelade det för roll för en artist som kommit att definiera själva begreppet »bäst«.

Vi talar trots allt om någon som när han proklamerade att han var  »the originator, the emancipator, the architect of rock and roll« aldrig riskerade att mötas av invändningar.  Den unge Otis Redding ville vara honom. Den unge James Brown ville vara honom. Den unge Elvis ville vara honom. Alla från Bob Dylan till Lemmy har alltid velat vara honom. Paul McCartney har själv medgivit att han imiterade honom. The Georgia Peach hade rösten, den sexuella laddningen och en explosivitet som ingen någonsin har lyckats matcha. Hans flamboyanta stil, androgyna framtoning och kompromisslösa karisma odlade en och annan idé hos exempelvis Mick Jagger, Elton John, David Bowie och Prince. Hela hans uppenbarelse signalerade frihet inom räckhåll för en alltmer okuvlig medborgarrättsrörelse.

När Sam Cooke turnerade i England med Little Richard 1962 spelade det ingen roll vilken totalsatsning Cooke gjorde på scen, med all sin charm och elegans och brännande gospelintensitet, det slutade ändå alltid med att den inte så lite tävlingsinriktade Richard la i varenda växel han förfogade över och placerade sig överst på tronen. Det avgörande momentet vid dessa prestigefyllda battles kom när han mitt i en stenhård mangling av »Lucille«, vars hyfsat insinuanta tågrytm förkroppsligade hans sound, föll av pianostolen och blev liggande på scenen. Tiden gick, sekunder övergick i minuter, en alltmer osäker publik tystnade, Richard låg fortfarande utslagen, någon ropade om en doktor möjligen fanns i lokalen, hangarounds och medmusiker stegade fram till sångaren för att kolla pulsen, se om han alls var vid liv, varpå han plötsligt brast ut i ett omisskännligt maniskt  »AWOPBOPALOOBOPALOPBAMBOOM« och kaos och upplopp och frihet följde. Kväll efter kväll. Sam Cooke insåg att det inte var så mycket han kunde göra åt saken. Det var bara att acceptera faktum. Där och då lärde han sig att ger man sig ut på turné med Little Richard hör det till att bli överkörd. Det var ju så att Richard Penniman tidigt i karriären hade bett sin trummis gå ner till tågstationen i Macon, Georgia, och där hitta ett beat som synkade med rälsfarkosterna som dundrade fram. Eller bara namnet på hans knappast slumpmässigt namngivna kompband: The Upsetters. De ville uttryckligen komma till varje stad och upset everybody. Och, ooh my soul, som de gjorde det. Världen, allra minst USA, har inte hämtat sig än.

Vägen från Stockholm till Falun, där Little Richard under Legends of Rock’n’roll-flagg skulle spela på Lugnet ihop med mångåriga kollegorna tillika trätobröderna Chuck Berry och Jerry Lee Lewis, kantades av mörka moln men sommarhimlen sprack upp strax innan Jerry Lee gick på scen i snygga boots och en ännu mer respektabel pipa i mungipan. Tjugoåtta minuter senare var det över, inget krångel men desto mer boogie med ett patosfyllt driv och en välkommen tagning av Mickey Newburys »Why You Been Gone So Long«. Chucken rundade av aftonen med ett förfärligt gitarrljud som fick hans instrument att imitera en snedtänd gräsklipparmotor, även om sluttampen av setet gav oss uthärdliga, stundom rentav inspirerade, versioner av »Nadine«, »Rock and Roll Music« och faktiskt också »Johnny B. Goode«. Det mest bestående minnet av Chucken är annars när han, kraftigt försenad, iförd sjömanskeps rullade in på backstageområdet i en Audi: vänsterhanden på ratten, den högra armen slingrad runt en bystig blondin vid hans sida.

Men det var mellanakten som stod för aftonens i särklass snyggaste, mest spektakulära och egendomliga show. Little Richards mäktiga tiomannaband inledde med ett sjutton minuter långt funkjam, som faktiskt lyckades tända den vid det här laget rätt så alkoholsåsiga skocken av raggare i den åttatusenhövdade publiken. Stjärnan själv gjorde därefter pampig entré värdig en primadonna, sannerligen en syn för ögat. Likt en uppsminkad vaxdocka som just lärt sig gå eller stelopererad påfågel rörde han sig knyckigt, närmast mekaniskt, över scenen, fjärran från forna tiders energiska sprallighet. Inte bara det, även på håll tornade Richard upp sig som en den gigant han de facto var: allt annat än särskilt liten, närmast utomjordisk, i en blålila, glittrande pyjamasminnande skrud.

Däremot sviktade den en gång så spänstiga rösten, i öppningslåten »Good Golly Miss Molly« höll den knappt alls, dess karaktäristiska  »wooooo« föll platt. »Tutti Frutti« överlät han till en av blåsarna att sjunga. I andra låtar uppmanade han publiken att ta ton, antagligen i ett försök att maskera sin egen uppenbara oförmåga.

Ett ännu större problem under konsertens första halva visade sig vara hans paranoia. Vid åsynen av en kamera i folkhavet började Little Richard göra utfall mot publiken: »You’ve been stealing from me all my life!« och andra, stundom inte helt sammanhängande, ramsor slungades med jämna mellanrum mot människor som pröjsat fyrahundra kronor för att se honom och säkerligen lagt en och annan övrig krona i livet på att konsumera hans musik. Sångaren tyckte sig se fler kameror, nya utfall. Många åhörare skakade sina huvuden. Stämningen närmade sig det förundrade och sedermera tvivlande, på gränsen till det obekväma.

Där kunde det ha tagit slut eller kantrat in i ännu större konstigheter, men i stället vände det. För när Little Richard någonstans i mitten hittade sin raspiga fyrverkeripjäs till predikantstämma och fullt ut kunde waila fram alla sina barnförbjudna lustar taggade hans lynniga humör ner. Det blev en helt annan koncentration på scen och det mångsidiga, souliga bandet svängde loss i något som liknade lättnad i paradnummer som »Jenny Jenny«, »Keep a Knockin’« och en vildsint pumpande »Lucille« där det som åhörare var omöjligt att frambringa reservationer. Mot slutet var sannolikt alla församlade övertygade om att endast han vi just bevittnat äger rätten att claima devisen  »the originator, the emancipator, the architect of rock and roll« och att upplevelsen ifråga hade varit värd varenda utskällning. Ty även om det nu var så att publiken hade stulit av honom visste vi innerst inne att Little Richard själv var en ännu större syndare. Det var ju han som hade tagit populärmusikens oskuld. Mer än någon annan var det han som hade sett till att ge oss ett liv.