ARKIVRECENSION Bob Dylan: Bob Dylan Live 1964 – Concert At Philharmonic Hall, The Bootleg Series Vol. 6

Halloween i New York 1964, och Bob Dylan skämtar en bit in i konserten om att han har sin »Bob Dylan-mask« på sig.

Publiken skrattar.

Men de vet inte hur väldigt sant det är. Där denne ultimate hipster står på scen – fullkomligt avslappnad med akustisk gitarr, munspel och ett bubblande självförtroende framför sin intellektuella, huvudsakligen vänsterradikala folksångarpublik – vet han något som åhörarna är långt ifrån medvetna om. Att han den här kvällen nästan uteslutande gör charader av sitt gamla jag.

Förvisso alldeles lysande och ofta vansinnigt underhållande charader – lika kvicka som Cassius Clays munväder, lika absurda som Fellinis filmer.

Men ändå, vid det här laget har Bob Dylan lämnat den här publiken åt sitt öde. Han har gått vidare; inte rent fysiskt, så klart, men mentalt.

Vill fansen följa med honom på vägen, så – fine. Om inte kommer han likafullt att fortsätta. Vilket Dylan skulle få bevisa många gånger om under den rockens egen golgatavandring som de elförstärkta turnéerna 1965–1966 utformades till.

Den här skivan är ljudet av någon som är rätt belåten med vad han så här långt har åstadkommit men med en orubblig vetskap om att det korståg som väntar är väldigt mycket intressantare. Och definitivt en större utmaning än att vara trubadur med allt vad det innebär ifråga om kraftigt begränsad musikalisk handlingsfrihet.

Det var knappast någon slump att Dylan inledde Philharmonic Hall-konserten med »The Times They Are A-Changin’«, en av hans hårdaste »bryta upp och dra vidare«-låtar. Med garanterat stor förnöjelse kunde han då redan i första låten slunga textrader som »Your old road is rapidly agin’/Please get out of the new one if you can’t lend your hand/ For the times they are a-changin’« ut över bänkraderna.

Den förväntansfulla publiken hade inte bara kommit för att se »den gamle Bob Dylan«, vars brådmogna allvarsamhet, poetiska sinnelag och världsvant politiska insikter de lärt sig älska – de ville lika mycket se »den nye Woody Guthrie«. Även om det, vilket Bob Dylan sedan en tid tillbaka hade insett och slutligen tröttnat på, inte fanns någon särskilt tydlig skiljelinje dem emellan.

Han ville inte längre vara halvbra på att vara någon annan, han ville vara bäst på att vara sig själv.

Därför befann sig den redan djupt mytologiserade, och mytologiserande, tjugotreåringens egna tankar och visioner hos morgondagen. Om bara ett par månader skulle han anlita en hel trupp rockmusiker till inspelningen av »Bringing It All Back Home«.

»Another Side of Bob Dylan«, Dylans senaste album som släppts två månader innan konserten, hade visserligen signalerat att det här med enkla slagordstexter var historia. Under påverkan av Rimbaud och rusningsmedel som inte längre endast stavades gräs och Beaujolais var han nu i det närmaste surrealistisk där han tidigare hade varit rak och tydlig.

Många fans tog det som en tillfällig nyck, och de ska väl egentligen inte klandras. Man visste ju faktiskt ännu inte vem man hade att göra med här. Och för att ens kunna gissa att den här fortfarande ganska valpige snubben skulle vara kapabel att inom bara några månader börja överge det akustiskt prydliga för det elektriskt larmiga krävdes nog vetskap om att hans störste hjälte i tonåren snarare var Little Richard än Woody Guthrie.

En stor del av den oemotståndliga tjusningen med »The Bootleg Series Vol. 6« ligger just i att man själv sitter med facit i hand och att ingen som satt där i publiken hade någon aning om vad som härnäst skulle ske. Vare sig från en låt till en annan, ett låtsnack till ett annat eller med Dylans artistskap på det stora hela.

De ännu outgivna låtar som han bjöd på den här oktoberaftonen – i synnerhet »Gates of Eden«, »It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)« och »Mr. Tambourine Man« – pekade entydigt på att hans utveckling inte direkt var i avstannande, för att uttrycka det försiktigt. Men ingen, inte ens Dylan själv, kunde förutse vilken unik och explosiv metamorfos det hela skulle utmynna i.

Och även ifall det hade gått åt skogen för honom – om han efter buropen, förföljelsen och försmädelsen hade kommit tillbaka till folksångarscenen med svansen mellan benen – så är den här konserten hur som helst ett farväl. Ett roligt farväl, ett slutgiltigt och på alla sätt och vis övertygande farväl.

Och undrar ni över Dylan-masken så bärs den av singer-songwriters över hela världen än i dag. Med den skillnaden att det inte längre är någon som skrattar.