ARKIVRECENSION Bob Dylan: Christmas in the Heart

Att de mest ingrodda dylanologerna skulle börja missnöjesgrymta kunde man lista ut. Ni vet de där som vill att His Bobness uteslutande ska tampas med de stora frågorna. Det kommersiella krimskramsspektakel som julen numera kan sorteras under hör knappast dit. Och det är nog inte tack vare »Christmas in the Heart« som Bob Dylan en dag till slut kanske får ta emot Nobelpriset i litteratur, särskilt som inga låtar här är hans egna… Med frejdigt humör och käckast tänkbara körsångare tar han sig an nötta standards i ämnet som »Winter Wonderland«, »Have Yourself a Merry Little Christmas«, »Little Drummer Boy« och »Do You Hear What I Hear?«.

Resultatet är lättsamt, stilfullt och charmigt, om än konventionellt i överkant. Helt klart har Dylan velat åstadkomma något liknande alla klassiska gamla julinspelningar med sådana som Gene Autry, Eddy Arnold och Perry Como. På sätt och vis beundransvärt så här en bit in på nollnolltalet, ändå hade det varit intressantare ifall han tydligare hade satt en egen stämpel på materialet. Nu är det rösten allena som får dessa inspelningar att särskilja sig från alla oräkneliga föregångare.

Problemet är alltså inte att Bob Dylan nedlåter sig att spela in något så trivialt som en julskiva, han om någon är kapabel att ro det i land med glans. Nej, kruxet är att han väl fundamentalistiskt önskar återskapa ljudet av sin barndoms jular. »Christmas in the Heart« är klanderfri men väl präktig nostalgi. Ett notabelt undantag utgörs av »Must Be Santa«, vars vildsinta attack närmast kan jämföras med The Pogues på tequilatankad tomteturné i Tijuana. »Ho-ho-ho«; man hade gärna sett mer av den varan.