Bob Dylan: Rough and Rowdy Ways
- Artist
- Bob Dylan
- Album
- Rough and Rowdy Days
- Bolag
- Columbia/Sony
Som lyssnare finner du dig tillfredsställd och lite frustrerad på samma gång.
»You don’t know me, darlin’
You never would guess
I’m nothing like my ghostly appearance would suggest«
Oklart om han är så mycket till sanningssägare. Snarare är vi så här dags införstådda med att han närmast kan liknas vid en trickster – någon som ser igenom verkligheten, leker med den, tar sig enorma friheter med den men utifrån ungefär lika delar visdom, cynism, snarstuckenhet, humanism och poetisk precision mer eller mindre tvingar oss att skärskåda såväl historia som nutid och det vi eventuellt har kvar av framtid. En jokerman med en fallenhet för att återuppfinna sig själv samt ett grundmurat ointresse av att leva upp till någon annans förväntningar eller bild av vem han egentligen är. Den han var lämnade han ju ändå en gång för alla bakom sig då han drog ifrån Minnesota för att prova lyckan och leva bohemliv i det tidiga sextiotalets Greenwich Village där hans nya persona fick löpa fritt utan att vara det minsta fjättrad vid det förflutna. Sedan dess har ingen sett röken av Robert Zimmerman (»Black rider, black rider, all dressed in black/I’m walking away, you try to make me look back«, som han på ett ställe sjunger på nya skivan).
På en hel parad av sentida album, om vi för en stund förbiser alla släpp med evergreens, vrider Bob Dylan ut och in på sitt hemlands, för all del även sitt eget, förfall – men också dess motsägelser och mytologi och det sker ideligen i det köttsligt fruktsamma gränslandet mellan rhythm’n’blues och country. Så har det varit ända sedan 1997 års »Time Out of Mind«, skivan där använde sin position på dödens planhalva som en tillgång, helt enkelt började låta som sin ålder, »It’s not dark yet, but it’s getting there«, och han gjorde det med hjälp av Daniel Lanois vibrerande skymningslandskap som med framgång hade krocktestats redan åtta år tidigare på »Oh Mercy«. Senare album som »Love and Theft«, »Modern Times«, »Together Through Life« och »Tempest« har varit likasinnade och mestadels magnifika men jämfört med de båda Lanois-plattorna sällan lika introspektivt djupgående och ofta musikaliskt lättsammare, stundtals närmast fryntligt uppsluppna, och framför allt har den där täta, omisskännliga atmosfären saknats.
I den bemärkelsen är »Rough and Rowdy Ways« något av ett mellanting. Här finns allvar och tematisk tyngd, djup och humor, magnetiska texter som håller dig på helspänn från början till slut, koncentration och inspiration i överflöd, men… skivan är tämligen rakt inspelad och uppvisar synnerligen begränsat med stämning. Separata skapelser går absolut att beteckna som smärre mästerverk – »Key West (Philosopher Pirate)«, »Murder Must Foul«, »I’ve Made Up My Mind to Give Myself to You« – men albumet utvecklas aldrig till ett. Som produktion betraktad känns »Rough and Rowdy Ways« som en bortslösad möjlighet. Materialet finns, utförandet får inte helt ihop delarna. Som lyssnare finner du dig tillfredsställd och lite frustrerad på samma gång. Och nej, det är inte svårt att känna sig frestad av att fantisera över vad någon som Daniel Lanois hade kunnat åstadkomma med torftigt arrangerade saker som »Crossing the Rubicon« eller »False Prophet« eller hur han säkert hade valt att bädda in några av skivans mest stillastående stunder i soniska högspänningsfält.
Hur många skivor till har Bob Dylan i sig? Who knows, vi får se. Tar det slut här är det okej. Han har presterat mer än någon annan, en längre tid än vad som borde vara möjligt. En påhittad kreation som påvisat möjligheter ingen trodde fanns.