Gillian Welch

Sjuttiotalet gav oss Emmylou, åttiotalet Lucinda. Och i mitten av nittiotalet kom den som fortfarande är den mest fängslande rösten i den amerikanska landsvägsmusiken. Gillian Welch sjunger från hjärtats innersta kammare. Och det var länge sedan hon brydde sig om hon är »äkta« nog för den musik hon gör. (Ur Sonic #36, september 2007.)
Vissa kvällar, när de är på det humöret, gör de Cyndi Laupers pastellpopklassiker »Girls Just Want to Have Fun« som extranummer. Nästan varje gång nu för tiden kör de Radioheads »Black Star«. Bara som en markering. Dels av att en bra låt är en bra låt är en bra låt, dels av att Gillian Welch och hennes partner David Rawlings inte är några museala konservatorer, utan att de skriver sin egen regelbok.
Det har de alltid gjort. Såväl textmässigt som musikaliskt har de rört sig fritt mellan tradition och samtid; hämtat från historien, men alltid i personlig tappning. Men ända sedan Gillian Welch först blev känd utanför Tennessees gränser, när debutalbumet »Revival« gavs ut 1996, har det varit många som velat låsa fast henne i ett rent retrofack.
Vilket i och för sig inte är så konstigt. Redan titeln på debutalbumet andades retro; en bild som förstärktes av att hon såg ut som kliven ur ett Walker Evans-fotografi, i sin enkla trettiotalsklänning och sitt sammanbitna uttryck. Eller som Bob Hinton skriver i americanabiografin »South By Southwest«: »Man fick känslan av att hon borde vara sepiatonad.«
Med partnern David Rawlings bredvid sig, i kostym och med en sextio år gammal Epiphone-gitarr var old timey-looken komplett från första stund. När hon skulle spela med i filmen »O Brother, Where Art Thou?«, i en minimal biroll som kvinnan som i en butik frågar efter skivan »Man of Constant Sorrow« med The Soggy Bottom Boys, behövde hon knappast stylas; hon kom mer eller mindre som sig själv.
Även rösten, tätt sammanflätad med Rawlings, var en ren urkraft och hon rörde sig med fullständig självklarhet i alla grenar av rotmusiken, från blues till bluegrass.
Intensitet har alltid varit ett nyckelord för Gillian Welch. Första gången hon på allvar upptäckte Monroe Brothers, Stanley Brothers och de övriga av bluegrassmusikens anfäder, via universitetskompisar i Santa Cruz, var det »som en elchock«. Hon var inte främmande för musikstilen – de hade trots allt sjungit Carter Family-låtar tillsammans hemma sedan hon var fem år gammal – men den kraft hon upptäckte i musiken i slutet av hennes tonår var totalt överväldigande.
Nästa elchock, som slog ännu starkare gnistor, var när hon ett par år senare gick på Berklees musikcollege i Boston och för första gången sjöng duett tillsammans med David Rawlings, en extraordinär gitarrtalang från Rhode Island.
– Vi sjöng »Long Black Veil«, som Lefty Frizzell gjorde den, och det var… magi direkt. Våra röster bara gick ihop… och det har bara blivit bättre sedan dess.
De gör »Long Black Veil« på Gillian Welchs första sverigespelning, på Chinateatern i Stockholm i augusti, också. I det allra sista numret kliver de bort från mikrofonerna, ställer sig ännu närmare varandra, ber publiken vara lite tyst och sjunger sedan låten som vore det första gången igen. David Rawlings blundar hela tiden, Gillian Welch tittar upp någon gång. Och de fraserar exakt som Lefty gjorde 1959, med den där lilla pausen mellan »I said not a word« och »though it meant my life« som så elegant förstärker låtens verklighetsbaserade drama. Publiken på China försöker, så gott det går, att låta bli att andas under fem minuter, för att inte bryta magin.
Men kvällens allra största höjdpunkt kom redan en timme tidigare, när Welch och Rawlings framför en av kvällens två outgivna egna låtar. Den heter »Throw Me a Rope« och har förekommit på deras konserter i tre–fyra år, i olika versioner och ibland också med en annan titel (»The Way It Will Be«). Den är flitigt utlagd på Youtube och en radioinspelning från programmet »Prairie Home Companion« är också väl spridd.
Förklaringen till intresset är inte bara att fansen är svältfödda på nytt Welch-material fyra år efter det senaste albumet (»Soul Journey«) utan framför allt på att det är en fantastisk sång, en av deras allra bästa hittills, med den mjukaste av melodier och ett arrangemang som ekar svagt av både David Crosby och Neil Young. Men med en relationsblues till text som inte lämnar mycket hopp:
»I lost you a while ago
Still don’t know why
I can’t say your name
without a crow flying by
Gotta watch my back
now that you turned me around
You got me walkin’ backwards
into my hometown
Throw me a rope
on the rolling tide
What did you want it to be?
You said it’s him or me
The way you made it,
that’s the way it will be«
Några timmar innan konserten, i en av Berns loger, låter Gillian Welch själv väldigt nöjd när låten kommer på tal.
– That’s a quite nice one. Det är första gången vi sjunger duett rakt igenom låten. Vi kom på att det var något vi aldrig gjort förr. Och när man har så begränsat uttryck som vi har, som akustisk duo, gäller det att använda varje sida i boken.
Kvällens andra nya låt, »Knuckleball Catcher«, är mer lekfull i karaktären, men med en melodi att döda för och med eleganta rader som »lots of hard liquor/will make a guitar picker/out of you«.
– Det är den första låt vi gjort som handlar om baseball. Eller, det gör den naturligtvis inte, men vi lånar det begreppet. Det är en fångare som man sätter in när kastaren ska få i väg en »knuckleball«. Det är ett sätt att twista bollen så att den blir nästan omöjligt att träff, men dessvärre också nästan omöjlig att fånga. Om man inte är en knuckleball catcher. Som Doug Mirabelli i Boston Red Sox. Det är ett rätt fascinerande jobb: man kan något ingen annan kan men man behövs nästan aldrig. Gott om symbolik där, eller hur?
Att dra några slutsatser om hennes musikaliska färdriktning utifrån de båda nya låtarna är möjligen förhastat. Men de lovar onekligen väldigt, väldigt gott.
Det är dock uppenbart att det inte är läge att tala med Gillian Welch i termer som »den nya plattan«. De är inte där än, långt ifrån.
– Vi försökte låta bli att tänka på en ny skiva länge, och har turnerat extremt mycket och samarbetat en massa med andra, från Solomon Burke till Bright Eyes. Vi kände nog båda att vi behövde bredda oss; att lyfta hela vår inlärningskurva, så att vi inte fastnade i vår egen form.
Men börjar ni närma er en ny inspelning?
– Ja, nu jobbar vi på allvar. Vi har skrivit en hel del, testar låtarna ute, repeterar dem om och om igen och försöker förbereda oss på att gå in i nästa fas.
Det låter ganska traumatiskt.
– Du skulle bara veta! Vi har båda en benägenhet, särskilt jag, att bli väldigt deprimerade och olyckliga i processen inför en ny skiva. Och extremt asociala. Vi blir supersuperfokuserade när vi är i studion; helt galet monomana. Vi sover knappt, äter knappt, pratar inte med någon…
– Det är en mycket ensam process, lätt besatt. Och det är inte den sortens lyckligt inspirerad atmosfär där vi kan skriva hälften av låtarna i studion; är de inte klara så går det bara inte.
Vad är det för allmän känsla över de låtar ni jobbar med nu?
– Det är rätt måleriska grejer. Spooky stuff.
Var hämtar du inspirationen?
– Mest genom böcker jag läser. Få se, vad är det jag har läst den senaste tiden… Kurt Vonneguts sista bok. Sherman Alexie. James Agee. Kerouac, som alltid, jag får aldrig nog av honom. En del Rimbaud och Shakespeare. Och »Harry Potter« förstås, det är min hemliga last. Jag plöjde den nya första helgen den kom.
Säg inget. Jag läser den för min dotter, vi har en del kvar.
– Ha ha, jag ska inte, jag lovar. Men ni kommer att gilla det.
Vid sidan av arbetet med nya låtar har Gillian Welch och David Rawlings skaffat sig ett nytt »hobbyband«, i stil med rockbandet The Esquires som de hade ihop med Ryan Adams. Men David Rawlings Machine, som de kallar sig, är förvillande likt deras vanliga framträdanden: det är fortfarande bara Welch och Rawlings med varsin gitarr. Däremot är det nu Rawlings som får sjunga solo mest, låtlistan består till nittio procent av covers (med en handfull Dylan-låtar per kväll) och med biljettpriset satt till halva det vanliga.
– Det är vårt lågbudget-alter ego… en kanal för oss att ha lite kul. Vi spelar andra låtar, vi spelar snabbare och vi spelar högre. Det är rock’n’roll, men utan ett rockband. Och när Dave sjunger kan vi göra helt andra låtar. Chuck Berry och sådant. Tro mig, du vill inte höra mig sjunga »Maybellene«. Men det är en njutning att få spela den då och då.
Varför har ni så stort behov av den här sortens sidoprojekt?
– För att släppa loss lite. Det vi gör på våra vanliga konserter är som en tryckkokare. Det kan verka ganska avslappnat och enkelt, men däruppe är det hardcore: otroligt intensivt och utsatt, bara vi i vårt eget lilla landskap. Vi har bara våra röster och gitarrer och det går inte att komma undan.
Känner du dig aldrig fångad i ert akustiska format?
– Nej, faktiskt inte. Jag älskar elgitarrer, det är inte det, men det skulle inte göra vår musik bättre. Jag är ingen purist, men jag vet vad som är vår styrka. Folk har försökt få oss att bli ett vanligt band i alla tider, därför att det är vansinne att hålla på som vi gör. Nästan ingen annan envisas med akustiska duetter – och jag är den siste att klandra dem – men för oss finns det inget annat.
Var kommer din kärlek till duetter ifrån?
– Jag vet inte, men jag har alltid varit fascinerad av samspelet mellan två röster. Och vi har det där samspelet. Våra röster smälter ihop totalt. Ibland när vi sjunger hör jag inte vad som är han och vad som är jag själv. Vi träffar samma ton, rör oss med varandra perfekt. Jag bara blundar och följer med. Vi är som… bröder. En familj. Och vi fortsätter att bli bättre: vi vet intuitivt vad den andra ska göra.
Vilka andra duettpar har betytt mest för dig?
– Du kan nog gissa. Stanley, Delmore, Louvin, Everly Brothers, Davis Sisters. Emmylou och Gram. Och Monroe Brothers, kanske mest av allt. Jag älskar hur Bill och Charlie Monroe matchar varandra.
Dylan sa att det inte blir mer Amerika än så…
– Han hade rätt. Det sätt de använde rösterna, tillsammans och i olika roller, är fortfarande oöverträffat. Vi får vara glada om vi ens kommer nära.
Welch och Rawlings inledde sin karriär, både som låtskrivare och på scen, strax efter att de flyttat till Nashville 1992. De satt hemma och arrangerade om gamla bluegrasslåtar, började skriva eget och tog de spelningar de kunde hitta, på »writer’s nights« och »open mic nights« på alla klubbar de kunde hitta.
– Ett lyft var när vi lyckades tjata till oss en fast tid på Grapevine, en liten klubb som inte finns längre, i Nashville. Varje torsdag sju till tio var scenen vår.
På en av de första spelningarna såg de att Townes Van Zandt, av alla, satt vid bordet längst fram.
– Varenda gång vi verkligen fick till det i duetterna och träffade precis rätt ton så slog han med knytnäven i bordet så att det skrällde. Och ylade som en hund.
Townes läste sina halvfärdiga sångtexter för Gillian och predikade för henne att det bara finns två sorters musik, »the blues och zip-a-dee-doo-dah«, och att de måste bestämma vad det var de ville göra. Guy Clark tog sig an henne och Rawlings tidigt och tog med dem som förband på en första turné.
De började också få ut sina låtar till andra artister i Nashvilles förlagsvärld, som Kathy Mattea och Emmylou Harris, men det stora genombrottet kom en kväll 1995 på klassiska Station Inn i Nashville när de öppnade för Peter Rowan. I publiken fanns T-Bone Burnett, då inte lika geniförklarad som rootsproducent som han är i dag. Efter spelningen kom han fram till dem och sa att han ville spela in dem, som duo, precis som de var.
Det blev en aning mer än så, med gästmusiker som James Burton, Jim Keltner, Greg Leisz och Roy Huskey Jr, men fortfarande med enklast möjliga inramning. Burnett ville att det skulle låta »tiny«, med deras röster i centrum.
– Vi till och med satt så i studion: vi i mitten och de andra runt omkring. Och T-Bone hade letat fram gammal utrustning så att stora delar av inspelningen gjordes i mono.
Till nästa album blev det ännu enklare: bara Gillian, David och T-Bone. Basisten Roy Huskey skulle varit med, men dog strax före inspelningen.
– Det var ingen lycklig period, utan väldigt mörkt. Vilket väl hörs på skivan också.
Tredje albumet »Time (The Revelator)« blev deras första verkliga mästerverk. Det var där de gjorde sig av med de allra sista resterna av återskapande och blev helt egna, med en ännu starkare brännande intensitet i både text och musik. Trygga i framgången med »O Brother« och dokumentären »Down From the Mountain« och av inspirerande samarbeten med legendarer som John Hartford och Ralph Stanley – de har varit bokade på hans Dr Ralph Stanley’s Memorial Bluegrass Festival åtta år i rad vid det här laget – började de arbetet med ett album som skulle bli etthundra procent deras eget.
Inspelningen gjordes i RCA:s klassiska studio B i Nashville; en miljö som var som gjord för Welch och Rawlings.
– Att vara i den där studion, där Elvis, Everly Brothers, Willie Nelson och alla andra gjort så mycket av sin bästa musik, påverkade skivan väldigt mycket. Det var som en tidsresa, som att vi gått under jorden och stängt resten av världen ute. Men det var ändå en extremt jobbig skiva att göra. Det var ingen lycklig tid.
Ni gjorde »Elvis Presley Blues«, i Elvis gamla studio. Vad har du egentligen för relation till honom?
– Jag tyckte att han var en rätt tragisk figur. Han verkade vara så otroligt medveten om sitt eget förfall; hur han blev föråldrad och alltmer irrelevant. Det måste vara det som skapade hans sorgsenhet: att se sig själv passera sitt bäst före-datum, att bli passé och förbrukad.
Efter »Revelator«, som blev precis det mästerverk de strävade efter och vars låtar fortfarande totalt dominerar deras liverepertoar, var hon och Raw- lings övertygade om att de inte skulle överleva en sådan inspelning till. Därför blev nästa album, »Soul Journey«, en helt annan affär.
– Den var som ett uppror mot hela processen kring »Revelator«, som var så otroligt krävande. Några soloinspelningar av Gillian själv, fler traditionella blueslåtar och en massa musikervänner insläppta i studion lade grunden för en mer avspänd skiva. Men också med några av de mest självbiografiska, reflekterande texterna hittills.
– De flesta av texterna är självbiografiska. Jag byter bara ut fakta emellanåt…
Nästan allt i mediebilden av Gillian Welch har handlat om rötter. Dels musikaliskt, med hennes förvaltande av låtar som normalt återfinns i samlingar av Harry Smith, Joe Bussard eller Alan Lomax, men också om hennes personliga bakgrund. Den lyftes fram som något slags bevisföring av de kritiker – egentligen bara några få – som efter de första albumen ifrågasatte hennes fallenhet att sjunga trettiotalsekande hembrännar- och gruvarbetarballader med bergslandskapsdialekt när hon 1) var akademiker 2) växte upp i ett medelklasshem i Kalifornien och 3) hade föräldrar som skrev musik åt TV-program som Carol Burnett Show och spelade Irving Berlin hemma på pianot. Vad som var värst i den där uppräkningen vet hon inte själv, men hon gissar på att det var bakgrunden i Kalifornien.
– Att komma från Los Angeles, det var som att bo i Babylon.
Hur såg du själv på den kritik som kom mot dig, att du inte var »representativ« nog för den musik du älskade?
– Jag blev förbannad. Det kan jag fortfarande bli. Även om jag känner mig rätt trygg i förvissningen om att det finns folk som gillar det jag gör och tycker att det är »äkta«. Jag har fått rätt med tiden.
Time is a revelator…
– Ja, ha ha. Och det mest bisarra var att kritiken bara kom från storstadskritiker, medan folket i Tennessee, Kentucky och North Carolina, tog emot oss med öppna armar.
Om man nu ska fokusera på geografi och klass var schablonen om Kalifornien, TV och medelklass dessutom inte riktigt hela bilden. Hennes adoptivföräldrar bosatte sig i och för sig i Los Angeles, men bar med sig ett omfattande musikaliskt bagage från sina egna rötter i Pennsylvania/Appalacherna respektive Mississippi. Och om hennes riktiga föräldrar vet hon själv inte mycket mer än det som sägs i »No One Knows My Name« (från »Soul Journey«):
»Oh, my mother was just a girl of 17
And my dad was passin’ through
Doing things a man will do«
Pappan uppges ha varit musiker på genomresa i New York, mamman lämnade henne till adoption direkt efter födseln – och tre dagar gammal kom hon till familjen Welch.
– Jag vet väldigt lite om mina egna rötter. Det är möjligt att det gjort mig mer fixerad vid att söka mig bakåt än andra, jag vet faktiskt inte. Jag brukar se det som att alla bär på mysterier som formar dem, men att jag möjligen har lite fler mysterier än de flesta. ■
ALBUM FÖR ALBUM
Revival
Almo Sounds, 1996
8
Det gick rysningar längs ryggraden redan när Emmylou Harris gjorde »Orphan Girl« på »Wrecking Ball« 1995, men när Welchs debutalbum kom ut året därpå var det som ett knockoutslag att få hennes egen version. Som bort-adopterad redan tre dagar gammal var det hennes egen historia hon berättade, men musikaliskt sög hon märgen ur den äldsta amerikanska folkmusiken, i en inspelning så intim att man sträcker ut armen för att klappa om musikerna.
Hell Among the Yearlings
Almo Sounds, 1998
8
Om »Revival« var naken är »Hell« och gnager på benmärgen. Frånsett ett Hammond-inpass av T-Bone Burnett är detta en helakustisk affär, så som Welch & Rawlings skapat sig själva på scen, i en vallfärd till den am rikanska folkmusikens innersta själ. Sånger som »My Morphine«, »I’m Not Afraid to Die« och »Whiskey Girl« gräver djupt i rötterna, men växer mot himlen som en alldeles egen sorts blues.
Time (The Revelator)
Acony, 2001
10
På »Revelator« föll alla bitar på plats, på eget bolag, på klassisk mark (i samma hörn där Everly Brothers brukade stå) och med en samling sånger som rör sig obehindrat mellan generationerna. »Dear Someone« är världens vackraste lägereldsmusik, »Elvis Presley Blues« (som Jimmy Buffett gjorde muzakmassaker av i en senare version) ren sexualitet och den nästan kvartslånga »I Dream a Highway« så starkt berättad att man aldrig vill att den ska ta slut.
Soul Journey
Acony, 2003
7
Om det var på»Reve-lator« som Welch hittade sin verkliga röst så var det på »Soul Journey« som hon lät den blomma ut sångmässigt, om än bara i enstaka låtar. Scenfavoriten »Look at Miss Ohio« och »Wayside/Back in Time« är bland hennes allra starkaste stunder, med kompet mjukt gungande fram som en hammock på en veranda i södern – och den avslutande »Wrecking Ball«, ett episkt mangel på alla sätt värdig Neil Youngs namne till låt. Ett ojämnt album, men omistligt i stora delar.
SEX EXTRASPÅR
Oh Death
[från Ralph Stanleys »Clinch Mountain Sweethearts«, Rebel 2001]
Den slutliga segern över äkthetspuritanerna. Om mäster Ralph bjuder in en för att sjunga den låt som alla från Dock Boggs till Stanley Brothers förvaltat sedan trettiotalet, då behövs inga fler godkännanden. Och mötet mellan dem båda är ren magi.
Hickory Wind
[från Gram Parsons-hyllningen »Return of the Grievous Angel«, Almo Sounds 1999]
En meningslös, tillrättalagd hyllningsskiva som Gram skulle hatat, med denna sargade variant av hans mest sönderspelade hit som enda undantag. Och kärleken till Parsons kosmiska amerikanska musik lyser igenom; det var ju ingen slump att hon ett par år senare sjöng raderna »You be Emmylou and I’ll be Gram«.
Leaving Train
[från soundtracket till »The Horse Whisperer«, MCA 1998]
En liten pärla, mitt emellan de två första albumen, som stal showen från både Emmylou Harris och Steve Earle på nittiotalets bästa countrysoundtrack.
Miner’s Prayer
[från Dwight Yoakam-hyllningen »Will Sing for Food«, Little Dog 1998]
På Yoakams tidiga åttiotalsdemos var det här spåret ystert och Buck Owens-stompigt. Till »Guitars, Cadillacs, Etc., Etc.« hade han dragit ner på tempot ordentligt – men att det gick att strimla ner låten till dess renaste skelett på det här sättet hade han nog aldrig kunnat föreställa sig. Om Welch någon gång gör en »American Recordings«, med bara covers, lär det här bli startpunkten.
Beulah Land
[från Mississippi John Hurt-hyllningen »Avalon Blues«, Vanguard 2001]
Welch älskar Hurt lika djupt och innerligt som Lucinda Williams och den här tolkningen av en av hans mjukaste stunder, från ett av hans Vanguard-album, är ren gospel.
Girls Just Want to Have Fun
[sök på Dave Rawlings Machine på youtube.com]
Självklart. Eat your heart out, alla musikteoretiker.
Relaterat
