Fri till slut

Historien har en förmåga att korrigera vad samtiden en gång fick om bakfoten.

1999 var Kevin Rowland fyrtiosex år gammal, och hans karriär i praktiken slut. Hans sista album med Dexys Midnight Runners möttes med skepsis, hans första i eget namn likaså. Rowland försjönk i missbruk och depression, rykten spreds om att han anslutit till en sekt där han, bland annat, förvägrades sex och vitlök.

Så, återkomsten: »My Beauty«, ett hudnära, blodfyllt album med nyinspelningar av musik – däribland »Daydream Believer«, »The Long and Winding Road«, »You’ll Never Walk Alone« – som Rowland återvänt till och använt i sin självterapi. På omslaget står han – för om hans kön råder inget tvivel – barbröstad, i strumpbyxor, med rödmålade läppar och pärlhalsband.

Någon slipad lösning på pekuniära trångmål var det knappast, och så sålde skivan heller knappast något när den kom ut. Rowland hånades av publik och kritiker, och förpassades – återigen – till skuggorna. (Först i mitten av nollnolltalet återförenade han Dexys Midnight Runners och började turnera igen.)

Men när nu »My Beauty« ges ut på nytt, drygt två decennier senare, har historien till slut gett Rowland rätt. I dag hör man både hur skivan gjorde bokslut med ett nittiotal som gått på grund, och hur den förebådade en ny tid – tematiskt och estetiskt. Efter ett decennium av ironi, lad culture och performativ sexuell ambivalens gjorde Rowland demonstrativt halt. På tvärs med tidsandan använde han i stället offentligheten som botbänk, bröt upp och ändrade i låtarna för att de skulle spegla hans privata erfarenheter och sjöng för att driva publiken, och sig själv, till tårar. Leken med könsroller var heller ingen lek. Mannen på skivans omslag var ingen rollfigur, utan Rowland själv, berövad sin yttre sköld. Fri till slut.

Nyckeln kommer först. Michael Massers »The Greatest Love of All« skrevs till »The Greatest« från 1977, en spelfilm om Muhammad Alis liv, och texten, av Linda Creed, skildrar en människa som förlorat allt, men som ändå står upprätt, med huvudet högt, för att hen vågat gå sin egen väg (ett knappt decennium senare hade Whitney Houston en superhit med låten). För Rowland var det en moralsaga med besk bismak: inte heller han hade gett efter, eller kompromissat, men som konsekvens stod han nu ensam, utan någon eller något att haka fast i. »My Beauty« var slutledet i en försoningsprocess med det egna jaget, ett sätt för honom att komma nära sig själv för att kunna släppa in andra. Bara genom att ge publiken allt kunde han se dem i ögonen.

Det skulle ta samtiden tjugo år att möta Kevin Rowlands blick. En historisk korrektur som tydligt understryker vad han försökte säga redan då, när det begav sig: Den som håller ut till slutet ska bli räddad.