En orädd man i Vasastan

– Jag bodde ganska länge där uppe, tvärsöver gatan, säger Svante Thuresson och pekar mot ett oansenligt hus på Hagagatan mittemot restaurangen Haga Deli som vi sitter på. 

Efter över femtio år som turnerande artist har Svante Thuresson sett det mesta av Sverige. Ett tag bodde han i Göteborg. Under en kort period provade han till och med en annan stadsdel i Stockholm. Men hemma kände han sig inte. 

– Jag bodde på Södermalm, men trivdes aldrig. Jag gick bara och strök utmed väggarna och fällde upp rockslagen, jag var en vuxen man som smög inne i affärer. Sedan flyttade jag tillbaka hit och allt förändrades. Helt plötsligt sa jag »tjenare« till folk på gatan och gick till mina favoritställen med ett leende. Jag trodde inte att man kunde reagera på det sättet, att miljön kunde påverka ens humör så markant. 

Om att komma hem ska vara en schlager ekar för Thuresson den schlagern i så fall mellan husväggarna i Vasastan. Stockholms kanske mest urbana stadsdel med längst avstånd till det annars allestädes närvarande vattnet i Nordens Venedig och ganska få grönområden. Det var där han föddes för drygt sjuttiofyra år sedan. Det var där han växte upp. Det var där hans barn växte upp. Det är där han bor i dag. 

Innan vi sätter oss på restaurangen har Thuresson tagit bilder med fotografen Lina i hans gamla kvarter: Vanadislunden där han lekte som barn, Frejgatan där han växte upp och Roslagsgatan där hans väg till skolan gick. Och där hans intresse för musiken föddes. 

– Jag började spela trummor när jag gick i plugget. Vad kan jag ha varit? Tretton kanske. Det var ingen annan som ville spela så jag tog på mig uppgiften. Självklart har det sedan påverkat mitt sätt att sjunga. Som trummis är man grunden i ett band, man får ta in helheten och samla ihop allt det andra. Det där finns när man sjunger också, man måste hela tiden veta var man befinner sig i musiken. 

Svante Thuressons nya album heter »Regionala nyheter: Stockholmsdelen« och består kanske inte helt oväntat av låtar som alla har det gemensamt att de handlar om huvudstaden. Ulf Lundells »Rom i regnet«, Bo Kaspers Orkesters »Stunder som den här«, Olle Adolphsons »Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken«, Kents »Colombus«, Mauro Scoccos »Hem till Stockholm« och ytterligare en handfull låtar till har alla svepts in i samma luftiga, fjäderlätta jazzpopproduktion, signerad Johan Norberg. Projektet föddes i samtal med skivbolag, Norberg och Thuresson. 

– Svante knäckte själv titeln på skivan, säger sångerskan Pernilla Andersson. 

Andersson har känt Svante Thuresson hela sitt liv. Båda hennes föräldrar var jazzmusiker och goda vänner till Thuresson. I dag är det Andersson som ger ut Thuressons skivor på sitt eget bolag – nu i samarbete med anrika Metronome-etiketten, där Svante slog igenom – och hon har producerat de två närmast föregående skivorna. En cirkel som slutits. På samma sätt som det finns något väldigt logiskt och symmetriskt i att Thuresson gör en låt av Bo Kaspers Orkester, som förmodligen lyssnat väldigt mycket på just Svante Thuresson genom åren, på nya skivan. 

– Hade jag kommit med något förslag skulle det förmodligen ha blivit något pajigt, men när Svante säger »Regionala nyheter: Stockholmsdelen« låter det bara självklart, fortsätter Pernilla Andersson. För han är Mr Stockholm. När vi satt och diskuterade den här skivan berättade han historier om när han växte upp i Sibirien [område i Vasastan] och det känns som att när han pratar om låtarna på skivan är det som att han har upplevt dem. Trots att Jocke Berg sjunger om att han kom till Stockholm 1993 har Svante levt i Stockholm så länge och mött så många som precis som Jocke möter staden för första gången att han kan relatera till det ändå. 

Att temat blev huvudstaden beror till stor del på att det var ett ämne som förutom att det självklart låg Thuresson varmt om hjärtat också gick att avgränsa. 

– Först och främst skulle vi göra en skiva, säger Thuresson. Det hade vi bestämt. Sedan satt vi och diskuterade och kom fram till att vi behövde ett tema för annars skulle vi kunna hålla på hur länge som helst och välja låtar. Så vi valde Stock­holm, vilket till en början också nästan kändes alldeles för stort. Men när vi började sålla bort en del av de uppenbara valen och satte oss ned med gitarren, Johan och jag, snävade vi ned ur­ valet ganska snart. 

– Jag var inte speciellt bekant med låtarna innan. De två av Lundell hade jag hört, men ald­rig tänkt att jag själv skulle göra dem. Så har det varit med de flesta av de här låtarna: jag har lyssnat på dem, men aldrig tänkt mig själv i förarsätet. 

Det mest anmärkningsvärda med skivan är inte att Svante Thuresson gör ett album med stock­holmslåtar. Snarare att det dröjt så länge. För idén känns ju så självklar. Få andra artister, re­gissörer eller författare representerar en stad på samma på samma trivsamt ingrodda, i ordets absolut mest positiva bemärkelse, vis som Svante Thuresson. Kvällstidningarnas löpsedlar utan­ för tobaksbutikerna på Hagagatan den här da­ gen visar upp en annan möjlig konkurrent, en annan jazzälskande lokalpatriot som trots att han passerat pensionsåldern fortsätter att vara extremt produktiv: Woody Allen. 

Men medan Allen på senare år tvingats till Europa, långt ifrån sitt älskade Manhattan, för att få göra film, har Thuresson gjort sin mest stockholmska skiva någonsin. Thuressons röst låter till och med som Stockholm. Som utsikten nedanför den närliggande S:t Eriksbron – en blandning av tågräls på väg in mot Stockholms centralstation med tågens rytmiskt dunkande representerande takten och det lummiga pro­menadstråket vid Kungsholms Strand utmed Klara Sjö representerande den luftiga melodin. Å ena sidan det moderna och urbana, å andra sidan närheten till den svala naturen som varje invånare i det här landet bär med sig, till och med i de största av våra inte särskilt stora städer. 

Det brukar sägas att alla bra popartister som funnits och finns i Stockholm är inflyttade, att det krävs en uppväxt i en tråkig småstad ute i landet för att föda de drömmar om något större som sedan kan explodera i mötet med, nåja, stor­ staden. 

Som många myter finns det säkert både korn och större bitar av sanning i den. Som många myter går den också att ifrågasätta. Visst, påfal­lande många band och artister i huvudstaden har ursprunget någon annanstans. 

Men å andra sidan: de få utpräglat stockholm­ska artister som finns lyfter fram sin hemstad på ett väldigt speciellt sätt. Det finns få artister i det här landet som lyckas presentera så ro­mantiska, vackra och detaljerade bilder av sina hemstäder som de urstockholmarna. Ulf Lun­dell kan skriva hur många tveksamma text­ rader som helst om trosor som hänger i kaktusar, man förlåter honom ändå, för ingen kan som han fånga doften av äpplen på Södermalmstorg och vilka smärtsamma minnen de kan väcka eller beskriva himlen över Västerbron som gas­lågeblå. Orups nattliga promenader från förort till förort via broarna i Gamla Stan och Mauro Scoccos berättelser från Kungsholmen – två artister som för övrigt känns som Thuressons kan­ske allra bästa arvingar – är ytterligare ett par exempel. Fjolårets kanske allra bästa svenska skiva var Oskar Linnros »Vilja bli«, som stän­digt pendlade mellan uppväxt i Sundbyberg och nutid i Stockholms innerstad. 

Och så Svante Thuressons och hans Vasastan då. Oavsett om han faktiskt har sjungit särskilt ofta om stadsdelen eller inte finns den där i hans blodomlopp och på hans stämband ändå. 

Fast Svante Thuressons karriär började fak­ tiskt några kilometer österut från Vasastan. 

I slutet av femtiotalet fick två extremt musik­intresserade hyfsat unga män – Anders Burman och Börje Ekberg – idén att starta ett skivbolag. Namnet tog de från en amerikansk jazztidning: Metronome. 

Drömmen var att bli en svensk motsvarighet till alla de amerikanska skivbolag som de köpte sina jazzskivor från. Det gick väldigt bra. Väl­digt snabbt också. Med artister som Jan Johans­son, Arne Domnérus, Lars Gullin och Georg Riedel blev Metronome ett ledande skivbolag inom den svenska jazzen. Skivbolagsmannen och tidigare musikjournalisten Lars Nylin satte för ett par år sedan samman boxen över bolagets historia: 

– Det viktigaste med Metronome var, och det låter kanske klyschigt men i alla fall, att de var extrema musikälskare; nyfikna, engagerade. Det genomsyrade allt de gjorde. Börje Ekberg be­skrivs ibland som räknenissen bredvid musikälskaren Anders Burman. Det glöms bort att Ekberg var minst lika brinnande i sitt musik­intresse, men han höll även reda på avtal och budgetar. Sammantaget gjorde detta att Metro­nome kunde arbeta med både bredd och djup och vara trovärdiga i de flesta genrer trots sin massiva utgivning. 

Svante Thuresson var med från allra första början. 

– Första gången jag kom i kontakt med Metro­nome var när jag spelade in en jazzplatta där 1956. Det var i den gamla studion som låg vid Karlavägen. Sedan blev det mer när vi började jobba ordentligt med Gals And Pals. 

Vokalgruppen Gals And Pals som startades av Lasse Bagge och under några år runt mitten av sextiotalet hade stora framgångar innebar att Thuresson övergav trummandet. Gruppen med­ verkade i Svenska Ord­ och Povel Ramel­-revyer, fick hits och, något senare, samplades av norska Röyksopp. För Thuresson var den framför allt nästa naturliga steg i utvecklingen. 

– Gals And Pals blev en slags fortsättning på musikutbildningen. Att sjunga stämsång på det sättet, nästan instrumentalt, gav väldigt mycket. Inte minst lärde jag mig läsa noter väldigt noga. Och att intonera. Stämsång är speciellt, det är egentligen lika långt ifrån att sjunga solo som att spela trummor. 

Burman och Ekberg byggde snart ett litet imperium kring skivbolaget och den studio på Grevgatan på Östermalm där den allt större låtkatalogen spelades in. Ett par artister bodde till och med under perioder i samma fastighet. Dessutom gjorde artisterna, så gott som alltid med manus signerat Beppe Wolgers, krogshower på Hamburger Börs. 

– Burman och Ekberg betydde väldigt mycket för mig och hela gänget som jobbade där, säger Thuresson. De hade idéer, låg långt framme hela tiden och ville att det skulle låta fräscht. Sedan var de bra på att lyfta oss artister. De hade tankar om en och lät en prova saker som gjorde att man växte. Jag vet inte hur det var på andra ställen, Metronome var det enda bolaget jag var på under väldigt lång tid, men för mig var det väldigt utvecklande. 

– Det blev verkligen ett gäng av folket på och runt bolaget. Ofta satte de samman turnéer om somrarna med olika grupperingar ur deras artiststall, det blev som en familj efter ett tag. Och de fortsatte ju att vara riktigt bra, när de hade Cornelis och Pugh. 

Bolagets första jazzvåg följdes upp med en mängd schlagerstjärnor som Siw Malmkvist, Anna-Lena Löfgren och Ann-Louise Hanson. Efter det knöts vissångare som Cornelis till bolaget och ytterligare något senare rocksångare som Pugh Rogefeldt och singer-songwriters som John Holm. 

– Jag tror att Metronomes utveckling – från jazz, över schlager, till poeter och rock – gjorde att de hela tiden förblev lyhörda, säger Nylin. Inte för att de var nykomlingar i respektive genre, men jag tror inte att de någonsin ansåg sig stå över sina artister. Någonstans måste jag också skjuta in begreppen värme och humor. Än i dag ser jag när jag bevittnar Anders – och även Börjes – möten med sina gamla artister vilken enorm värme det finns dem emellan. Det har funnits fnurror mellan Metronome och dess artister – Cornelis på sjuttiotalet och Lars Gullins på femtiotalet är väl mest kända exempel – men i stort sett känns det som att Burman och Ekberg alltid skötte artistrelationerna exemplariskt. Inte heller Cornelis eller Gullin ifrågasatte att de själva blivit ifrågasatta på Metronome… 

– Visst följde Metronome med sin tid, menar Thuresson, men samtidigt höll Burman och Ekberg alltid kvar vid det som de börjat med. De släppte aldrig the basics. När som helst kunde de ändå säga »nu Svante ska vi göra en jazzplatta med dig«. Även om plattan jag gjort innan hade varit något helt annat, något helt modernt. Det var väldigt kul och oförutsägbart på så sätt. Det fanns aldrig något fladdrigt i sättet de gjorde skivor på. 

– De var öppna för förslag och allt gick snabbt från tanke till handling. Jag kunde sätta mig och skriva en svensk text till, säg, en Dylan-låt och sjöng sedan upp den för Anders på kontoret. Ofta sa han bara »den måste vi lira in« och så gjorde vi det.

Det låter som att det måste ha gått väldigt snabbt från ax till limpa. 

– Oh ja. Särskilt när de hittade vad de var säkra på kunde bli hits. Jag kommer ihåg att Anders hittade »La barca de Noé« på en festival i San Remo. Han ringde från Italien innan helgen och bokade studiotid på måndagen, jag fick höra låten, fick en svensk text och sjöng sedan in den.

Det blev »Noaks ark« och den låg snart etta på topplistan. Det är lite som i dag med folk som spelar in hemma och lägger ut på internet dagen efter, men med den tidens teknik. Vilket är en väldig skillnad, så klart. 

Efter att han lämnat Gals And Pals blev Svante Thuresson artisten som knöt samman Metronomes två första faser. 

– Svante hade två centrala roller på Metronome, säger Lars Nylin. Först och främst var han en brygga mellan bolagets jazzepok – han spelade ju in på Metronome som trummis redan 1956 – och dess pop- och singer-songwriterera. Men framför allt adderade han soul. Anders Burman, och även Börje Ekberg, var mycket influerade av Atlantic Records inspelningar. Bara i Svante hade de en svensk artist som även musikaliskt kopplade till Atlantics soulutgivning. 

Thuresson gjorde ofta bolagets schlagerartister sällskap på Svensktoppen, och han har medverkat i ett antal melodifestivaler, men det fanns också något tyngre, råare och, ja, souligare med honom. Samtidigt som Thuresson med all rätt alltid förknippas med jazzen – och han själv gör inte mycket för att kontrastera den åsikten, snarare förstärka, under intervjun – är han också en av de få stora soulsångarna vi har haft i det här landet. Mycket för att han precis som Orup och Scocco efter honom alltid var väldigt tydlig med varifrån han kom. På de första egna skivorna »Du ser en man« (1968) och »Nyanser« (1969) känner man smaken av sill och snaps, hör ljudet av Volvobilar och myllret vid Odenplan, ser framför sig fotbollsplanerna i Vasaparken, även när han försökte göra Motown-soul. Och han sjunger med ett slags återhållen, kalla det lagom om ni vill, hetta – en eftertänksamhet även när känslorna flödar som mest. Man har inga som helst problem att förstå att de amerikanska A&R-männen i New York lyssnade noga när Thuresson gick runt och spelade upp en inspelning av Four Tops »Baby I Need Your Loving« (som han också gjorde under titeln »Jag vill ha all din kärlek« på »Du ser en man«). Eller att han faktiskt lyckades få låten såld. Även om det var till Atlantic i Kanada. 

– Svantes styrka som sångare är hans absolut egna röst, säger Pernilla Andersson. Ingen låter som han. Det handlar om fraseringen. Svante fraserar som de riktigt stora, som Billie Holiday eller Frank Sinatra, sedan tar han med sig det in i popmusiken. 

Mauro Scocco, en av artisterna Thuresson tolkar på »Regionala nyheter: Stockholmsdelen«, jämför också med Sinatra. 

– Som alla bra jazzsångare är Svante avslappnad. Det låter som han gör det han gör utan någon som helst ansträngning och det är väldigt behagligt att lyssna på. Mästaren på detta är givetvis Sinatra. 

– Tajmingen är Svantes styrka som sångare, menar Lars Nylin. Utan tvekan. Han kan ge sig på vilken låt som helst, ofta utan förstudier, och låta som att han i timmar känt in låtens »vibbar«. Det gör man inte utan en extrem känsla för tajming. 

Fraseringen och tajmingen kommer från jazzen, men gav honom också en osviklig känsla för soulens tvära känslokast. För vilka ord man ska betona för att uppnå största möjliga effekt. 

– Soulen upptäckte jag mycket genom Anders Burman, säger Thuresson. Jag hade ju hört soul innan, men var väl inte helt säker på om jag skulle behärska den. Men han pushade på: »Kom igen, prova den här låten, det blir skitbra.« 

Då och då har du också gjort inspelningar som närmat sig countryn. Jag tänker till exempel på Neil Young-covern »Dröm ur dina drömmars glas« [»Harvest« i original] och »Du vet så väl«. Var kom de låtarna från? 

– Det är Burman-grejer det där också. Det var samma sak med det som med allt annat: han fick en att tro att man kunde. Och så gjorde man det på sitt sätt. Jag tror över huvud taget inte på att sätta upp gränser. Om det finns något man tror att man kan gilla måste man smaka på det. 

Just den öppenheten, den bristen på rädsla för nya intryck, nya samarbetspartners, nya idéer är förmodligen skälet till att det är Thuresson, inte någon annan av alla de när det begav sig faktiskt bra mycket större Metronome-stjärnorna, som fortfarande känns relevant. 

– Flera artister som kom fram på sextiotalet hade ju jazzen som utgångspunkt, säger han. Och jag har aldrig släppt jazzen, det är verkligen min musik. Men det ena utesluter inte det andra, det är lik förbannat väldigt roligt att göra annan musik också. Särskilt när man också får chansen att lira med nutida musiker och lära sig från dem. 

Annat var det under de två decennier som följde efter sextiotalet och det tidiga sjuttiotalets schlager/soul/jazz-karriär, innan nittiotalets stora återupprättelse som håller i sig än i dag. Sjuttiotalet innebar i mycket en nedmontering av Svante Thuressons sextiotalskarriär och en omstrukturering av Metronome. Som alltid vände sig Thuresson till sin första och stora musikaliska kärlek – jazzen. 

– Under sjuttiotalets början hade jag fastnat i ekorrhjulet, säger han. Jag gjorde schlagers och sånt, hits helt enkelt, om och om igen. Då var det inte kul. Men sedan kom den kreative jazzmusikern fram igen. När jag inte riktigt kunde göra vad jag ville, utan kände mig piskad att sjunga samma saker varje kväll, tröttnade jag. Det var inte vad jag ville göra. Så jag började lira igen och startade ett jazzband för att spela dansmusik. Bra dansmusik. Med blåsare och sångkvartett. 

Parallellt med att först proggen och sedan punken tog över mycket av uppmärksamheten levde Thuressons karriär ett eget litet liv i skymundan. 

– Det som jag gjorde och proggen eller punken var inte ens i samma härad. Den dansmusikgrejen vi gjorde just då levde ett helt eget liv bortanför allt det där. Det var två olika världar. Med en ordentlig skiljevägg. Redan i sjuttiotalets början skulle man kunna säga att jag förlorat kollen på vad som hände på popscenen. Och det var inte särskilt svårt att släppa det greppet: jag höll på med min musik, som jag gillade, och blev aldrig påmind om att det skulle vara något jag missade. Jag gillade Chicago och Blood, Sweat & Tears, men vad som hände i London just då brydde jag mig inte om. 

Thuresson turnerade fortfarande mycket, men skivorna blev allt färre. När sjuttiotalet sedan var över stannade artisteriet nästan helt av. 

– Åttiotalet var väldigt mycket en omstart. Jag försvann lite ur rullorna och tog en lång time-out. Jag jobbade i musikaffär, sålde trummor och plattor. Sedan långsamt kom lusten tillbaka, men jag valde noggrant vilka jobb jag skulle göra. Jag kunde skapa en ny profil: så här låter jag, det här vill jag göra. Idéerna jag satte upp då är i mångt och mycket de jag fortfarande jobbar efter. 

För tjugo år sedan kom den stora vändningen. Nya låtskrivare, artister, musiker, producenter och skivbolagsanställda omfamnade Svante Thuresson. 

– Är man i min ålder är Svante en av de där stora folkkära artisterna man växt upp med på TV:n, säger Mauro Scocco. Han och Lill Lindfors, Sylvia Vrethammar, Monica Z och Warnebring. Han har till skillnad från många andra lyckats förbli aktuell och produktiv över många decennier, vilket är en bedrift i sig. Som en parentes är det ju lustigt att tänka att jag faktiskt skrivit till alla dessa nu utom Lill Lindfors. 

Under nittiotalet växte, kanske framför allt i Stockholm, en helt ny generation musiker fram med rötterna i jazzen och soulen. Precis som Svante Thuresson. Tajmingen för en comeback var lika perfekt som, well, Svante Thuressons intonation och frasering. 

– Före [1993 års comebackalbum] »En salig man« hade jag mamma och pappa och kanske mormor och morfar i publiken, efter den fick jag ungarna också. Jag fick en helt ny publik. Och också nya människor att jobba med och ett helt nytt sätt att spela in på. Det fick mig också att sjunga lite annorlunda. Jag fick slänga Frank Sinatra åt sidan och koncentrera mig mer på den rytmiska biten. 

Men det måste ju finnas en vilja från båda håll också. Det som gjort att så många av Svante Thuressons sentida skivor blivit så lyckade är att de låter som att de varit möten, att utbytet mellan de yngre musikerna och den äldre artisten varit en tvåvägskommunikation. Att det finns nyfikenhet från alla inblandade. 

– Svante är oerhört lyhörd för samtiden. Han står stadigt i sin kostym, men vill hela tiden söka nya intryck, säger Pernilla Andersson. Att han fortfarande känns relevant beror på just hans öppenhet. Svante har inte stagnerat, han kunde ha blivit en jazzgubbe som åker runt på jazzklubbar, men han är inte främmande för något. Eller rädd för den delen. Svante har inget katastroftänk som vi andra har. Han tänker inte »men om något går fel då?«. Jag pratade med honom härom dagen om han ville vara med på några spelningar jag skulle göra och det var inga problem. »Men jag kör själv«, sa han. Jag känner sjuttiofemåringar som knappt går utanför dörren, men Svante sticker i väg till Jönköping och Örebro för att stå på scen. 

Fast en sak har inte förändrats under den snart tjugo år långa återupprättelsen. Med undantag för 2002 års Pernilla Andersson-samarbete »Nya kickar«, där Thuresson och Andersson sprang mellan varandras Vasastan-lägenheter med musik och text, skriver Thuresson ytterst lite eget material. 

Först och främst är Svante Thuresson alltjämt en uttolkare av andras låtar. Kanske den bästa vi har. 

– När jag började jobba och även framöver var det andras material som gällde. Det var cover på cover. Sedan kom det en tid när man kunde sitta hemma och peta ihop egna låtar. Men jag har aldrig känt något större behov av att göra egna låtar. Visst, jag har en hel låda full med grejer jag skrivit själv, och de kan kanske bli bra någon gång, men det är inte viktigt för mig att det är mina egna låtar. Jag har ärligt talat knappt reflekterat över det. Utmaningen för mig har varit att vrida andras material åt mitt håll, att hitta min ingång i det. Ändra tempo eller hitta en annan stämning i texten så att det gör mer ont eller blir mer skönt. Inget utstuderat, men man gör sången till sin egen. Hittar berättelsen man vill berätta. Även om något är banalt eller enkelt så går det att hitta tyngd i allt. 

Med tanke på hur många låtar du spelat in över huvud taget och kanske framför allt hur många du spelat in av andra artister borde du kanske ha en uppfattning om vad som gör en bra låt? Om vad de ska innehålla? 

– Jag är faktiskt inte helt hundra på det. Ibland inbillar man sig att man förstått, men så kommer något som kastar omkull allt. Som Kent-låten [»Colombus«] på nya skivan. När jag hörde den i original undrade jag »vad ska jag göra med den här liksom?«, men sedan när jag satte mig ned med gitarr och skalade av allt hittade jag en annan stämning, en annan ingång i texten. Och det blev väldigt bra. Man vet aldrig. Musik slutar ju inte att överraska. ■