Reggae, röga och gammeltjo

Han bor i ett fint litet hus i norra Skåne, nära den småländska gränsen. Det är inte helt lätt att hitta hit. När jag går över gårdsplanen och närmar mig huset öppnar hans sambo dörren och säger: »Peps är nere i stu­dion.«

Studion visar sig vara ett gammalt ut­ hus en bit bort som Peps Persson byggt om ef­ter eget huvud. Det hörs reggae från den öppna dörren. Peps kommer ut och hälsar välkom­men. Han är klädd i mörkblå skjorta. Det långa håret och skägget är intakt, om än något grå­sprängt.

Inne i det som bäst kan beskrivas som ett mellanting av verkstad och studio slår vi vi oss ner intill ett gammalt bord. Jag får flytta på en låda med munspel så att jag inte sitter sönder dem. Det ligger böcker lite här och var, mitt på bordet en tjock volym som det står »Electrical Engineering« på. 

På väggarna sitter det reggaeaffischer, gamla foton, lappar med låttexter. Det står en kaffe­ kokare och en vattendunk på ett bord och längs ena väggen har han en lödstation med kablar, små boxar och lådor med skruvar och muttrar i. Det är stökigt, på ett sympatisk vis. I de två inre rummen finns Peps egen studio, man skymtar ett trumset och ljudabsorberande plattor i taket genom en halvöppen dörr. 

Peps köpte stället redan 1979, men har inte rik­tigt haft lugn och ro att kunna bo här på heltid förrän de senaste tio åren. 

Han röker pipa under intervjun och bjuder på starkt bryggkaffe i spruckna gamla koppar. Han ska fylla sextiosju i december och ser ut att må ganska bra. 

– Ingen jäkt, ingen stress, säger han glatt. 

Jag lägger fram »Hög standard«-­vinylen fram­för honom, min egen som jag tagit med. Den här plattan är själva anledningen till varför vi är här. Peps ler nöjt och studerar låtlista och omslagstext ingående. 

– Vad bra att du tog med den, säger han. Jag kommer inte ens ihåg vilka låtar som är med. 

»Hög standard« innebär skiftet från blues till reggae för Peps Perssons del. Den markerar en sorts gräns. Och anledningen till förändringen var Peps dubbel­-LP »The Week Peps Came to Chicago«, inspelad på plats 1972 med lokala musiker. När Peps kom hem kände han att det fick räcka med bluesen. 

– Ja, det var Chicago-­resan. Redan när jag var där kände jag mig som en främmande fågel. Jag var ju där för att spela in, och jag träffade bara svarta människor. Nä, där var en vit ljudtekni­ker. Jag hade haft en romantisk, dimmig föreställning om hur det skulle vara, men det var så klart helt annorlunda. Jag var runt på blues­klubbarna i gettona. Då hade gatugängen börjat märkas på riktigt i Chicago. I vissa delar av stan var det hotfull stämning, man kunde inte gå mellan ställena på South Side på kvällen och natten. Man var tvungen att beställa en taxi ända fram till dörren. Jag tänkte: »Herregud, jag kan inte hålla på med det här, ett jävla imi­terande, det har inte med mitt liv att göra«, på den tiden sjöng jag ju på engelska också. 

En annan sak som slog Peps var att bluesen hade blivit den äldre generationens musik. 

– Vad jag upptäckte i Chicago var att det knappast fanns någon musiker som var under fyrtiofem. Samma sak med de som lyssnade. De unga snubbarna i Chicago sa »blues, nä va fan, sån gammal slavmusik«, det skulle bara vara funk då.

Det fanns dessutom ytterligare en sak som komplicerade bilden. Peps hade börjat tvivla på bluesens politiska kraft. 

– Bluesen har aldrig haft något politiskt ställ­ningstagande, det har alltid handlat om indivi­dens idéer och tankar, inte kollektivet. Reggaen däremot är fullständigt kollektiv till sin natur. Det går inte att spela reggae på två man, det kan man glömma, man måste vara minst fem man. Det fanns alltså ett politiskt perspektiv på det här med reggaen också. 

Hemma i Skåne efter Chicago­-resan la Peps bort bluesen. 

– Så jag började försöka att ta mina egna rötter och göra något av det i stället. Det var Jularbo, kabarévisor, Evert Taube och allt det som jag hade fått höra som barn. Sedan kom jag på att reggaen var jävligt lik gammeltjo, framför allt den tidiga reggaen och menton. 

De andra i Peps band verkade inte tycka att det här med reggaen var speciellt märkligt. Rolf Alm, som spelade bas och dragspel i Peps Blods­ band, minns skiftet som ganska okomplicerat: 

– Det var nytt för oss, men inget svårt. Kan man sin schottis är det lätt, och jag hade spelat mycket schottis. 

Peps skrattar högt när han hör vad Rolf sagt. 

– Det stämmer. Sättet vi spelade reggae på var inte alls jamaicanskt. Det var lika mycket schot­tis. Mycket struttigare än jamaicansk reggae. 

Att det blev just reggaen som ersatte bluesen var inte så konstigt, Peps hade lyssnat på musiken länge – även om han inte kommer ihåg exakt när det började. 

– Men kompisar påstår att jag snackade om reggae redan under tidigt sextiotal. Jag minns ju låtarna som hamnade på de engelska topplis­torna, »Israelites« med Desmond Dekker till exempel. 

På Peps skivbolag hade man inga problem med skiftet från blues till reggae. Dag Hägg­qvist på Sonet minns hur tongångarna gick: 

– Det var bara positivt att han skapade en egen stil. Peps var lätt att jobba med, han var själv­ständig och visste vad han ville. Jag gillade hans bluesplattor men förstod och sympatiserade med bytet till reggaen. Vi stod bakom det han gjorde. 

Det var inte bara bluesen som skulle bytas ut mot reggaen, det fanns ytterligare ett viktigt skifte att göra för Peps; han skulle byta språk. 

Och han skulle inte bara sjunga på svenska, han skulle använda sig av skånskan. 

– Ja, det var ännu ett steg att välja den skånska dialekten. Det var ingen annan som gjorde det. Till och med Hoola Bandoola sjöng ju på upp­ svenska. 

En anledning till att Peps vågade ta steget från engelska till skånskan berodde på hans familj. Man sjöng flitigt på den egna dialekten och det fanns alltid musik i hemmet under upp­ växten: 

– Ja, men inte professionellt på något sätt. Fa­miljen sjöng och spelade när vi träffades. 

Peps far, Anton Persson, skrev egna visor, som Peps också spelat in genom åren, och var någon sorts mångsysslare i ljud. 

– Han var radioreparatör, hade egen verkstad, men han var också inspelningsamatör, redan på trettiotalet. Han byggde först graververk för sjuttioåttavarvsskivor och sedan trådspelare i början av femtiotalet och bandspelare i slutet av femtiotalet. 

Det stod tidigt klart att Peps skulle bli musi­ker. 

– Det är till och med så att jag för några år sedan hittade en dikt som farsan hade skrivit om mig när jag var tre–fyra år. Där skriver han ungefär »vad ska han bli när han bli stor, jag tror han ska bli speleman och spela för mor«. Så det har tydligen alltid funnits. Jag var fasci­nerad av musik redan som barn. 

Det är svårt att övervärdera Peps Perssons be­tydelse för svenskt musikliv. Hans musik har tidlösa kvaliteter som många andra från samma era saknar. Det finns något evigt hos Peps som gör att hans låtar känns fräscha, spännande, in­takta. 

Peps har ingen förklaring på varför det är så. Han tänder fyr på den slocknade pipan och fun­derar: 

– Jag har alltid varit emot att rätta in mig i le­det. Men det måste också ha något med ens av­ sikt att göra: om man verkligen vill nånting och menar nånting når man människor. Om man bara vill bli känd eller tjäna pengar eller fixa brudar då meddelar man det till publiken. Jag har nog meddelat något annat. 

»Hög standard« är inspelad i Stockholm, i Ljudkopias Polyvox­studio. Peps minns inspel­ningarna som smärtfria och enkla. 

– Med dagens mått mätt var de jätteenkla. Men även med tidens mått gick det lätt. Ljud­kopia/Polyvox var egentligen ett kassettkopie­ringsföretag, det var stort på den här tiden. De byggde en liten studio för pengarna de tjänade, med unga tekniker, som var on the go då. De hade ett rätt så enkelt mixerbord, inte alls de dy­raste prylarna. Få men bra grejer kan man säga. 

När Peps och Blodsbandet kom till studion var det med färdiga låtar. De höll inte på och jammade eller försökte tänka ut arrangemang. 

– Nej, för fan. Dels repade vi mycket, dels spelade vi ute mycket. Så det här var väl inrepat. Vi satt inte och jammade på den tiden, jag ville gärna ha det så färdigt som möjligt när det skulle spelas in. Studiotid kostade ju pengar, det var skitdyrt på den tiden. 

Inspelningarna tog åtta dagar. Nio låtar, ett helt album, spelades in på en dryg vecka. Peps skrattar. 

– Det är inklusive mixningen. Men det var ändå ett lugnt tempo, det fanns ju de som gjorde ett helt album på två dagar. 

Peps skrev nästan alla låtarna på egen hand i Blodsbandets repertoar. 

– Jag gjorde demos på allting hemma med en vanlig rullbandare. Det gjorde jag på nästan alla låtar, så jag hade grundarrangemangen klara. 

När jag frågar om han minns hur eller när han skrev den definierande titellåten skakar Peps på huvudet. Han sitter tyst en stund och för­ söker minnas. Man hör fåglarna sjunga i skogen genom den öppna dörren. 

– Det minns jag inte. Vi rögade så in i helvete, då lägger man ju ingenting på minnet. [skratt] Men jag minns stämningen när vi la på blåset med Roland Keijser och Torsten Eckerman, som i princip är bandet Arbete & Fritid. Då hade jag bara vaga idéer vad de skulle spela. Sam Char­ters, vår producent, sa direkt när Torsten bör­ jade spela på sin trumpet: »Vem fan är det där? Jag vet inte vad det är för en figur, men han är i alla fall inte trumpetare.« [skratt] Men det blev bra, det blev liksom lite trolskt, de spelade med en folkmusikklang i blåset. 

Peps hade bildat sitt Blodsband året före »Hög standard« och gett ut plattan som heter just »Peps Blodsband« där bland annat klassikern »Falsk matematik« ingår. Men till »Hög stan­dard« hade det skett ett par skiften. Det vikti­gaste var på trumpallen. 

– På första Blodsband­-plattan var det Sven Sjöström som spelade trummor, men här var Bosse Skoglund tillbaka. Jag provade med andra trummisar, men det blev aldrig samma som när Bosse spelade. En del trummisar sa efter åtta takter »nä, det går inte, det är fullständigt bak­vänt, jag fixar inte det«. Men Bosse såg reggaen som en utmaning, han ville behärska den. Och det har nog mycket att göra med hans bakgrund som jazztrummis. Jazzen har en helt annan öppenhet i tänket än vad rocken har. 

Basisten Rolf Alm håller med om Bosse Skog­lunds betydelse: 

– Bosse var viktig för svänget. Men vi var en stark konstellation, ett av de bästa banden i Sve­rige i mitten av sjuttiotalet. Vi var väldigt sam­spelta. 

För Peps var det viktigt med kvalitet. 

– Jag har alltid försökt ha bra musiker. De ska vara bättre än mig om de ska platsa. Annars blir det jobbigt. Jag har dessutom alltid varit en bandmänniska. Jag har aldrig känt mig som soloartist. Jag har jävligt svårt att handskas med att komma in som solist med ett okänt komp­band bakom mig. Det känns alltid jättekonstigt. Därför har jag också tackat nej till en massa så­dana erbjudanden som solist. Det är inte det som är grejen för mig. Det behövs ett band, det be­hövs ett gäng. 

Blodsbandet spelade mycket live på den här tiden, och när skiftet kom och reggaen tog över hände det någonting med Peps följe. 

– Bluesälskarna blev ju besvikna. Det märkte man. Men det blev också så att vi delvis fick en annan publik. Reggaen var till exempel mycket mer dansmusik, vilket jag älskade. Dansen är en av de viktigaste mänskliga sysselsättningarna som finns. Jag tror att mycket av vårt ursprung är format av dansen. Så vi fick en lite yngre, mer dansant publik. Det blev en annan stäm­ning, en annan atmosfär med reggaen. 

Bluesälskarna kom fortfarande till konser­terna, men stod och skakade på huvudet åt reg­gaen. 

– Det fanns ett motstånd, säger Rolf Alm. De ville att Peps skulle spela munspel, de stod och skrek »munspel« mellan låtarna. Vi var inte helt bekväma med det. Och det tog ett år innan vi fick flyt i det. 

– Jag minns det också, säger Peps Persson. Men man kan inte spela för att det är ens plikt. Det går inte. 

Det var många som influerades av det Peps gjorde, ja, det är många som influeras än i dag. Rapparen Timbuktu är en av dem. Han räknar Peps som en av de allra största. 

– För mig är han självskriven i den svenska musikhistorien. Det är Bellman, Cornelis och Peps. Jag tycker de är jämbördiga. Han har varit väldigt viktig för mig, framför allt som textför­fattare. »Den grundlurade generationen« är en av de mest fantastiska texter som finns på svenska språket. 

Timbuktu och Peps samarbetade 2003 med »Dynamit« på Timbuktus album »The botten is nådd«. Det var Måns Asplund, mer känd som Timbuktus producent Break Mecanix, som sammanförde dem. 

– Måns styvfarsa Göran Weihs spelade med Peps, han är med [som percussionist] på »Hög standard«, så Måns har träffat Peps sedan han var liten, säger Timbuktu. Det var Måns som sa att vi borde göra något tillsammans. Vi åkte upp till Peps med ett beat. Jag var stirrig och skrev mina verser direkt men Peps behövde mer tid. Det gick två–tre månader och jag hade näs­ tan gett upp, men så en vacker dag kom filerna skickade till oss. Det var så fett. Vi flippade ur totalt. Det var typ det coolaste som hänt oss. 

Peps Perssons egen karriär började faktiskt som trummis i ett dansband. 1962 fick han sitt första professionella gig. 

– Det var en märklig grej, säger han. Då hade jag och två bröder från Hanaskog, de spelade bas och gitarr, brutit oss ur det här dansbandet. Vi ville spela rock i stället. Då fick vi det här giget att göra en kort Skåne­turné med Sven-­Gösta Jonsson, Den Rockande Samen. 

Inga förberedelser, en tonårig Peps kastades rakt in i hetluften. 

– Han ville helst inte repa. Men till slut gick han med på att repa en halvtimme före första spelningen. Vi fick bara namnen på låtarna, det var allt. Så fick vi leta upp dem och plugga in dem. Vi spelade i folkparkerna. Jag minns att vi bland annat spelade på Jägersbo. Sedan trängde vi ihop oss i en liten folkvagnsbuss och så åkte Samen för sig själv i en stor jävla amerikanare. [skratt] 

Trots förutsättningarna gick det ganska bra. 

– Halvbra, skulle jag säga, skrattar Peps. Jag var så jävla nervös. 

Vi ska komma ihåg att Peps och hans Blods­ band slog igenom i det Sverige där Musikrörel­sen styrde och ställde. Peps hamnade mitt emellan, lyckades navigera mellan proggens politiska påhitt och de krasst kommersiella krafterna. Han kunde göra sin grej på ett kom­mersiellt bolag utan att Tommy Rander och de andra blev arga. 

– De gnällde. Men va fan skulle de göra? [skratt] De var på mig för att jag inte spelade in i Waxholm. Men jag sa till dem: »Den studion är så dålig att jag inte vill.« Det var en märklig period, men det var samtidigt kul att utmana de där. Vi fick spelningar för Kommunistisk Ungdom, till exempel. Då kunde de komma före gigen och säga »vi tycker inte att du ska spela den där låten i kväll, den är si och så«, men då spelade man ju den låten minst tre gånger bara för att visa dem. 

Skivan »Fyra tunnland bedor« från 1977 är ett bra exempel på Peps förmåga att navigera förbi blindskären. 

– Den gjorde jag på beställning av SKP, Okto­berförlaget. De kom ut med en pamflett unge­fär samtidigt där det stod: »Du kan inte segra till fiendens musik.« Vi svenskar skulle alltså ge fan i den amerikanska imperialistiska musi­ken. Sedan gjorde jag den plattan som var djupt influerad av amerikansk musik. Det hade de svårt för att smälta. Men sedan sålde den ju mer än någon av deras andra produktioner. 

– De ville ha politiska strejkvisor, socialist­sånger. De skickade en bibba med texter men jag upptäckte rätt snabbt att det går ju inte att sjunga en politisk sång som är femtio år gammal, det är vansinne. Så jag tog in en massa andra skojlåtar i stället. [sångaren och förlagsmannen] Ronny Åströms farsa hade en tjock handskri­ven visbok som Ronny hade ärvt, där plockade vi ett par låtar. 

Efter »Hög standard« kom Peps och hans Blodsband att spela in sex plattor till under de kommande nio åren, allihop fyllda med deras hemsnickrade mix av jamaicansk reggae och svensk folkmusik. 

– Vi bytte folk efter några år. Det är ju så att om man har ett band i några år blir det slit­ningar efter ett tag. Brynn [Settels, organist] flyttade till Stockholm och Rolf hade blivit pappa och ville vara hemma med familjen. In kom ett gäng musiker med västindiska och afrikanska rötter, och då vreds det mer mot den karibiska reggaen. Det höll vi på med i några år, sedan tröttnade jag på att åka runt. 

Därefter gick det allt längre mellan inspel­ningarna tills det helt stannade av. Peps senaste platta är 2005 års »Äntligen!«. Huruvida det blir någon ny musik är svårt att säga. Peps spelar in lite då och då i sin egen studio, men inget är färdigt. 

– Det tar tid, säger han. Det blir svårare och svårare att göra låtar. Dels blir jag mer och mer självkritisk, dels känns det som att jag inte har så mycket att säga som jag inte redan har sagt. Men jag håller på med lite grejer. Jag vet bara inte vad det blir eller när det blir. 

Han får fortfarande en massa förfrågningar, men tackar nej till nästan allt. 

– De vill ha mig till allt mellan himmel och jord, de ringde i våras och ville att jag skulle förstamajtala i Ronneby! [skratt] Men det ville jag inte, jag är ingen talare. 

Peps Persson gör knappt heller några inter­vjuer längre, har inte riktigt någon lust. 

– Jag säger vad jag vill ha sagt i mina låtar. Sedan är det bra med det. ■ 

PEPS BLODSBAND: HÖG STANDARD (SONET, 1975)

LÅTAR: 1 Hög standard, 2 Persson ifrån stan, 3 Upp eller ner, 4 Styr den opp, 5 Djupt i mitt hjärta, 6 Den grund­lurade generationen, 7 En och tjugo­ fem, 8 Snackelåt, 9 Kommunika­tionskollaps 

PRODUCENT: Sam Charters