Malkmus, gräs och stenar




Foto: Johan Markusson



Stephen Malkmus fick ett livealbum med Träd, Gräs och Stenar av några svenska vänner – och föll som en fura. Så när den forne Pavement-sångaren dök upp i Sverige för konserter i Stockholm och Göteborg frågade han de gamla proggarna om de ville agera uppvärmare. »Självklart«, sa de. Sonic frågade givetvis om Malkmus ville intervjua sina svenska hjältar. »Sure«, sa han. (ur Sonic #3, juni 2001.)

Stephen Malkmus, tidigare frontfigur för lo-fi-pionjärerna och slackerkungarna Pavement, blev smått knäckt av Träd, Gräs och Stenars progressiva improvisationer så fort han fick höra dem, på albumet »Gärdet 12.6.1970«.

– Jag har alltid gillat grupper som Velvet Underground och Can. Och Träd, Gräs och Stenar låter som ett Velvet Underground med traditionella svenska melodier. Vissa grejer de gjort är grymma, säger han.

Det är efter konserten på Göta Källare i Stockholm och i den provisoriska logen trängs en rätt märklig blandning av amerikanska indierockmusiker runt trettio och svenska proggrävar runt femtio.

För Torbjörn Abelli, Jakob Sjöholm, Bo Anders Persson och Thomas Mera Gartz i Träd, Gräs och Stenar var spelningen en speciell upplevelse. De hade inte varit förband åt en jänkare sedan de hette International Harvester och uppträdde före The Doors på Konserthuset 1968.

– Första gången jag hörde talas om Stephen var när han pratade om oss i Musikbyrån för ungefär två år sen, säger Torbjörn Abelli. Jag har bara hans senaste platta. Först fattade jag inte någonting. Låtarna är så anspråkslösa, det verkar inte spela någon roll om man spelar lite fel när det gäller lo-fi. Men skivan växer för varje lyssning och nu tycker jag att den är jättebra.

Malkmus ler åt berömmet och verkar helt glömma bort att leva upp till mediebilden av sig själv som svår, sval och indieintellektuell. I stället verkar han närmast barnsligt förtjust i att få chansen att fråga ut sitt svenska favoritband. För det är ju därför vi är här.

En halvtom flaska Finlandia står på bordet, några burkar Fanta langas runt, bandet rullar.

 

Stephen Malkmus: På liveplattan från den där konserten ni gjorde utomhus, som gavs ut på CD härom sistens, finns det en bild på en tjej som gör så här [viftar på armarna]. Vem är det?
Thomas Mera Gartz: Det är Sonja, en gång i tiden Bo Anders fru.
Stephen Malkmus: Bodde hon i ert kollektiv?
Thomas Mera Gartz: Ja, Bo Anders hade ett litet hus i de södra delarna av Stockholm där jag och min flickvän, han och hans flickvän och några andra vänner bodde. Och lite annat folk.
Stephen Malkmus: Ni bara hängde där och odlade grönsaker?
Thomas Mera Gartz: Ja, men det var också en gemenskap som präglades av musik, konst, litteratur och film.
Stephen Malkmus: Spelade ni nån gång musik till filmerna?
Thomas Mera Gartz: Absolut, vi gjorde våra egna filmer.
Bo Anders Persson: Vi använde dem när vi jammade, såna där Super 8-filmer.
Thomas Mera Gartz: Vi hade en ljusshow av diabilder blandat med matservering. Folk fick spela på våra instrument och vi ordnade en massa happenings. Vi försökte att leva som vår publik.
Stephen Malkmus: OK, vilka av er var med i gruppen Harvester?
Thomas Mera Gartz: Jag, Bo Anders och Torbjörn och några till som vi inte har kontakt med längre.
Stephen Malkmus: Jag har den plattan också. Jag fick den av en kille i Malmö. Den är väldigt dyr i USA, ett riktigt samlarobjekt.
Thomas Mera Gartz: [skrattar smickrat] Harvester liknade Pärson Sound.
Stephen Malkmus: Ja, ungefär samma personer lirar i bägge grupperna. Pärson Sound lät också mycket primitiva, nästan uråldriga.
Thomas Mera Gartz: Du har alltså ett album med Pärson Sound?
Stephen Malkmus: Jag fick nyss tag på det. Grymt. Hur var det nu med Jimi Hendrix? Jag har hört att ni jammade med honom.
Bo Anders Persson: Jäpp, det var Thomas som gjorde det.
Stephen Malkmus: Var han cool?
Thomas Mera Gartz: Ja, verkligen. Jag var med i en grupp som hette Mecki Mark Men på den tiden och vi gjorde några spelningar med Jimi i Sverige. Som förband, alltså. Och när han inte stod på scen var han väldigt lugn och avslappnad. Jimi snackade mycket, speciellt på natten.
Bo Anders Persson: Han spelade som vi pratar, det var lika naturligt som fågelsång.
Stephen Malkmus: Yeah.
Bo Anders Persson: Jag kommer ihåg en gång. Jimi lirade under en oerhört vacker, stor och öppen himmel och han tittade upp på den och… det var som att han försvann bort i skyn. Han bara flög. Whoossshh!
Stephen Malkmus: Yeah. Well, vad såg ni i Rolling Stones? Ni har gjort några covers på deras låtar. Den ena var »Satisfaction« och den andra »The Last Time«. »The Last Time« är skitbra.
Bo Anders Persson: Nä, vet du vad, vi skulle nog inte ha gett oss på den.
Stephen Malkmus: Var det bluesen i Rolling Stones musik som tilltalade er, eller?
Thomas Mera Gartz: Nä, det var deras proletär-rock’n’roll.
Stephen Malkmus: Ursäkta?
Thomas Mera Gartz: De gjorde musik för arbetarklassen.
Stephen Malkmus: En gång i tiden, ja. Men sen förvandlades de till något helt annat.
Thomas Mera Gartz: Det stämmer. Men ett tag genomsyrades musiken av engelsk arbetarklass och då var Stones mer tilltalande än Beatles konstpop.
Stephen Malkmus: Gillar ni Beatles nu?
Thomas Mera Gartz: Ja, nu ja.
Bo Anders Persson: Det är många Beatles-plattor som bara sveper i väg en.
Thomas Mera Gartz: Men på den tiden, vid det tillfället, kändes de inte rätt.
Stephen Malkmus: Jag förstår vad du menar, men ibland blir man chockad över hur mycket Beatles kunde få ut av en låt.
Thomas Mera Gartz: De var trevliga, skrev underbara låtar, men de saknade tyngd.
Stephen Malkmus: Turnerade ni utomlands nån gång?
Thomas Mera Gartz: Vi turnerade bara i Skandinavien. Danmark, Finland och såna ställen.
Jakob Sjöholm: Men vi turnerade mycket.
Stephen Malkmus: Aha, så ni kunde leva på musiken?
Thomas Mera Gartz: Vi försökte. Det gick ibland, men för det mesta var vi väldigt fattiga.
Bo Anders Persson: Men proffsiga. Professionella, fattiga vänstermänniskor. Poor lefties. [skratt] Vi odlade egen mat som vi tog med oss överallt.
Stephen Malkmus: Vad odlade ni? Bönor?
Bo Anders Persson: Bönor, potatis, lök, morötter…
Thomas Mera Gartz: Speciellt morötter. De är lätta att odla.
Stephen Malkmus: Vad var det som gjorde att ert kollektiv slutade existera? Var maten för dålig?
Jakob Sjöholm: [skratt] Nej, idealen försvann. Det var väl runt 1972 det hände.
Thomas Mera Gartz: Den politiska situationen förvärrades och blev svårare att hantera. Heroin och speed blev allt vanligare och det förstörde mycket. Polis och droglangare, den kombinationen blev till slut ohållbar. Det var en katastrof. Rörelsen blev också mer involverad i populistiska strömningar inom politiken och dog så småningom ut.
Stephen Malkmus: Hmm.
Bo Anders Persson: Jag tyckte faktiskt att ditt set var bäst i början, när det var lite mer avskalat och enkelt.
Stephen Malkmus: Huh? Åh. Tja, vi satsade på att köra några poplåtar i början efter er experimentella och mer svårlyssnade spelning. Fyra–fem »ba-ba-ba«-låtar för kidsen.
Bo Anders Persson: Det räddade nog kvällen.
Stephen Malkmus: Äsch, lägg av, ni fick bra respons från publiken.
Bo Anders Persson: Ni hade en väldigt skön attityd men basen dundrade på för mycket. Den suddade ut nyanserna och förstörde lite av helhetsintrycket. Boom-boom-boom, liksom.
Stephen Malkmus: Skyll på ljudteknikern.
Thomas Mera Gartz: Ditt gitarrspel var bra.
Stephen Malkmus: Tack. Vissa saker har jag repat in, andra hittar jag på längs vägen. Jag bryr mig inte om jag missar en skala eller två.
Thomas Mera Gartz: Det tjocka basljudet gjorde att jag inte kunde höra så mycket av din sång.
Stephen Malkmus: Det blir lite högt ibland.
Thomas Mera Gartz: I Sverige brukar man kalla er musik för lo-fi.
Stephen Malkmus: Yeah. Det brukade i alla fall heta så när jag var med i Pavement. Vi spelade in själva – utan att veta hur man gjorde – och då blev det tydligen lo-fi. Ni borde verkligen komma och spela i USA, ni hade nog funkat utmärkt i New York.
Jakob Sjöholm: Det kanske vi borde göra, tror du att det skulle gå?
Stephen Malkmus: Visst.
Bo Anders Persson: Nä, nu är det dags att gå hem. Frun väntar. Känner du förresten till den gamla svenska folkdansen polska?
Stephen Malkmus: Nej.
Bo Anders Persson: Då ska jag ge dig en lektion i morgon.
Stephen Malkmus: Det ser jag fram emot. Rock on. ■

 

 




Relaterat