ARKIVRECENSION Pavement: Quarantine the Past

I mars gjorde Pavement sina första spelningar på drygt tio år. Många fans hade åkt runt halva jorden för att vara med om återföreningen i Nya Zeeland. Jag är imponerad av fansens tillgivenhet, men förstår den inte riktigt. 

För mig blev Pavement aldrig ett band att älska. Konstigt nog, då jag under nittiotalet föll för nästan alla andra amerikanska band som kombinerade lo-fi-estetik och sjaviga gitarrslingor. 

När jag nu lyssnar igenom »Quarantine the Past« – tjugotre tidigare utgivna låtar som spänner över hela bandets karriär, från 1989 års debut-EP »Slay Tracks« till sista fullängdaren »Terror Twilight« från 1999 – inser jag att det som störde mig när det begav sig var en känslomässig frånvaro i många av Stephen Malkmus låtar. Lite som om Pavement gjorde slackerrock för att de var väldigt bra på det, inte för att de behövde det. 

Samtidigt går det inte att stänga öronen för alla starka låtar som finns här. 

Att samlingen inte innehåller något outgivet material ska inte ses som något negativt. Pavements backkatalog är redan suveränt återutgiven, med mängder av extraspår och outtakes. »Quarantine the Past« släpps inte för fansen som åkte till Nya Zeeland utan för en ny generation indierockfans. 

Och för sådana som mig, som tidigare varit skeptiska eller bara glömt. Jag letar upp »Slanted and Enchanted« och »Crooked Rain, Crooked Rain« i skivhyllan och försöker lyssna igen, nu med nyvunnen respekt.