Trivsam entimmesillusion

Pavement 

Way Out West, Göteborg, 14 augusti 

Att Pavement skulle ge sig ut på vägarna igen var ingen högoddsare. De tycktes trivas lite för bra tillsam­mans för att klara sig utan varandra livet ut. Åtminstone om man undantar den flanellrutiga amerikanska indie­rockens enda verkliga elegant – sång­aren Stephen Malkmus, som mot slutet av nittiotalet var en i förtid slokad gullviva av vantrivsel. I perioder gick hans tjurighet så långt att han, med en rock slängd över huvudet i turnébussen, kallade sig själv »the little bitch«. 

I tio års tid viftade Malkmus bort alla idéer om återförening, ända fram till dess att det uppdagades att Bob Nastanovich, bandets trivselmästare och ene trummis, dragit på sig omfat­tande spelskulder. För att hjälpa sin hästbesatte vän att få ordning på privatekonomin föll den gänglige frontmannen till föga för locktonerna. 

Att se Pavement en solig festival­ eftermiddag 2010 skiljer sig markant lite från hur det var att uppleva dem när det begav sig. Dels till det yttre – Stephen Malkmus har bara blivit ännu mer graciös med åren, de andra fyra ser rentav i än högre grad ut som evigt förtappade lo-fi-lufsar än vad de gjorde då. Men också musikaliskt, det låter som att de bara fortsätter där allt en gång slutade. Ibland, som i »Range Life«, låter det rentav ännu mer himmelskt. 

Där man i den eftermiddagsloja publiken är omgiven av medlemmar i inhemska indiestoltheter och adepter som Loosegoats och Honey Is Cool, eller ser hur Daniel Gilbert med flera i Håkan Hellströms band står på flanken av scenen och tar bilder på Pavement, får man lätt för sig att nittiotalet inte var så illa ändå. En illusion, givetvis, men en man gärna skulle stanna kvar i lite längre än den timme den tillåts pågå.