Bas gillar hörn

Pula, Kroatien. Från det gamla fortet Punta Christo sprids ljudvågor ut över Adriatiska havet. Bland de gamla ruinerna på Mungo’s Arena, en av tio scener insprängda bland vallgravar och torn samt några uppbyggda utanför vid vattnet och i skogen, håller skivbolaget Deep Medi i dirigentpinnen. Samtliga dubstepetikettens artister står på spelschemat. Varje gång basen kickar i gång börjar samtliga i publiken hoppa upp och ner, vifta med armarna, spruta eld och göra »handpistoler«. Basen från de enorma högtalarna rullar över en genom hela kroppen. När Mala och Goth-Trad levererar sitt dubaktiga, hårda set med MC Flowdan och Sun of Selah vid mikrofonerna försätts vi i trans, tiden tycks stanna och det enda som betyder något är vi tillsammans här och nu.

Drygt fyrahundra artister och DJ:er – främst brittiska men också några större amerikanska hiphopakter och jamaicanska reggaeartister – spelar under fyra dagar på Outlook-festivalen. Outlook, som startades för sex år sedan, har underrubriken »Europe’s largest bass music and sound system culture festival«. Bas och basmusik är ljud och ord som har vuxit sig allt starkare med åren och blivit ett alltmer vanligt inslag och uttryck i musikvärlden, såväl i skapandet av musik som i medias beskrivning av den.

Vad är då basmusik?

Eller, man ska kanske börja med att fråga vad är det med bas som är så speciellt?

– Om man ska svara tråkigt är det en ljudfrekvens under 100 hertz, säger Rob »Pinch« Ellis, dubsteppionjär från Bristol och en av krafterna bakom bolaget Tectonic.

Tekniskt har han givetvis rätt, även om basfrekvenser oftast sägs börja »redan« vid 150–200 hertz. Människans hörsel är mottaglig för frekvenser mellan 20 och 20 000 hertz (under det är infraljud, över ultraljud) men de allra lägsta, subbaserna mellan 20 och 60 hertz, kan vi ha svårt för att uppfatta. Vi har genom tiderna introducerats till bas genom olika basinstrument, från den stående kontrabasen och blåsinstrument i jazz till funky bass med James Brown, den jamaicanska gungande elbasen, synthens keyboard och dagens datoriserade vibrationer av sådana som Skrillex.

Man kan också gå ännu längre tillbaka.

– Enda gången en människa för längesen kunde höra eller känna vibrationerna av en basfrekvens var när hen befann sig i fara – som när ett rovdjur röt eller en vulkan hade utbrott, säger Cameron »Swindle« Palmer, en av nutidens intressantaste producenter inom dubstep- och grimescenen. Kroppen fylldes då med adrenalin som hjälpte en att överleva, oavsett om det handlade om att springa eller slåss. Nu betyder inte bas nödvändigtvis samma sak för oss längre men den ger fortfarande människan det där adrenalinet – som vi är beroende av.

Om du någon gång har befunnit dig på en klubb där basgången får dina hårstrån att resa sig och din kropp att vibrera känns Swindles teori om bas som en naturlig instinkt som självklar. För tjugo år sedan berättade Björk för mig i en intervju att hon fick musikaliska orgasmer varje gång hon besökte drum’n’bass-klubben Metalheadz i London och där hörde DJ:n Grooverider spela. Jungle och drum’n’bass – som har samma struktur, grunden är uppspeedade trumsekvenser på 150–170 bpm och med fokus på basgången – kan lyftas fram som den moderna elektroniska dansmusikens första basmusik.

Jungle, som uppstod i Storbritannien i början av nittiotalet, växte fram ur techno- och housescenens rejvkultur men producenterna som även var influerade av reggae och hiphop skapade något nytt. Över de smattrande trummorna och inte minst den enormt tunga basgången hördes MC:s och jamaicanska samplingar.

Drum’n’bass utvecklades ur jungle men avlägsnade reggaeinfluenserna. Musiken sträckte sig över mörka, futuristiska elektroniska atmosfärer till jazz- och soulelement med sång.

I början av tjugohundratalet hade även den brittiska hiphopscenen influerats av de olika elektroniska förgreningarna, exempelvis drum’n’bass och den brittiska housevarianten UK garage, och denna nya stil av elektronisk hiphop fick ett alldeles eget namn – grime. Grimemusikens hårda beats med tuff attityd och råa berättelser sprungna ur Londons getton kom med frontfigurer som Wiley, Kano och Dizzee Rascal att bli nollnolltalets soundtrack för brittisk arbetarklass och ungdomar med invandrarbakgrund i det allt svårare samhällsklimat som slutligen ledde till 2011 års kravaller.

De flesta jag pratar med inom den nutida brittiska basmusiken har på något sätt jamaicanska rötter, antingen biologiskt eller musikaliskt. Utan att tveka det minsta hävdar Footsie och D Double E, båda MC:s i grimetrion Newham Generals från östra London, att all basmusik härstammar från reggae. Kanske inte helt förvånande eftersom de båda har jamaicanska föräldrar och Footsies pappa dessutom drev ett soundsystem.

– Bas för mig är signalen att börja köra, säger Footsie. Det är »lyrics time«. Jag skrev mina första texter till reggae och jungle. Vi började MC:a på jungleklubbar och lyssnade på alla piratradiostationer.

– Basen hjälper »the drop«, alltså när beatsen och basgången kommer in i full effekt igen efter ett break, säger D Double E. Då skapar basen verkligen en skillnad i produktionen. I går lyssnade vi på [brittiske DJ:n] David Rodigan, hans set var basmusik. Han spelade allt från reggae och dancehall till trap och jungle, det var olika tempon men den röda tråden var hans fokus på basgången.

Verksamma sedan 2003 är Newham Generals numera något av veteraner (se artikel i Sonic #28, våren 2006) inom grime och D Double E hör till scenens mest respekterade rappare. Gruppen sajnades tidigt till Dizzee Rascals bolag Dirtee Stank, även om deras debutalbum inte släpptes förrän 2009. Musikaliskt rör de sig mellan grime, dubstep, trap och hiphop.

– Med tanke på hur folk lyssnar på musik i dag, när få köper hela album och i stället bara plockar det man gillar, är klubbpubliken van vid tvära kast, säger Footsie. Det är inte många DJ:er kvar som bara spelar en sorts musik. För oss som rappare är det kul för det ger oss spelrum att gå mellan olika stilar.

Släktskapet mellan dub, reggae, dancehall, jungle, drum’n’bass, dubstep, hiphop och grime förs ofta på tal. Mala, en London-stationerad halvjamaican som hör till dubstepscenens centralgestalter, är emellertid av en annan uppfattning. Han som egentligen heter Mark Lawrence – grundare av etiketterna Deep Medi och DMZ, och förutom att vara soloartist även ena halvan av duon Digital Mystikz – menar att det inte går att peka ut vissa specifika genrer som grunden till basmusik.

– En King Tubby-mixad skiva låter väldigt annorlunda från hur The Wailers mixades. Båda har bas men det handlar om ifall det är fokus på den eller inte. De senaste årens vurm för låga frekvenser startade inte med det vi gör, de flesta av oss lyssnade på nittiotalet på jungle och fascinerades av dess basgångar. Vad dubstepscenen bidragit med är framför allt en ökad medvetenhet om basfrekvenser.

Mala gjorde ett av fjolårets bästa album med »Mala in Cuba«, där han på uppdrag av BBC:s Gilles Peterson åkte till Havanna och spelade in med kubanska musiker.

– Genom musiken försöker jag underminera egoistiskt tänkande och skapa sammanhållning mellan människor, säger han. Jag har haft så många fantastiska musikaliska upplevelser i mitt liv, från houseklubbarna i mina tonår till det jag ägnar mig åt i dag, att jag gärna vill influera andra människor att gå samma väg.

Dubstep hade från början ingenting med dub att göra. Dubstep utvecklades ur rejvscenen, från twostep och UK garage. Rob »Pinch« Ellis säger att det som förenar dub och dubstep är atmosfären och subbasen samt användandet av trummor för att skapa stämningar.

– Men vad musiken kallas är egentligen oväsentligt. Det som spelar roll är att generation efter generation får en kick av massor med bas, rymd och på sina ställen ett trevligt litet reverb på en virveltrumma.

Pinchs vän och ibland samarbetspartner Adrian Sherwood utvecklar:

– I en bra dubproduktion hör man något annorlunda vid varje lyssning. Man kan rentav höra saker som inte ens är där. Det kan vara ganska intensivt och verkligen ta fram saker i människor.

Ända sedan Pinch var tio år har han lyssnat på den äldre kollegans verk, detta genom sin storebror som var ett stort fan av Adrian Sherwoods stilbildande dubetikett On-U-Sound. Sedermera bjöd Pinch in Adrian att spela på den klubb han arrangerade på Fabric i London och snart upptäckte de två att de delade intresset för dubplates och exclusives, och började göra dubs tillsammans.

Trots åldersskillnaden har de samma mentalitet och passion, om än rotade i olika undergroundscener: Pinch hör till nittiotalets rejvgeneration, medan Adrian Sherwood var en del av punkreggaescenen på sjuttio- och åttiotalet och har arbetat med bland andra Bim Sherman, Sex Pistols, PiL och New Age Steppers. De är överens om att basens roll såväl dåtidens dub som i dagens klubbmusik grundar sig i den jamaicanska migrationen till England.

– Soundsystemkulturen som har varit så dominerande på Jamaica och senare fick fäste i exempelvis Bristol har helt enkelt spridit sig, säger Pinch. Kidsen blir influerade av soundsystems och dubroots, men det är nu den tredje eller fjärde generationens tolkning av det. De vet inte ens varifrån det kommer utan är bara extremt lyckliga över att ha ett enormt PA med massor av bas. Att befinna sig i ett rum med bas länge får dig verkligen att känna på ett speciellt sätt.

– Det är något väldigt sexigt över bas, säger Adrian Sherwood. När jag började med musik var alla inne på funkiga »clicketyclicketywaah«-grejer, vilket var fantastiskt. Sedan gick jag till en reggaeklubb där väggarna vibrerade och alla glas i baren skakade. Jag tänkte bara »wow, det här är galet!«. Jag älskade det.

För att uppleva basmusik på bästa sätt krävs det en del. Drum’n’bass- och junglepionjären Fabio var på nittiotalet noga med att i intervjuer påpeka att för bästa upplevelsen gäller det att hitta den specifika plats på dansgolvet där basen känns bäst. Det används särskilda högtalare som kallas subwoofers som lyfter fram och förstärker de lägsta basfrekvenserna så att vi ska kunna höra och känna dem bättre. Klubbarrangörer skriver ofta ut på affischer om de har hyrt in ett ljudsystem av märket Function One, som anses vara det absolut bästa.

– Ljudet är jätteviktigt. Annars kan man skita i det. Jag tycker inte om att lyssna på musik i datorn. Den här musiken skulle inte ha blivit någonting utan feta ljudsystem.

Det är DJ Bella Boo som säger det. Hon heter egentligen Gabriella Borbély och gör bland annat mixar för P3:s Musikguiden. Bella Boo spelar alternativ house, r’n’b, techno, drum’n’bass och hon är en av få jag pratar med som inte har något emot att använda termen basmusik.

– För mig är basmusik en massa olika genrer som ofta är gränsöverskridande. Men ordet är så klart en förenkling, ett tak för flera olika genrer. Efter dubstepmusikens guldålder började genrer mixas upp mer. Du kan ha en låt i technotempo med ett dubstepljud och en juketrumma. Då är det lättare att bara säga »bas« än räkna upp allt det där.

Sara Abdel-Hamid, mer känd som Hyperdub-sajnad artisten Ikonika, är mer ovillig att ringas in på så vis.

– Jag kan förstå att folk behöver sätta etiketter för att förenkla saker och för att lättare känna igen sig. Men för mig är det helt irrelevant. Jag spelar inte, eller gör, basmusik. Men när jag lärde mig att mixa mina låtar hjälpte bastänket mig, det kan ge ett extra element av kraft. De senaste åren har jag fokuserat mer på trummor och konstiga melodier, som jag använder för att skapa olika känslor – basen använder jag för det fysiska.

Sara växte upp i London med egyptisk pappa och filippinsk mamma. Då det fanns få förebilder för unga tjejer med invandrarbakgrund vände hennes storasystrar blicken västerut mot USA. Den hiphop och r’n’b som de hittade filtrerade ner också till Sara, även om det var som trummis i ett hardcoreband hon själv började spela. Vid tidpunkten för gruppens splittring lyssnade hon mycket på grime och dubstep, och förstod att hon kunde fortsätta göra musik själv utan stora kostnader.

Punken har fortsatt att påverka henne, musikaliskt på så vis att Ikonikas känsla för beats och koordination gjort henne till en bättre DJ men framför allt mentalt.

– När jag skickade ut min demo fick jag nästan ingen respons alls och det sårade mig, säger hon. Steve [Goodman, boss på Hyperdub och mer känd som Kode9] var faktiskt den ende som hörde av sig. Att få positiv eller negativ feedback hjälper en att komma vidare med sin musik. Själv älskar jag att lyssna på demos och ge feedback. Jag är trygg med min nuvarande position och även om folk inte tycker om det jag gör kan jag göra det ändå, bara för att jag vill. Jag tycker om den frihetskänslan. Jag har alltid varit en rebell och känner mig ännu mer rebellisk nu.

Swindle kallar sin musik för »jazz« och döpte sitt debutalbum från i somras för »Long Live the Jazz«. Men han syftar inte på genren rakt av.

– Jazz är en symbol för frihet. Jazz var på vissa platser i Amerika förbjuden så kampen för frihet var i allra högsta grad verklig och är en stark del av musiken. Jazz innebär att du kan göra vad du vill och den inställningen har gett mig ett bra liv hittills.

Med en jazzgitarrist till pappa växte Swindle upp i ett musikaliskt hem omgärdad av jazz, soul, ska och reggae. Senare började han själv spela gitarr, slagverk och piano. Pianot är det instrument han kan uttrycka sina känslor bäst med och Swindle hoppar ofta in som keyboardist hos kollegor eller har med keyboarden ut på klubbar när han DJ:ar. Som DJ kastar han sig djärvt mellan olika genrer, mellan sin egen musik och andras, mellan gammalt och nytt – och man kan tro att han är äldre än sina tjugosex år.

– Det finns inte gammal musik, bara musik i olika tappningar, säger han. Alla har vi inspirerats av tidigare musik på något sätt. Jazzen är hundra år gammal och en av de äldsta musikformerna. Så gott som allt kommer från jazz – bebop, hiphop, reggae, elektroniskt. Att jag gör den musik jag gör beror på att jag växte upp i London, lyssnade på One Nation Tape Packs [drum’n’bass-samlingar] som tonåring och började gå på klubbar på nollnolltalet.

Genom sin unika stil – trummor som vandrar mellan grimebeats, dubstep och drum’n’bass ihop med vissa jazz- och funkelement – har Swindle karvat ut en alldeles egen nisch inom basmusikscenen. För honom är musik något heligt, på riktigt.

– Min tro är att musik är Gud. När jag skriver musik eller vi samlas runt ett soundsystem för att röra oss till vibrationer är det som att be. Musik är makt och mitt ansvar är att vara ärlig och skapa musik utifrån mina känslor. Människor som inte är ärliga och gör fånig popmusik som de inte känner något för försvinner inom några år – man kan inte ljuga inför Gud.

Något som de flesta basmusikutövarna har gemensamt är passionen. Oavsett om det handlar om drum’n’bass, dubstep, dancehall eller ghetto house är de sprungna ur alternativa undergroundscener som drivs framåt av kompromisslösa människor. Även om det funnits enstaka fixstjärnor – Goldie inom drum’n’bass, Skrillex gjorde dubstep känt, grimeveteranen Wiley har toppat engelska singellistan, Diplo är demonproducenten som mixar låga ljudfrekvenser – verkar de flesta fortfarande på egna bolag och lyser med sin frånvaro i bred press. De är lojala scenen, sina fans och de vägrar sälja ut. Publiken är inte mindre hängiven. På ett forum på internet läser jag en arg kommentar: »När ska folk fatta att dubstep inte bara är en musikstil, utan det är en kultur precis som hiphop och rock?«

Basmusik från andra sidan Atlanten skiljer sig från brittisk dito. Även om scenen där saknar given koppling till soundsystemkulturen och Jamaica, och faller närmare det kommersiellt myntade amerikanska uttrycket EDM (elec- tronic dance music), bärs även den främst upp av dedikerade eldsjälar. Lägg till producenter och DJ:er som är långt mer innovativa än det mesta vi känner som EDM.

Enligt skivaktuelle DJ Rashad, grundare och utvecklare av juke och footwork-musiken (se artikel i Sonic #70), uppstod den amerikanska versionen av basmusik i Miami.

– Banade väg gjorde Luke Skywalker, DJ Magic Mike och 2 Live Crew. Även Atlanta hade en vital scen. Utan tvekan var det i Södern som musiken tog form. Man ska heller inte glömma Detroit och Chicago, vars houseproducenter ofta använde 808-bas.

Någon som har inspirerats just av den amerikanska basscenen är svenske Cristian Dinamarca.

– Jag gillar USA-soundet för att det är präglat av hiphop och r’n’b. I Europa är det mer rejv- och klubbinfluerat, säger han. Jag tycker också att melodier är viktiga, bara bas kan bli väldigt enformigt.

Tillsammans med andra producenter och DJ:er som Baba Stiltz, Henry Rodrick och Marcus Price står Cristian Dinamarca bakom det nystartade skivbolaget Svensk Bas. Där kan de utveckla sin gemensamma kärlek till snabb elektronisk musik med bas.

– Den svenska basmusikscenen, i alla fall om vi talar om den sort vi gör, är rätt liten. Var och en av oss hade tidigare gjort egna grejer, att gå ihop kändes både som ett trevligt sätt att stärka scenen i Sverige och visa omvärlden vad som händer här hos oss.

Så, vad kom vi fram till?

Att basmusik är olika genrer med fokus på lägre, primitiva ljudfrekvenser kanske.

Även om Pinch är den som bäst slår huvudet på spiken.

– Ny musik skapas av människor som inte tänker i färdiga formler och inrutade genrer, av människor som bara: »Tja, jag gillar lite av det här, lite av det där, så skitsamma – jag försöker hitta ett sätt att föra ihop allt och se vad som händer.« ■

ÅRETS BÄSTA BAS

Text: Marimba Roney

Congo Natty
Jungle Revolution
Big Dada
Under namnet Rebel MC hade han ihop med poprapgruppen Double Trouble en världshit 1989 med »Street Tuff«. På nittiotalet levererade han sedan några av de allra största junglehitsen och samarbetade med bland andra Supercat, Dennis Brown och Barrington Levy. På sitt nionde album återvänder Congo Natty till nittiotalssoundet, men kryddar det med dub, trap, dubstep och såväl nya som gamla gästartister.

DJ Rashad
Double Cup
Hyperdub
Efter EP-släppen »I Don’t Give a Fuck« och »Rollin’« albumdebuterade frontfiguren för Chicagos ghetto house, juke och footwork på brittiska etiketten Hyperdub nu i höstas. Med sig har DJ Rashad sin ständige partner DJ Spinn och andra från TekLife-crewet men också Addison Groove. Tillsammans bjuder de på den där skruvade och melankoliska men samtidigt oemotståndliga dansmusiken som får en att önska att man kunde de omöjliga stegen som hör till.

Svensk Bas
Volum 1 & 2
Svensk Bas
Skivbolaget och DJ-crewet All Out Dubstep, drum’n’bass-klubben Traffic och grimerapparen Max Peezay var länge ensamma på den svenska scenen om att leverera basmusik, men då brittiskinfluerad sådan. »Nykomlingarna« Svensk Bas befinner sig närmare den amerikanska basmusiken, men då det rör sig om fyra producenter med varsitt sound är de svåra att kategorisera likafullt. Ett tips är att helt enkelt lyssna på dem.