Essensen av musik

Viss musik smyger sig på.

Annan musik drabbar direkt.

Första gången jag hörde jamaicanen Osbourne »King Tubby« Ruddocks sublima dubhymn »Blood of Africa« brast jag ut i ett gällt lyckoskrik.

Med ens – i en drygt två minuter och fyrtio sekunder lång handvändning – gick jag från att vara »nyfiken på dub« till att bli »kär i dub«. Mina referensramar sprängdes, mina öron vidgades, mina fötter dansade.

Jag blev mig aldrig mer lik.

Vad jag inte visste då – den 12 maj 1996, för övrigt – var att King Tubby haft en avgörande roll i dubens uppkomst. Men så, läste jag mig sedermera fram till, låg verkligen landet. I början av sjuttiotalet när han arbetade som ljudtekniker i Treasure Isle, den legendariske producenten Duke Reids studio, började King Tubby experimentera med reggaespår; han la till och drog ifrån, vred upp basen, klippte i sången, manipulerade rytmen, introducerade resonans och fördröjning… Och resultaten – tredimensionella ljudskulpturer, de första remixarna, universums hjärtslag – gavs namnet dub; en förkortning av »double«, att göra en kopia.

Musikvärlden blev sig aldrig mer lik.

Ända sedan jag blev förälskad i allt som har med dub att göra har jag jagat ytterligare, ytterligare, ytterligare dubkickar. Ofta har jag funnit dem på drygt fyrtio år gamla LP-skivor – King Tubbys »Dub from the Roots« (1974) och »The Roots of Dub« (1975) är exempelvis totala måsten i alla skivsamlingar – men ibland har de uppenbarat sig på alster kreerade av nutida artister.

I denna lilla dubspecial möter du tre sådana artister.

FOREST SWORDS

– Det tog ett tag innan jag vågade lyssna på den. Jag var tvungen att samla mod först. Första gången jag lyssnade på den var jag ensam hemma, det var på kvällen, jag drack en öl och till slut tänkte jag bara »okej, det är nu eller aldrig«…

I dubvärlden finns det egentligen bara en person som kan mäta sig med King Tubby vad gäller originalitet, betydelsefullhet och artisteri och det är Lee »Scratch« Perry.

Lee inledde sin musikkarriär på femtiotalet, i Kingston – bland annat var han ett tag reggaepionjären Clement »Sir Coxone« Dodds allt-i-allo – men sina riktigt tongivande produktioner skapade han under sjuttiotalet. »Upsetters 14 Dub Blackboard Jungle« (1973) och »Super Ape« (1976) är bara två av alla fenomenala dubalbum som realiserats i Lee Perrys egna, mytomspunna Black Ark Studios.

Med ovanstående i bakhuvudet är det lätt att förstå att wirralsonen Matthew »Forest Swords« Barnes tvekade en aning innan han tog del av »Thor’s Stone (Lee ’Scratch’ Perry Remix)«, det vill säga Lee Perrys remix av Forest Swords-spåret »Thor’s Stone«.

– … så jag skruvade upp volymen och satte på den och bara »herregud!«, fortsätter Matthew med ett skratt. Han hade tagit mitt källmaterial och gjort det till sitt. Otroligt. När jag föreslog för min manager att Lee Perry skulle remixa en av mina låtar gjorde jag det nästan på skämt. Jag trodde aldrig att han skulle göra det. Lee Perry är en av mina största hjältar.

Stämmer det att du upptäckte dub när du gick på konstskola i Liverpool?

– Ja. Vi elever brukade måla och så i stora öppna ateljéer och vi turades om att sköta stereon. Och så en dag var det någon som spelade dub – jag tror det var boxen »Trojan Dub Box Set« – och jag blev helt tagen. Jag hade aldrig tidigare gett dub en chans, jag var mer inne på metal och postrock då. Men av någon anledning kände jag direkt en stark känslomässig samhörighet med dub. Dub tycks mig väldigt andligt och det tilltalar mig.

Forest Swords skivdebuterade 2010 med EP:n »Dagger Paths«. Uppföljaren till detta mästerverk, den ännu mäktigare »Engravings« (på vilken man för övrigt hittar originalet till »Thor’s Stone«), kom i fjol.

… och Forest Swords-platta nummer tre?

– Jag har några sketcher på datorn, men jag måste kunna se slutresultatet i mitt huvud innan jag sätter i gång och jobbar med den. Man ska inte försöka pressa fram musik. Det är en av alla saker jag lärt mig av dub; dub låter ofta fysisk, mänsklig och spontan och det vill jag att min musik också ska göra.

ANDREAS TILLIANDER


Lördagen den 7 september 2013 genomförde Lee Perry och den engelsktyska dub/ambient/techno-duon The Orb en gemensam spelning på Numusic-festivalen i Stavanger.

Längst fram hela konserten igenom stod Andreas Tilliander.

– Jag var ett tonårsfan, skrattar Andreas. Jag sträckte mig gång på gång fram över scenkanten och skakade Lee Perrys hand. Jag kunde inte låta bli. Sedan mot slutet av spelningen klättrade jag upp på scenen och gav Lee en kram och passade på att sno en fjäder från hans hatt.

– Den fjädern har jag kvar.

Att Andreas älskar och gärna låter sig influeras av dub är ingen hemlighet. Genom hela hans mångfacetterade, aliasmångfaldiga och storslagna produktion – det vill säga från LP-debuten »Vena« (utgiven 2000 under namnet Komp) till pinfärska TM404-tolvan »Skudge White 08« – pulserar dub som en röd artär.

– Jag kom in på dub i mitten av nittiotalet, bland annat genom just The Orb. Då bodde jag i Hässleholm och Jackos Skivor i Hässleholm hade väl inte världens största dubutbud, men jag köpte Lee Perry-skivorna de hade och det var de som han gav ut då… vilket i backspegeln är riktigt dåliga skivor. Efter att ha nött dem och nött dem tyckte jag till slut att de var bra.

– Jag minns exakt när jag upptäckte den »riktige« Lee Perry, det var på köpcentret Kulan i Karlskoga, 1998. Min vän Joel Brindefalk och jag hade varit hemma hos mig och lyssnat på de här dåliga Lee Perry-skivorna och han sa »okej, du ska följa med här så ska du få höra på något annat«. Så vi gick till Kulan och han letade fram The Congos »Heart of The Congos« – som Lee Perry producerat – och jag lyssnade på den i hörlurar och tänkte »aha, nu fattar jag«.

I våras genomförde Andreas och Thåström/Beatundercontrol/Ossler-basisten Ulf »Rockis« Ivarsson en gemensam dubspelning på Fylkingen i Stockholm. Eventuellt kommer detta samarbete att leda till inspelat material, men inget är i dagsläget bestämt. Helt säkert är emellertid att Andreas kärlek till, utforskande av och förståelse för dub aldrig kommer att avta.

– Jag anser att dub är essensen av musik. Jag tycker att Lee Perry uppfann den moderna musiken. Dub består av bas och trummor och så något ackord – precis som dansmusik, precis som hiphop, precis som den mesta moderna musiken.

GROUP RHODA


1993 drog skivbolaget Virgin i gång underetiketten Ambient Series. Konstnärlig ledare för denna var engelsmannen Simon Hopkins – rätt person på rätt plats. I hans fingertoppskänsliga händer blev Virgin åter en fristad för rejält experimentella/högintressanta tongångar; plötsligt kändes faktumet att de en gång faktiskt släppt både Gongs »Camembert Electrique« och Fausts »The Faust Tapes« inte längre så… underligt.

Dubbelsamlingen »Macro Dub Infection: Volume One« (1995) räknade utgåva nummer sju i Ambient Series. Ansvarig för dess hopsättande var dåvarande Techno Animal- och GOD-medlemmen Kevin Martin och han fyllde den till bredden med musik som »rubbar tiden och rummet« och »förenar det inre med det yttre«. Eller, med andra ord; »Macro Dub Infection« förklarar hur vitt skilda grupper som Laika, Golden Palominos, Coil, Tortoise och 4Hero förenas i användandet av och kärleken till dub. Vill man ta del av fina exempel på fusioner av dub och postrock, industri, drum’n’bass, dream pop, ambient, techno och postpunk bör man låna den ett öra.

Och när jag lyssnar på låtar skapade av Group Rhoda slås jag gång på gång av tanken att de skulle ha gjort sig bra på »Macro Dub Infection«. Ty i likhet med det bästa materialet där är de soniskt intelligenta, djupa, cerebrala, rytmiska, samtidigt framåt- och tillbakablickande… samt dubanstrukna.

– Jag var i mina sena tonår när jag hade mitt första minnesvärda möte med dub, berättar hon som egentligen heter Mara Barenbaum från hemmet i San Francisco. De första dubsamlingarna som jag fick tag på saknade både titlar och artistinformation, vilket är något jag faktiskt föredrar när det gäller samlingar. Mysterier kan förhöja upplevelser.

– Omedelbart upptäckte jag att dub både rytmiskt och melodiskt kittlade mina sinnen. Dessutom upptäckte jag att dubproduktioner innehöll en hel dimension av liv och rymd som andra typer av musik saknade.

Group Rhoda har hittills släppt två smått briljanta fullängdare: »Out of Time – Out of Touch« (2012) och »12th House« (2013). Tillsammans med Oakland-bon Max Brotman har hon även projektet Max + Mara, vars debut-LP »Less Ness« från i fjol innehåller stråk av dels Basic Channel-aktig dub-techno, dels hård Human League-synth.

– Dubfavoriter? Jag lyssnar på Barrington Levy, Horace Andy och Gregory Isaacs när jag vill höra själfull dub och kvalitativt låtskrivande. King Tubby, Augustus Pablo och Keith Hudson är dubens grund och botten. Soul Jazz har gett ut en skiva som heter »Studio One Women« – en kompis till mig gav mig den när jag fyllde år – och den är lysande. Det finns en Prince Jazzbo-låt som heter »Replay Version« och den är jag är besatt av.

– Dub överskrider alla gränser. Det är ett lekfullt hantverk som ständigt utvecklas.

Epilog

Den 6 februari 1989 sköts King Tubby till döds i Kingston, Jamaica.

Ett ohyggligt sorgligt vansinnesdåd som ännu inte har fått någon slags förklaring.

Men i evighet kommer hans toner och hans gärning att leva vidare. Det han drog i gång – frammanade, skapade – där i Treasure Isle är en ostoppbar kraft.

Just nu någonstans på detta jordklot drabbas en människa av dub. Vill det sig väl kommer sedan hon eller han att få en positiv Sonic- recension om några år.

Viss musik kommer att leva för evigt. Annan musik är evigheten själv. ■