2022 års bästa album

1. SAULT
11/Earth/Today & Tomorrow/Air/Aiir/Untitled (God)
Forever Living Originals
Det hemlighetsfulla London-kollektivet under ledning av producenten Inflo har i flera år skämt bort publiken med sin helhetsvision av modern svart musik; dess förflutna, dess nutid, dess framtid. Att ge ut fem album på en gång kan vara ett utslag av hybris eller storhetsvansinne, men det handlar nog snarare om en slösaktig generositet vi bör vara djupt tacksamma över.
Nej, ingen av de fem skivorna, sex om vi i konsekvensens namn räknar in »Air« från i våras, är helgjuten – även om både »11« och »Earth« på egna meriter skulle kvalificera sig högt upp på den här listan. Men lägger du ihop det bästa från dem får du musik så omvälvande, allomfattande, stolt, praktfull och inbjudande att ingenting i år kommer nära.
Souliga »11« är den mest konventionella av plattorna och ståtar därutöver med ett fokus som de övriga saknar. Cleo Sol sjunger skiten ur »Glory«, reggaestjärnan Chronixx gästspelar med stil i såväl »Fear No One« som »Morning Sun« och »Fight for Love« låter som hämtad från en förlorad, magisk Muscle Shoals-session.
»Earth« är mäktigaste skivan i sällskapet med dess emfas på polyrytmiskt trumspel, hisnande körarrangemang och mjukt bossasväng men den bjuder också på pur popperfektion i »Valley of the Ocean«, en enorm ballad i »Stronger« och den spartanska, dämpade hymnen »Fields«.
»Today & Tomorrow« domineras av en bandkänsla som oftast tar sig formen av punk, hårdslående funk eller en Jimi Hendrix-lik jamrock vi vanligtvis inte förknippar med Sault. Emellanåt intressant, sällan odödligt.
»Aiir« (egentligen kategoriserad som en EP) fullföljer vad som påbörjades tidigare i år på den orkestrala urladdningen »Air«. Kräver en fäbless för körverk eller bombastisk filmmusik.
»Untitled (God)« är gospelhänförelse som över tjugoen låtar kan upplevas enahanda men det är värt att då och då stanna upp, särskilt under skivans andra hälft. Little Simz förgyller »Free«, Michael Kiwanuka sjunger den bomullsmjuka »Color Blind«, Chronixx återkommer i fina »Faith« och så har vi »Life We Rent But Love is Free« som närmast går att beteckna som smittsam gitarrpop.
Sammantaget en sådan overload av musik att det är svårt att klandra den som väljer att rygga. Samtidigt vore det bra synd att göra det när det finns så mycket att hämta för den som bara sorterar lite. Det kan det kanske vara värt att göra när någon har ansträngt sig så här.

2. KENDRICK LAMAR
Mr. Morale & The Big Steppers
PGLang/TDE/Aftermath/Interscope/Universal
Redan innan »Mr. Morale & The Big Steppers« var Kendrick så mycket, representerade så många olika saker, finkultur och gatukultur och minsta skiftning däremellan, att det krävdes doktorsavhandlingar för att redovisa alltsammans. Och en föresats med det här mastodontverket tycks vara att porträttera, även ifrågasätta, upphovsmannens olika karaktärsdrag. Inte mytologisera sig själv, utan förmänskliga. Musikaliskt är skivan svårare att få grepp om. Det händer att du inte kan annat än skaka på huvudet i frustration över att du som lyssnare aldrig riktigt tillåts landa nånstans och att det är sådana mängder intryck att bearbeta. Men oftare skrattar du rakt ut åt hur fantastiskt (»Silent Hill«, »Rich Spirit«, »Count Me Out«, »Die Hard«) det låter och gradvis sjunker en insikt in att ingen annan skulle kunna hålla en sådan här skoningslös nivå under närmare åttio minuter.

3. JOEL ALME
Sköt er själva så sköter jag inte mitt
Razzia/Sony
Ett liv passerar revy genom spårvagnsrutan. Under ett dygn gör berättarjaget nedslag i sin historia, bland människor och miljöer som gjorde intryck de där avgörande åren när du formas som individ, när världen alltjämt är ung. Det är ruggigt välskrivet, ännu starkare utfört, inte ett ord för mycket, inte en ton i onödan och varje melodi en sådan du vill gå hand i hand med tills morgonen gryr. På sitt tredje svenska album överträffar Joel Alme sig själv och förankrar sin lika klangfulla som souliga folkrock i den svenska folksjälen.

4. VIAGRA BOYS
Cave World
YEAR0001/Bertus
En sarkastisk grimas över samtidens dumhet, egna tillkortakommanden, alltings förgänglighet. Viagra Boys hade kunnat ta den raka vägen via vägen punkrockens konformitet och allehanda dogmer, men väljer i stället på sin tredje fullängdare ett mer oberäkneligt spår där den lika elastiska som spastiska ljudbilden minner om ett slafsigare Devo och Sebastian Murphy mer övertygande än någonsin iklär sig rollen som en vansinnets överstepräst. Om det nu är så att vi i rask takt närmar oss en avgrund vi jobbat hårt på att förtjäna ser »Cave World« till att vi skrockandes kan dansa på vägen dit.

5. PUSHA T
It’s Almost Dry
Getting Out Our Dreams/Def Jam/Universal
Kungen av tätt paketerad kokainrap släppte 2018 ett smärre mästerverk med den Kanye-förverkligade, minimalistiska, tjugoen minuter korta men fulladdade »Daytona«. »It’s Almost Day« är till hälften producerad av Kanye och till hälften Pharrell, som när det begav sig var med om att ta fram Virginia-duon Clipse som Pusha T slog igenom med för tjugo år sedan. Pusha T ser utan tvekan till att rida på konkurrenssituationen giganterna emellan skivan igenom och när han återförenas med Clipse-brodern Malice i det triumfatoriska avslutningsspåret »I Pray for You« torde få stå oberörda.

6. DANGER MOUSE & BLACK THOUGHT
Cheat Codes
BMG/Warner
Möjligen old school men någonstans befriande med ett hiphopalbum som i alla bemärkelser och trots en uppsjö av gäster (Michael Kiwanuka, Run The Jewels, A$AP Rocky med flera) vill vara just ett album. Det är knappast »Cheat Codes« du ska vända dig till om du är ute efter monsterhits eller nästa trend. Men ifall du gillar att softa till en skiva med avsevärd hantverkshöjd och fantastisk ljudbild (Sault-arkitekten Inflo figurerar bakom kulisserna) finns inte så lite att hämta – särskilt som Black Thought, vanligtvis rappare i institutionen The Roots, levererar lines med lika delar visdom och precision.

7. ROSALÍA
Motomami
Columbia/Sony
Den nya tidens superstjärna. Som gör pop av flamenco och får den att interagera med reggaeton, r’n’b, Prince, bachata, dembow, allehanda urbano på ett sätt som får lyssnaren att tro att det var menat så från tidernas begynnelse i stället för att vara en fusion från en lycklig framtid som det här de facto låter som. Trettioåringen från Katalonien sjunger som en dröm, uppvisar en kreativitet som just nu saknar motstycke, gör mesta möjliga av varje sekund i studion och utstrålar en frihet som kommer inspirera nya generationer i all evighet.

8. ANGEL OLSEN
Big Time
Jagjaguwar/Playground
När sorg och förlust går hand i hand med personlig pånyttfödelse. Angel Olsen har alltid haft en magnetisk röst, marinerad i honung, reverb och livslång förnekelse, men aldrig har den låtit så avspänd som den gör på »Big Time«. På den Topanga-inspelade, Jonathan Wilson-producerade skivan tar Angel ett grepp om countrymusiken, en genre hon mest snuddad vid tidigare, men det sker aldrig på ett alltför respektfullt vis – snarare är ingången att så här kunde country ha låtit om hon hade fått bestämma; »Forget the old dream/I got a new thing«.

9. LOYLE CARNER
Hugo
EMI/Universal
»Hugo« fångar Loyle Carner mitt i steget in i något vuxnare, definitivt något mer eftertänksamt och introspektivt. I en positiv bemärkelse märks det att skivan är ett resultat av pandeminedstängningen. Här har alldeles tydligt funnits tid att se över en utsvävande existens som en gång kändes självklar men i ett nafs blev ack så avlägsen. South Croydon-rapparens tredje album utgörs inte av hits eller Spotify-raketer men desto fler engagerande berättelser om föräldraskap, identitet och rädsla i ändamålsenligt effektiva produktioner från exempelvis Madlib och Kwes.

10. VINCE STAPLES
Ramona Park Broke My Heart
Blacksmith/Motown/UMG/Universal
Ska erkännas, vi var ett tag lite oroliga för honom. I höjd med förra årets självbetitlade album visade Vince tecken på en obryddhet eller passivitet som gränsade till leda. Visst lät det stilistiskt skarpt men utan den energi och vision vi lärt oss förknippa med Long Beach-rapparen som var en sådan injektion med släpp som »Summertime ’06«, »Big Fish Theory« och »FM!«. Men, nu händer det grejer igen. Även om inget når samma hisnande höjder som »East Point Prayer«, en av årets starkaste skapelser, utmärks »Ramona Park Broke My Heart« av en minimalism som synkar med den förmedlade känslan av förlust och bedövning.

11. OLIVER SIM
Hideous Bastard
Young/XL/Playground
Där den hittills minst profilerade medlemmen i The xx går solo med en skiva som skickligt balanserar mellan swagger och sårbarhet, mellan sexighet och brutal ärlighet eller, på sina ställen, självförakt. Vänner av The xx känner igen den melankoliska, skelettlika ljudbilden och förstås Oliver Sims karismatiska röst, men »Hideous Bastard« stannar liksom inte där utan utvidgar med postpunk, triphop, synthpop (hej Jimmy Somerville!) och tjusiga samplingar på alla ifrån Del Shannon till The Beach Boys. Det här vill vi ha mer av.

12. BARTEES STRANGE
Farm to Table
Bartees Strange/4AD/Playground
Han må vara trixig att ringa in, men det går inte bortse från att Bartees Strange är något på spåren med sin hemmasnickrade hybrid av gitarrjangel-indie, oortodox hiphop och frisinnad folkrock. I grunden handlar det om karaktär, slipat låtskrivande, i viss mån även risktagande ty den engelskfödde Washington DC-talangen hemlighåller knappast att han triggas av att ro i land utmaningar. Hans andra album »Farm to Table« är inte perfekt men det är en av de där sällsynta skivorna som får indierocken att kännas angelägen, mytologisk och nästan större än vad den faktiskt är.

13. WEYES BLOOD
And in the Darkness, Hearts Aglow
Sub Pop/Playground
Den andra delen i en trilogi som påbörjades med 2019 års förebådande och tokhyllade »Titanic Rising« skulle kunna bågna under tyngden från alla förväntningar. I stället fortsätter Weyes Blood till synes obrytt men icke desto mindre omsorgsfullt att sträva framåt och allt djupare in i ett konstnärligt uttryck vars orkestrala anslag och grandiosa ambitioner har få givna motsvarigheter i dag, snarare får man väl gå tillbaka till Brian Wilson runt »Pet Sounds« eller Scott Walker för att hitta rättmätiga själsfränder.

14. EZRA COLLECTIVE
Where I’m Meant to Be
Partisan/Border
Femi Koleoso, TJ Koleoso, Joe Armon-Jones, Ife Ogunjobi och James Mollison vet att tradition och innovation inte är varandras motsatser, utan att det ena är en förutsättning för det andra. Kollektivet har så många idéer, influenser och färdigheter de vill ge plats åt i sin musik att skivformatet ibland känns begränsat, att det är på scen den samspelta London-kvintetten ska avnjutas. Med det sagt är det svårt att inte svepas med av »Where I’m Meant to Be«, en väldigt levande jazzplatta som lyckas förkroppsliga det allra bästa från den miljön just nu med betydande inslag av grime, reggae, soul, funk, afrobeat och hiphop.

15. SHYGIRL
Nymph
Because/Bengans
»So does that mean, somewhere out there, there’s a coochie waiting for me?« På »Nymph« kännetecknas Shygirl inte direkt av sin blyghet. Men denna digitala it girl uppvisar också sårbarhet, längtan och visar sig kanske framför allt vara en jävel på att få sina fantasifulla klubbljudkreationer att omedelbart fästa. Med hjälp av en hyfsad uppställning producenter – Mura Masa, Arca, Danny L Harle, Sega Bodega och andra – dekonstruerar hon på sitt debutalbum det vi känner som dansmusik, eller vad man nu ska kalla det. Resultatet liknar inte riktigt något annat och det är påtagligt svårt att slita sig från skivan.

16. MAKAYA MCCRAVEN
In These Times
International Anthem/XL/Playground
Överjävlig jazztrummis och bandledare. Därtill avancerad trollkonstnär i studion. Makaya McCraven skapar musik med något som bäst kan beskrivas som collageteknik utan särskilt mycket hänsyn tagen till genrer, regler eller tid. Arbetsmetoderna har liknats vid en korsning av George Martin och J Dilla. Chicago-sonen samplar sig själv och spridda toner från musiker han spelat in vid sessioner utspridda över åren och binder ihop det med nyinspelad musik till en tätt sammanhållen groove-knut där analogt och digitalt interagerar.

17. S.G. GOODMAN
Teeth Marks
Verve/Universal
Hur långt är vi beredda att gå för den eller dem vi älskar? Vågar och orkar vi följa med ner till botten för att försöka hämta upp någon vi håller av men då med risk att längs vägen gå under själv? Ingenstans på »Teeth Marks« ställs sådana frågor rakt ut men de hänger i luften. Kentucky-fostrade singer-songwritern S.G. Goodman har gjort en skiva som framför allt kretsar kring kärlek och dess villkor men också vanliga människors vardagskamp, en kamp som kan vara heroisk men också sorglig som fan eller både och.

18. ALABASTER DEPLUME
Gold – Go Forward in the Courage of Your Love
International Anthem/Border
Alabaster DePlume är en Manchester-bördig saxofonist och spoken word-poet som egentligen heter Gus Fairbairn. På »Gold – Go Forward in the Courage of Your Love« kopplar varje spår ihop olika producenter och musiker som lär känna varandra parallellt med att de får improvisera fram tonerna som hörs. Allt för att vädja till varje inblandad individs medmänsklighet, kärlek, hjälpsamhet, lyhördhet och magiska förmågor, sådant som samhället i stort skulle behöva mer av. Ett socialt experiment, en sonisk hjärtestund av innerlig jazz.

19. JJULIUS
Vol. 2
Mammas Mysteriska Jukebox/DFA
Hemmasnickrad pop/postpunk/electronica/kraut som får oss att längta efter en omfattande DIY-boom. På »Vol. 2«, utgiven av James Murphys DFA Records och labelns första släpp sedan 2020, hörs naivistiska, suggestiva, långsamt puttrande små melodier som får frusna hjärtan att smälta. Bakom namnet Jjulius döljer sig göteborgsstationerade Julius Pierstorff, som en del kanske känner igen från postpunkbandet Skiftande Enheter (vars EP från i år, ”Öppna landskap”, för övrigt bör upptäckas av fler) och tillsammans med Elin Engström även figurerar i minimalistiska duon Monokultur.

20. CENTRAL CEE
23
Central Cee/Warner
»23« är något så ovanligt som ett introspektivt album – eller mixtape – överbelamrat av bangers. Årets hetaste brittiska rappare studsar, jabbar och leker samtidigt som han ventilerar allt det som hände på vägen hit. Det är inte så mycket nihilistisk drill som det är ljudet av en artist som vill bryta sig ut från mallen och alldeles uppenbart har en hittat en öppning som han ingalunda tänker missa. Och med den dramatiska »End of the Beginning« får Shepherd’s Bush-ynglingen till årets sannolikt mäktigaste avslutningsspår.

21. BURNA BOY
Love, Damini
Spaceship/Bad Habit/Atlantic/Warner
»The African giant« i toppslag, fylld av självförtroende och en avslappnad aura genom hela »Love, Damini«, hans sjätte album som ger publiken allt vad den vill ha. Okej, stundom kanske mer än så, nitton spår är några för mycket, ibland låter det väl bekvämt, men samtidigt har lyssnaren aldrig tråkigt. Det är omöjligt att förneka afrofusionsvänget, trivselfaktorn är hög rakt igenom, machismon charmar mer än stör och trettioettåringen från Nigeria släpper oss nära inpå livet. Känslan som förmedlas är att vi bara har sett början på Burna Boys världsherravälde.

22. THE WEATHER STATION
How is it That I Should Look at the Stars
Fat Possum/Border
Med all kärlek följer förr eller senare sorg. Du kan försöka bortse från det faktumet bäst du vill men förr eller senare kommer det ikapp dig. »How is it That I Should Look at the Stars«, en spartansk, mer inåtvänd och lite abstraktare sorts syskonskiva till fjolårets genombrott »Ignorance«, är fylld av närvaro och ömhet men också en rädsla över att förlora allt det där som får en att fungera. Klädsamt nog omges låtarna av massor av luft och en tystnad som du kan ta på eller rasa ner igenom beroende på var du befinner dig i livet.

23. BEYONCÉ
Renaissance
Parkwood/Columbia/Sony
Basmusik i händerna på Queen B. Frigörande musik. Musik utan skam. Musik med mer läder än kläder. Musik för dansgolv, nattklubbar, dunkla efterfester, rumba i sänghalmen. »Renaissance« är inte hennes låtstarkaste album, men som manifest och statement ovillkorligt i sin urstyrka, energi, frenesi. Det finns inga döda punkter här, noll utrymme att hämta andan, allt rör sig hela tiden i en overload av sexualitet, hämningslöshet och lekfull kreativitet. America has a problem, men det är knappast Beyoncé.

24. BETH ORTON
Weather Alive
Partisan/Border
Rakt på kärnan. Vad livet har varit, det som aldrig blev, vad som nu återstår. Från en artist som tidigt fick framgång och viss berömmelse man aldrig trivdes med det och i stället kom att självmedicinera och bränna broar. Med barnen i skola och med ökad kontroll över såväl fysisk som psykisk instabilitet kunde Beth Orton till slut skriva låtarna som utgör hennes första album på sex år. Resultatet är intuitivt och atmosfäriskt, hämtat från själens allra djupaste skrymslen. Kanske det bästa hon gjort.

25. LITTLE SIMZ
No Thank You
Forever Living Originals/AWAL
Styrkedemonstration. Dels från producenten Inflo, som presterade mer än vi någonsin kunde ha önskat 2022 bara med Saults majestätiska musiksvit. Dels från Little Simz själv förstås, att så här året efter det stora genombrottet »Sometimes I Might Be Introvert« langa fram allt annat än anspråkslösa »No Thank You« pekar på ett konstnärligt driv utöver det vanliga. Inte minst märks här ett behov av att kommunicera oberoende, integritet och utsatthet i en bransch som inte sällan kräver och kväver.

Gjorde inte heller bort sig: Shabaka, Billy Woods, Slowgold,  FKA Twigs, Hurray For The Riff Raff, Marxist Love Disco Ensemble, Wilco, Zach Bryan, The Smile, Hollie Cook, Horace Andy, Protoje, Soul Revivers, Stormzy, Kurt Vile, Harry Styles, First Aid Kit, Bonobo, The Comet is Coming, Earl Sweatshirt, Yaya Bey, Big Thief, Cult of Luna, Daniela Lalita, Rich Ruth, Joe Yorke, Cleo, Altar of Flies, Another Channel, DOMi & JD Beck, Nduduzo Makhathini, Meth Math, Thee Sacred Souls, Mitski, Björk.

Framröstat av: Johan Apel Röstlund, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Tony Ernst, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén. (De individuella listorna publiceras inom kort.)