Skräpkulturens livräddare

En »nugget« brukar ibland en låt kallas som aldrig blev en hit men borde ha blivit, helst med ett band som de flesta sedan länge har glömt bort.

När boxen »Where the Action is! – Los Angeles Nuggets 1965–1968« släpptes tidigare i höstas var det den femte boxen i skivbolaget Rhinos »Nuggets«-serie. Den första, 1998 års »Nuggets – Original Artyfacts From the First Psychedelic Era 1965–1968«, samlade amerikanska garageband från sextiotalet. »Nuggets II« siktade in sig på europeisk rock från samma era. »Children of Nuggets« behandlade den andra garagerockvågen från perioden 1976–85 och »Love is the Song We Sing: San Francisco Nuggets 1965–1970« satte fokus på banden som drev fram Haight-Ashbury-scenen.

Ompaketering av gamla förbisedda singlar med kultstämplade garageband i boxform är självklart en monumental kulturgärning men kanske inte något som speciellt många skulle kategorisera som en klockren kommersiell idé. Då det har blivit så här många boxar finns det emellertid uppenbarligen något i de här gamla låtarna som fortfarande slår an en sträng hos rockpubliken.

Att gammal skränig amerikansk sextiotalsrock skulle bli något som genererade pengar för nollnolltalets musikindustri var förmodligen det sista rockskribenten och musikern Lenny Kaye kunde föreställa sig när han 1972 fick frågan av skivbolaget Elektra om han ville sätta ihop en samlingsskiva.

Kaye hade själv spelat i små garagerockband under tonåren, han hade sett otaliga andra skramliga band live men redan nu, bara några få år senare, var det näst intill omöjligt att hitta den musiken i affärerna, inte ens i en storstad som New York där Kaye jobbade i skivbutiken Village Oldies på Bleecker Street.

Troligen var det inte en garagesamling med bortglömda småband som Elektra allra helst ville ha men det var det som de fick av Kaye. Han beskrev musiken som »punk rock« i sina liner notes och kallade albumet »Nuggets«.

Den tidens rocksamlingar var i regel sällan speciellt välgjorda och betraktades heller inte som något bestående. »Nuggets« pressades bara upp i tvåtusen exemplar av Elektra, och troligen inte i speciellt många fler när den senare återutgavs av Sire men skivan hittade ut över världen, blev en kultplatta och ett samlarobjekt.

1998 hade »Nuggets«-kulten vuxit sig så stor att Rhino ville göra en box. Samtidigt hade Patti Smith två år tidigare gjort grandios comeback på rockscenen med det mörka, mäktiga albumet »Gone Again« och följt upp det med nästintill lika starka »Peace and Noise«. Den uppmärksammade boken »Please Kill Me – the Uncensored Oral History of Punk« såg till att intresset för sjuttiotalets New York-rock var större än kanske någonsin.

Mitt i allt detta, bokstavligen, befann sig Lenny Kaye. Han bodde mitt emot den legendariska klubben CBGB’s där många av alla de sleaziga historierna i »Please Kill Me« hade utspelat sig. Så när jag berättade för tidningen Pop, som jag skrev för då, att jag skulle till New York tyckte Fredrik Strage att jag borde hälsa på hemma hos Kaye.

Artikeln hann av olika anledningar aldrig in i Pop. Sedan startade vi Sonic och fick mer än fullt upp med det samtidigt som mina intervjukassetter hamnade i allt rörigare lådor. Men när jag lyssnade igenom»Where the Action is!«-boxen och läste om »Nuggets«-fenomenet i häftet som följer med blev jag plötsligt nyfiken på att leta upp den gamla intervjun och såg i boxen en ursäkt, kanske något krystad men ändå, för att äntligen få den här texten på pränt.

Kaye har nämligen inte haft någonting med den här Los Angeles-lådan att göra.

LA är inte Lenny Kayes stad, han är New Yorker to the bone. Född på Manhattan, uppvuxen i Brooklyn och Queens. I dag huserar han och hans fru i Brooklyn men under sjuttiotalet bodde han granne med rockhistorien i en ganska spatiös men enkelt inredd lägenhet någon trappa upp bakom en blå dörr på The Bowery. När vi nu hoppar tillbaka i tiden är det också där han bjuder mig på te i sitt lilla arbetsrum en solig januaridag för elva år sedan.

Under sextiotalet, när familjen bodde i North Brunswick i New Jersey, hade han varvat gitarrspel i olika band med studier i amerikansk historia på Rutgers-universitetet men 1971 var den då tjugofyraårige Kaye tillbaka på Manhattan, jobbade på en skivbörs och skrev om musik i tidningar som Jazz And Pop, Crawdaddy och Rolling Stone. En dag ringde en tjej för att tacka för en artikel om doowopscenen i New Jersey och Philadelphia under tidigt sextiotal. Hon hette Patti Smith.

– Patti var bekant med musiken, hon hade sett de där unga sångarna som sjöng a capella i gathörnen när hon växte upp utanför Philadelphia, och sa att hon kände en passion i artikeln som hon kunde relatera till. Jag visste vagt vem hon var, hade sett henne på Max’s Kansas City och i någon av de avantgardepjäser som hon ibland höll på med på den tiden och tyckte att hon var en väldigt speciell person, väldigt karismatisk. Vi hade gemensamma bekanta så hon började komma in i affären. Jag spelade favoritskivor som vi dansade till mellan hyllorna och snart var vi vänner.

Smith visste att Kaye spelade gitarr och det föll sig därför naturligt att han skulle kompa henne på hennes poesiuppläsningar i S:t Marks Church, ibland ihop med pianisten Richard Sohl.

– Vad vi gjorde då var så konstigt att man har svårt att föreställa sig att det alls kunde hamna på en scen. Det var lite performance, lite poesiuppläsning, lite konsert. Jag gick loss på gitarren, Richard lekte lite med pianot och Patti improviserade fram dikter ovanpå det. Vi hade ingen aning om vad det skulle bli av det, vi bara gjorde det. Men vi märkte att det hade effekt på folk, de blev berörda, och efter hand blev det vi gjorde mer komplext och krävde fler instrument. Men även om vi kände en massa band hade det vi gjorde ingen direkt koppling till något annat som hände just då.

Allt fler musiker engagerades och plötsligt hade det som började med Smith och Kaye utvecklats till The Patti Smith Group, ett av sjuttiotalets mest explosiva rockband och en central del av den scen som hade sitt epicentrum på den nu nedlagda rockklubben CBGB’s.

Att det som hände då, under några år i början och mitten av sjuttiotalet, fick ett sånt genomslag är något som Lenny fortfarande förundras över.

– Scenen bestod egentligen bara av sex–sju band, och det var en helt galen samling band. Mutanter och misfits. Vi såg inte likadana ut och lät inte likadant, det enda som drog oss samman var att vi spelade på samma klubb och det var för att det var den enda klubben i New York som ville ha oss. Vi hade Blondie, som var nåt slags ironisk variant av girl group-pop. Talking Heads, som spelade märklig, intellektuell konstskolepop. Vi, ett gäng beatnikpoeter som gillade Grateful Dead och avantgardejazz. Och Television, hur beskriver man dem? De var som Quicksilver Messenger Service, ett lysande gitarrband. Det var först när England öppnade ögonen för den här scenen, främst tack vare Ramones, som allt fick en identitet och man började prata om punk.

– Vad man kan säga är att alla de här banden var ganska sofistikerade. Det fanns en intellektuell ambition, alla läste böcker och det fanns en medvetenhet. Men samtidigt räckte det att åka till Pennsylvania och se New York Dolls spela där för att inse hur udda det här egentligen var. New York är inte Amerika, det är fortfarande väldigt konservativt där ute. Man kunde gå på en Dolls-konsert på Mercer Street, med dem i sina kvinnokläder och girl group-poser, och det kändes som en naturlig del av allt som pågick omkring en. Men såg man dem i Pennsylvania fick man plötsligt helt andra ögon och undrade vilken planet de hade ramlat ned ifrån.

David Johansen i New York Dolls har beskrivit deras första album som en field recording, samma sorts fångst av ett tidstypiskt sound som inspelningarna på »Anthology of American Folk Music«.

– Det är en väldigt cool idé. Jag ser på all ny musik, innan den plockas upp av stora skivbolag och blir slick och producerad, som field recordings. Jag älskar fortfarande att gå runt på klubbarna i de här kvarteren, CBGB’s, Continental, Coney Island High, och jag gillar verkligen när unga band ger mig demos. Jag kommer hem med tre–fyra demos, det är enkla inspelningar men de fångar ett ögonblick. Vi vet inte i dag hur mycket de säger om vår tid, vi vet det kanske inte om tio år heller, men om femtio år när någon plockar fram det första Television-albumet kommer det förmodligen att låta som en gammal Robert Johnson-platta låter i dag. En röst från förr som fortsätter att eka genom decennierna. Jag gillar verkligen den sortens dokumentation.

Lenny Kaye var i mångt och mycket Patti Smiths musikaliska högra hand fram till dess att The Patti Smith Group splittrades 1979 och Patti tog en sexton år lång paus från turnerande. Sedan comebackalbumet »Gone Again« 1996 finns han åter vid hennes sida som gitarrist, bollplank och nära vän. Att vara del av hennes musikaliska värld är det bästa gig man kan ha, säger han, men Kaye har aldrig nöjt sig med att bara vara musiker. Under åren har han producerat skivor med artister som Suzanne Vega, Soul Asylum, James, Kristin Hersh och Martin Stephenson, hållit i universitetskurser i rockhistoria och aldrig riktigt kunnat sluta vara rockjournalist.

– Jag har aldrig sett mig som en stor tänkare men eftersom jag är musiker har jag en förståelse för hur det känns att spela musik och hur musiker tänker och känner, och det känner jag är min styrka som skribent.

En populär uppfattning är annars att det är en belastning för en skribent att kunna spela, det är bättre att bara vara ett fan. 

– Ibland kan det säkert vara så. Men rockjournalistik handlar så ofta bara om tanke, inte om känsla, och det är där jag känner att jag kan bidra med något, för jag vet hur viktig känslan är. Jag gillar att läsa när regissörer som Jean-Luc Godard eller Peter Bogdanovich skriver om film, för de vet hur det är att göra film, och det är ett sånt perspektiv jag tror jag kan bidra med när jag skriver om musik.

Vad tycker du om dagens rockjournalistik?

– Den är väldigt funktionell. »Här är en skivrecension, den berättar huruvida skribenten gillar skivan eller inte, slut«. För mig är inte det så intressant. Jag gillar texter om musik som är lika fängslande och intressant som musiken. När jag började var aldrig idén att skriva recensioner eller intervjuer. De skribenter som influerade mig – Richard Meltzer, Sandy Pearlman, Jon Landau – kom alla från Crawdaddy-skolan. Lester Bangs på Creem gillade jag också. Deras texter ville hellre gå hand i hand med musiken, återskapa känslan man fick av att lyssna på musiken och förstärka upplevelsen ännu mer. Det var en sorts mer litterärt skrivande, när det var som bäst kändes det som konst i sig självt. Väldigt mycket rockjournalistik nöjer sig med att berätta att något är bra och orkar aldrig försöka förklara vad det betyder.

När jag träffar Lenny Kaye har han nyligen släppt en biografi om countrysångaren Waylon Jennings och precis börjat arbeta på en bok om den näst intill helt okände trettiotalscroonern Russ Columbo.

– Det är samma sak där, hans era är en väldigt liten del av musikhistorien men att lyssna på hans musik är som att få en ögonblicksbild från en annan tid. Att höra riktigt gamla inspelningar är att höra sångaren och låten men vad man verkligen lyssnar på är tekniken, hur stiftet knastrar och hur tratten fångar ljudet. Det är väldigt fascinerande. Hela croonersättet att sjunga var också en följd av teknikutvecklingen. När mikrofonerna uppfanns behövde en sångare inte längre gapa som Al Jolson utan kunde börja viska i mikrofonen, vilket födde en helt ny sångstil, det blev både mer sensuellt och sexigare och förändrade villkoren för hur en artist kunde vara.

Även »Nuggets« handlade mer än något annat om att fånga en period i musikhistorien som höll på att glömmas bort.

– Jag satte ihop den samlingen med samma sorts ambition som när jag skrev om doowop-scenen i New Jersey. Jag hade levt med den musiken, blivit inspirerad av den och bara några år senare var den nästan försvunnen. Så när jag fick chansen att göra en samling valde jag, i min egen »rock revolutionary way«, att plocka ihop några av de där banden som jag hade gillat på sextiotalet. Det var inte jag som på något sätt uppfann musiken, jag råkade bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

– Jag ville att »Nuggets« skulle vara som en blandning av den väldigt akademiska sortens bluessamlingar som var vanliga på sextiotalet, typ »South Georgia Blues 1928–31« där de skriver om olika gitarrstämningar på baksidan, och de populära oldies-samlingar med rock’n’roll som hade motorcyklar på omslaget och hette sånt som »20 Original Golden Gassers«. Och jag tror att en stor del av framgången för skivan handlar om paketeringen. Formen får den att hålla ihop. För även om det kanske inte känns så nu var även »Nuggets«-grupperna en väldigt brokig skara band. I dag känns »Nuggets« som ett sound, med Farfisa-orgel och en galen grupp med en knäpp image från en liten håla någonstans som låtsas att de är Rolling Stones, men på den tiden var det stora musikaliska skillnader mellan band som The Blues Project, Nazz och Sagittarius.

Betydelsen av »Nuggets« är väldokumenterad. Inte många köpte albumet men väldigt många av dem som gjorde det bildade band. I Sonic #47 berättade till exempel Nix Vahlberg att The Nomads började spela garagerock efter att Lennart Persson hade skrivit om »Nuggets«-rocken i sitt fanzine Larm. Ringarna på vattnet fortsätter att sprida sig.

– Jag kommer aldrig att glömma första turnén vi gjorde med Patti i Europa. Vi började i Köpenhamn och jag var helt knäckt över att faktiskt ha fått åka ända dit för att spela musik. När vi sitter på presskonferensen reser sig någon upp och frågar »Lenny, när kommer nästa ’Nuggets’-platta?«. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur den hade lyckats hitta ända dit.

Intervjubandet tar slut och även om den gänglige mannen med de snälla ögonen och den gråsprängda pagefrisyren förmodligen hade kunnat sitta och prata om musik i några timmar till – han är väldigt entusiastisk över band som Portishead, High Llamas, Wyclef Jean och, inte minst svenska The Cardigans (»kreativt, charmigt och inte så poppigt som det först låter«) – men jag känner att det är dags att lämna honom med datorn och de gamla mikrofilmkopiorna om Russ Columbo.

När jag ska gå behöver jag inte ens be honom summera det han håller på med. Som den journalist han är knyter Lenny Kaye själv ihop säcken:

– Om jag har ett jobb är det kanske att hålla musik vid liv. Att rädda det där som inte så många bryr sig om ifrån att hamna på historiens sophög. ■

Lenny Kaye med The Patti Smith Group, 1976

»Nuggets«, originalutgåvan från 1972 (kom sedan även som rejält utbyggd box) i form av en spellista (minus några låtar som saknas i streamingtjänstsortimentet)