Tom Verlaine

Vindarna som så sent som i går svepte in Manhattan i en ljuv förhoppning om både vår och sommar har den här tidiga eftermiddagen i Chelsea bestämt sig för att vara på sitt allra mest ogästvänliga humör. Jag går snabbt och för varje aveny jag passerar letar sig den hårda blåsten lite lättare in under jackan. Det är mars i New York och hur mycket jag än älskar att promenera i den här staden är det med en lättad suck jag hastar in på La Bergamonte, kaféet i hörnet av tjugonde gatan och nionde avenyn där Tom Verlaine har bestämt att vi ska ses.

Verlaine bor i närheten men är sju minuter sen, vilket rimmar bra med den sävlighet som i alla fall jag alltid förknippat med hans person. Han har lång svart rock och en tjock vintermössa med öronlappar och det skulle inte förvåna mig om det är exakt samma plagg som kan beskådas på promotionbilderna som togs till Televisions återföreningsalbum 1992.

Det finns många artister som hävdar att de inte bryr sig om trender och bara kör sin egen grej, men det krävs en Neil Young eller en Tom Verlaine för att verkligen göra det.

Verlaine har aldrig tagit överdrivet mycket intryck av samtiden, och heller aldrig låtit som en del av sin tid. Han har alltid vandrat på en egen, lite knixigare stig precis intill den stora, breda vägen. Hur stilbildande Televisions »Marquee Moon« än anses vara, var albumet aldrig den mest betydande delen av soundtracket till eran den föddes ur. Scenkollegor från CBGB’s-tiden, som Blonde, Ramones och Talking Heads, gjorde ett betydligt större publikt avtryck då. Att man numera knappt kan gå till en någorlunda hipp bar på Lower East Side utan att mötas av introt till »Venus de Milo« är en annan sak. Möjligen är det först nu som tiden låter som Television, eller också är alltihop bara The Strokes och CBGB’s-nostalgikernas fel. Helt säkert är i alla fall att de där barerna knappast kommer att göra plats för Verlaines två nya album, »Songs and Other Things« och instrumentala »Around«, i sina CD-jukeboxar. Dels är det till stor del musik som inte gör sig så bra i stökiga barer. Dels är det musik som, i vanlig ordning, inte riktigt passar in i tiden.

Tom Verlaine har aldrig intresserat sig för att göra det och troligen skulle han inte kunna hur mycket han än försökte. Nu för tiden gör han bara musik när han själv vill, vilket antyder att det går hyfsat bra att leva på katalogförsäljning av de två klassiska Television-albumen »Marquee Moon« och »Adventure«, det fåtal konserter Television numera gör varje år samt de där spelningarna som gitarrist i Patti Smiths band som han hoppat in på med jämna mellanrum de senaste tio åren. När jag undrar hur det kommer sig att det dröjt tretton år sedan han senast gav ut ett album – instrumentala »Warm and Cool« – säger han bara, helt kort och på sitt småluriga, milt leende Tom Verlaine-sätt:

– Jag har sovit.

Eh, OK. Men är låtarna på de nya skivorna nya eller har de kommit till under en längre tid?

– De skrevs under lång tid. För några år sedan började jag spela in, men jag spelade bara in kanske två dagar varannan månad. Fick passa på när trummisen var i stan och så. Så det var först i fjol som jag kände att det fanns en idé till ett album. Jag höll även på med instrumental musik, fast den skivan gjorde vi på två dagar. Och på något sätt kändes det naturligt att släppa dem tillsammans eftersom båda var klara.

Det är lite ovanligt, dock.

– Jag antar det.

Ska man se »Around« som en uppföljare till ditt förra instrumentala album »Warm and Cool«?

– Nej. Jag hade länge intentionen att göra ett instrumentalt album ungefär vartannat år, men det blev inte gjort något förrän nu. Så det är ingen uppföljare, det är bara en instrumentalskiva. Den är ganska annorlunda tycker jag, eftersom det knappt är några trummor på den. Det är mer luft, mer rymd.

Varifrån kommer vilja att göra instrumental musik? Är det en befrielse att slippa sjunga?

– Nej, det handlar bara om att jag skriver mer musik än jag skriver texter. Och när jag sitter och spelar försöker jag alltid att spela in när jag kommer på något som jag gillar, och så inser jag att jag gillar det som det är.

Hur kommer det sig att du ligger på skivbolaget Thrill Jockey nu?

– Jag har känt kvinnan som har Thrill Jockey [Bettina Richards, reds anm] sedan åttiotalet. Hon jobbade i New York och startade bolaget för ungefär åtta år sedan [i själva verket fjorton år sedan, reds anm]. Jag visste först inte att det var hennes bolag, men när jag fick veta det kom jag att tänka på hur direkt och uppriktig hon var om saker och ting och kände att hon skulle kunna göra någonting bra med min musik. Så när jag ville ge ut »Warm and Cool« på nytt ringde jag henne. Hon sa ja direkt och så började vi prata om att göra en sån platta till och även om att göra en skiva mes sång på. Vi pratade om det i kanske två år och sedan kände jag att jag hade något att ge ut.

Det känns på flera sätt logiskt att du släpper dina skivor där. Många av deras artister har mycket att tacka såväl Television som dig som soloartist för.

– Ja, folk säger det. Men jag har ärligt talat inte hört så många av deras band. Jag har koll på en del grejer av Tortoise och The Sea And Cake, inte så mycket mer.

Lyssnar du på ny musik?

– Jag köper nästan aldrig CD-skivor och jag äger ingen sådan där, säger han och pekar på min Ipod som ligger på bordet och spelar in vårt samtal.

– Vinyl är mitt format. Och visst gillar jag att upptäcka ny musik, men då menar jag musik som är ny för mig, sånt som inte låter som något jag hört tidigare, gärna musik gjord med instrument som jag inte ens känner till. Det bästa är att gå i lumpbodar och rota, där kan man hitta fantastiska gamla skivor för kanske en dollar styck. På ett sånt ställe handlade jag för trettio dollar och fick alltså med mig trettio skivor. En del av det jag köper spelar jag aldrig men i den där traven fanns bland annat några lysande skivor med Hawaii-musik, som jag aldrig lyssnat på tidigare.

– Men det är svårare nu, med Ebay. För tio år sedan gick det att göra väldiga fynd i lumpbodar. Nu åker folk runt och dammsuger såna ställen för att sälja det som är värt något på nätet.

Han lovar dock att lyssna på »Sonically Speaking«-CD:n jag har med mig och hajar till när han läser låtlistan.

– Andreas Mattsson, jag känner igen det. Är inte han instrumentbyggare eller något?

Att Tom Verlaine gräver ner sig i musik från Hawaii är emellertid inget som hörs överdrivet mycket i hans eget skapande. Alla som orkade följa med på soloalbumen efter Television, och för all del Televisions comebackalbum från 1992, lär känna igen sig på »Songs and Other Things«. Och precis som var fallet med åttiotalets soloalbum handlar det nog om att antingen gillar man det, eller så förstår man ingenting.

På den fantastiska videosajten You Tube finns två svartvita klipp upplagda [finns numera i längre utförande här]. Någon hade med sig en videokamera till Televisions replokal någon gång i mitten av sjuttiotalet, troligen en kväll 1975, inte alltför långt innan basisten Richard Hell lämnade bandet.

Tom Verlaine sitter med Richard Hell och försöker, mer och mer frustrerad, få den inte överdrivet musikteoretiskt lagde Hell att lära sig spela basgången i »Venus de Milo«, sedermera en av gruppens mest legendariska låtar. Det går inte så bra, och av Hells leende bakom sina solglasögon att döma är det inte bara bristande musikalisk förmåga utan också viss inverkan av kemikalier som hindrar framstegen den här kvällen. Även gitarristen Richard Lloyd befinner sig i lokalen, utanför bild. Verlaine ropar till Lloyd att det väl är dags att börja repa nu, när han faktiskt sovit hela dagen. Men Lloyd, Hells »drug buddy« i bandet, muttrar bara förstrött att han inte har lust.

Trots att klippen bara är några minuter långa målar de upp en bild av ett av den amerikanska new wave-vågens allra viktigaste band som säger nästan lika mycket om Television som flera skrivna biografier över CBGB’s-eran lyckats göra.

Tom Miller och Richard Meyers var två skolkompisar, från Wilmington, Delaware, respektive Lexington, Kentucky, som var inne på jazz, rock och inte minst poesi och som 1968 bestämde sig för att flytta till New York och bli de som de ville vara. Miller bytte namn till Verlaine, efter den franske poeten. Meyers, den mer rebelliskt lagde, valde efternamnet Hell. De hängde runt i musik- och poesikretsar, umgicks med folk som Patti Smith och Lenny Kaye och startade ihop med trummisen Billy Ficca bandet Neon Boys som senare, när gitarristen Richard Lloyd kom med, utvecklades till Television.

Neon Boys hade spelat garageslamrig rock. Låtar som »Love Comes in Spurts« och »That’s All I Know (Right Now)«, båda skrivna av Hell och utgivna på den EP som senare släpptes med Neon Boys, kan närmast beskrivas som något slags protopunk, men under namnet Television tog Verlaine snart kommandot som den kreative ledaren.

Verlaine, som egentligen alltid varit mer inne på jazz som John Coltrane, Albert Ayler, Eric Dolphy och Ornette Coleman än på Rolling Stones, hade större visioner. Det fanns musik i hans huvud som inte lät som någonting annat. Enkla, rena gitarrmelodier staplade på varandra och intrikat sammansvetsade. Till detta poesi byggd av drömbilder, lika gåtfull som vacker.

Känner man till det, och dessutom har hört det djupt egensinniga stycke elektrisk popmusik som »Venus« till slut blev på debutalbumet »Marquee Moon«, är det inte svårt att leva sig in i Verlaines frustration när han ska försöka förklara den tämligen speciella basstämman för en Hell som verkar ha problem bara med att hitta tonen E på greppbrädan.

Den musikaliska nivån höjdes förvisso radikalt när Verlaine till slut kände sig nödgad att ge sin gamle kompis kicken och i stället plocka in Fred Smith från Blondie på bas. Men att sagan om Television bara blev fem år och två album lång, och att det sedan dröjde fjorton år innan bandet åter kunde tänka sig att spela in en skiva ihop, beror nog till stor del på att det ser ut på ett ganska speciellt sätt i Verlaines huvud.

Otaliga band, från svenska Lolita Pop till amerikanska Luna, har byggt väsentliga delar av sitt sound på den helt unika popmusik som finns på 1977 års »Marquee Moon« och uppföljaren »Adventure« från året därpå, men det går aldrig att ta miste på när det är Verlaine själv som spelar eller har skrivit låtarna.

Och även om Richard Lloyd var en genialisk gitarrist på sitt sätt och försåg Television med en lite rakare popattack som gav gruppen den väldigt speciella dynamik Verlaine aldrig riktigt kommit åt på egen hand var Verlaine alltid arkitekten.

Vi lämnar Television där. Den som har det bandet kvar att upptäcka är en lycklig människa och deras historia har redan hunnit bli berättad så många gånger på senare år – till och med av undertecknad i Sonic, i en dubbelrecension av Rhinos förnämliga återutgåvor av »Marquee Moon« och »Adventure« i nummer fjorton – att det känns som att väldigt lite finns att tillägga. Framför allt tycker Tom Verlaine det själv. Under den knappa timme vi pratar är han trevlig och tycks, sin omvittnade intervjuskepsis till trots, åtminstone bitvis rentav vara lite road av samtalet. Men han markerar också tydligt vad han vill prata om och inte. När jag frågar om hur han ser på att folk håller på och tjatar om »Marquee Moon« när han gjort nio soloplattor hävdar han att han inte bryr sig men tillägger att av de tiotusentals album som måste ha gjorts 1977 är det väl trevligt att ha varit med på ett som folk fortfarande bryr sig om.

Television verkar i dag primärt handla om att få åka till Europa och göra några välbetalda konserter per år i städer där de aldrig varit tidigare. Turism finansierad av klassisk gitarrock och en liten dos nostalgi. Men tankar finns på ett fjärde album.

– Vi skriver låtar med ojämna mellanrum. Just nu finns det sju klara, kanske några till. Vi kanske spelar in dem senare i år, kanske inte.

Tom Verlaine fortsatte bygga sin idé om popmusik på ett antal soloalbum under åttiotalet. Det första, »Tom Verlaine« från 1979, är nästan lika bra som »Adventure«. David Bowie, sedan tidigt ett stort Television-fan, lånade Verlaines »Kingdom Come« därifrån till sitt eget album »Scary Monsters«.

Men om Television-albumen hade varit fokuserade intill det nervösas gräns, stor gitarrmusik som lät framsprungen ur stenhård koncentration och, för den delen, frustration, finns det redan på »Tom Verlaine« en sorts tillbakalutad, närmast introvert, coolness, med en Verlaine som pratsjunger sig fram. Det låter som att han, lite nonchalant, blåser ut cigarettrök mellan textraderna. Hör till exempel en låt som »Yonki Time« och försök bli klok på den.

Tom Verlaine fortsatte att utveckla sin idé om gitarrock på en jämn ström av soloalbum under åttiotalet. Det skulle gå att plocka ihop en magnifik samling med låtar därifrån. Nummer som »Postcard From Waterloo«, från 1982 års »Words From the Front«, och »The Scientist Writes a Letter«, från 1987 års »Flash Light«, hade mycket väl kunnat bli hits om artisten bakom dem bara varit lite mer mån om att nå ut. Men Verlaine verkar, då som nu, verkligen mest intresserad av att spela in skivor för sin egen skull.

Till skillnad från många andra soloartister har han också hållit sig till en ganska liten grupp musiker under årens lopp. Precis som på debuten finns Fred Smith och Television-trummisen Billy Ficca med på de nya låtarna, liksom gitarristen Jimmy Ripp.

– Jag föredrar att jobba med musiker som jag vet var jag har och som förstår vad jag vill göra, säger Verlaine.

Kan tro det.

Om Tom Verlaines begåvning som gitarrist och lyriker ofta lyfts fram talas det inte lika mycket om hans sångröst, trots att den egentligen är minst lika stilbildande.

– Jag har aldrig sett mig själv som sångare, jag har ingen aning om varför jag låter som jag gör. När jag började spela i band försökte jag mest se till att jag inte sjöng faktiskt, och det är inte så stor skillnad mot nu. Jag har tagit några sånglektioner, lärt mig lite om hur jag ska använda rösten för att inte slita ut den, men jag ser mig inte som sångare. Stevie Winwood är en sångare, inte jag.

Ändå har din röst bildat skola. Jag gissar att Robert Smith i The Cure har lyssnat en hel del på dig. För att inte tala om Lloyd Cole.

– Det var roligt, jag var i England, det bör ha varit 1984, och lyssnade på radio. Plötsligt kom det en låt med en artist som jag aldrig hört tidigare men som samtidigt lät väldigt bekant. »Den här killen påminner mig väldigt mycket om nån men jag kan inte komma på vem«, sa jag till mina vänner. »Han låter ju som du«, sa de. Det var Lloyd Cole. Jag blev väldigt smickrad.

Vi hinner prata om Verlaines nyväckta intresse för rysk arkeologi (det finns tydligen massor av spännande grejer som väntar på att bli utgrävda i de forna öststaterna) och om att han fortfarande är en stor beundrare av den svenske poeten Tomas Tranströmer men att han för tillfället mest läser gammal kinesisk poesi från Tangdynastin. Sedan måste vi bryta upp. Verlaine ska i väg och repa med Patti Smiths band inför en spelning i Paris kommandd helg, men för att Lina ska hinna ta bilder föreslår han att vi följer med en bit, replokalen är bara några kvarters promenad bort.

På väg upp genom Chelsea berättar Verlaine om hur det här området, där han bott i många år, förändrats på senare tid, hur hyror gått upp och hur företag köpt fastigheter med löften om att ordna billiga lägenheter men i stället låter dem stå tomma i väntan på att kunna sälja dem vidare. Han är förvisso fortfarande intresserad av den scen av konstgallerier som är koncentrerad till Chelsea men säger att han tröttnat lite på att gå på vernissager eftersom de ofta handlar mer om att folk ska hitta någon att ragga upp än om själva konsten.

Jag undrar om han är engagerad i den visuella inramningen, helheten, vad gäller det han själv gör.

– Jag har blivit det. På åttiotalet var skivomslaget ofta det som blev klart sist, någon tog några porträtt och sedan slängdes omslaget ihop. Men till albumet »The Wonder« (1990) lät jag en vän som är konstnär måla omslaget, fotot till »Warm and Cool« är taget av samma person. Och omslaget till »Television«-albumet är en del av en Leonardo Da Vinci-ritning av något slags katapult som ska kasta stenar över en mur, som jag förstorade en massa gånger i en kopieringsmaskin. Skivbolaget bara skakade på huvudet, de vill alltid ha en gruppbild på omslaget, men jag tycker att det omslaget blev riktigt bra.

Vi är framme vid replokalen, i ett stort grått hus jämte en bensinmack. Det är dags för Tom Verlaine att gå till jobbet. Eftersom vi pratat lite om Tranströmer kommer han på att han även är stor beundrare av den svenske konstnären Olle Baertling (1911–1981). Baertling nådde internationell ryktbarhet med sina nonfigurativa målningar och skulpturer, grafiska mönster byggda på renhet och minimalism.

Innan Verlaine tar farväl och stänger betongdörren bakom sig säger han:

– Om någon, någon gång, jämför det jag gör med Baertlings målningar, då känner jag att jag uppnått något.

Vi är nog några stycken som vågar påstå att han har gjort det. ■